Citat:
Vad Lars Jeppsson uppger i en intervju 30 år senare är självklart mindre tillförlitligt än vad han uppgav i förhören 1986 och vittnesmålen 1989.
Korrekt citat av krimjourens referat av telefonförhöret med Lars två timmar efter mordet:
"På grund av den uppkomna situationen tvekade Jeppsson ett ögonblick på om han skulle skynda ner till den skadade eller om han skulle förfölja gärningsmannen."
Att Lars tvekade "ett ögonblick" om vilken riktning han skulle välja säger inget om hur länge han stod vid Luntmakargatan. Självklart kan Lars ha stått vid Luntmakargatan (när gärningsmannen hade passerat krönet) och tittat nyfiket på mordplatsen i både en och två minuter innan han började tveka om vilken riktning han skulle välja, vilket spaningsledaren Hans Ölvebro bekräftade i TV3 1995.
Lisbeth Palme uppgav i förhöret den 29 april 1986 att Lars fortfarande stod vid Luntmakargatan och tittade mot Sveavägen "1 - 3 minuter" efter skotten. Gärningsmannen passerade trappkrönet 40 sekunder efter skotten om han flydde efter fem sekunder. Enligt polisens mätning den 10 mars 1986 (A1969). Det finns inga skäl att tro att den mätningen var fel.
Lars frågade inte Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir vid trappkrönet "vart mannen hade tagit vägen som de måste ha mött" som krimjourens referat påstår. Lars ropade inte "stoppa honom, ta fast honom" som hon påstår i sin efterhandskonstruktion (i radiointervjun 1988). Lars frågade om Yvonne och Ahmed hade "sett någon springa förbi".
Yvonne pekade, "liksom jakande". Mötet var bara "några sekunder" och "de stannade inte".
Lars sprang efter "för det var ingen annan som gjorde nånting". Efter två minuter. Inte för att Lars räknade med att se vart GM tog vägen. För att ingen annan försökte att se vart GM tog vägen.
Krimjourens referat av telefonförhöret två timmar efter mordet slutar med beskedet att Lars "skall vara hemma under morgondagen om han behövs ytterliggare i ärendet". Ingen kontaktar Lars "under morgondagen". Inte nästa dag heller. Eller nästa. Vittnen är inte så viktiga för amatören Holmér. Inte ens Lars. Efter tre dagar har ingen förhört Lars vid ett personligt besök. Istället läcker hans namn till Aftonbladet. Som glatt saboterar alla framtida förhör den 4 mars. Lars sprang som en oljad blixt uppför trappan och såg GM bakom en bil. En "GM" som visar sig vara en "rörelse" som kunde vara "inbillning".
Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir (som Lars mötte vid trappkrönet) läcker Holmér själv. Istället för att bli uppringd (hennes nummer står i anmälan A1) blir Yvonne och Ahmed efterlysta i radio. Eftersom ingen ringer Yvonne fattar inte Holmér att hon är kvinnan i paret som Lars mötte vid trappkrönet. Ingen ringer taxiföraren Hans Johansson heller (hans nummer står också i anmälan A1). Hans får själv höra av sig fyra dagar senare och förhörs efter två veckor. Liksom nyckelvittnet Inge Mårelius.
Du fattar inte hur Lars betedde sig och varför. Du har samma förutfattade meningar om hans beteende vid Luntmakargatan som du har om hans beteende vid Malmskillnadsgatan. Där Lars tvekade "någon minut". Efter Yvonnes "besked". Som inte var något besked och som Lars inte nämnde för någon av poliserna som han mötte innan han åkte hem.
Korrekt citat av krimjourens referat av telefonförhöret med Lars två timmar efter mordet:
"På grund av den uppkomna situationen tvekade Jeppsson ett ögonblick på om han skulle skynda ner till den skadade eller om han skulle förfölja gärningsmannen."
Att Lars tvekade "ett ögonblick" om vilken riktning han skulle välja säger inget om hur länge han stod vid Luntmakargatan. Självklart kan Lars ha stått vid Luntmakargatan (när gärningsmannen hade passerat krönet) och tittat nyfiket på mordplatsen i både en och två minuter innan han började tveka om vilken riktning han skulle välja, vilket spaningsledaren Hans Ölvebro bekräftade i TV3 1995.
Lisbeth Palme uppgav i förhöret den 29 april 1986 att Lars fortfarande stod vid Luntmakargatan och tittade mot Sveavägen "1 - 3 minuter" efter skotten. Gärningsmannen passerade trappkrönet 40 sekunder efter skotten om han flydde efter fem sekunder. Enligt polisens mätning den 10 mars 1986 (A1969). Det finns inga skäl att tro att den mätningen var fel.
Lars frågade inte Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir vid trappkrönet "vart mannen hade tagit vägen som de måste ha mött" som krimjourens referat påstår. Lars ropade inte "stoppa honom, ta fast honom" som hon påstår i sin efterhandskonstruktion (i radiointervjun 1988). Lars frågade om Yvonne och Ahmed hade "sett någon springa förbi".
Yvonne pekade, "liksom jakande". Mötet var bara "några sekunder" och "de stannade inte".
Lars sprang efter "för det var ingen annan som gjorde nånting". Efter två minuter. Inte för att Lars räknade med att se vart GM tog vägen. För att ingen annan försökte att se vart GM tog vägen.
Krimjourens referat av telefonförhöret två timmar efter mordet slutar med beskedet att Lars "skall vara hemma under morgondagen om han behövs ytterliggare i ärendet". Ingen kontaktar Lars "under morgondagen". Inte nästa dag heller. Eller nästa. Vittnen är inte så viktiga för amatören Holmér. Inte ens Lars. Efter tre dagar har ingen förhört Lars vid ett personligt besök. Istället läcker hans namn till Aftonbladet. Som glatt saboterar alla framtida förhör den 4 mars. Lars sprang som en oljad blixt uppför trappan och såg GM bakom en bil. En "GM" som visar sig vara en "rörelse" som kunde vara "inbillning".
Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir (som Lars mötte vid trappkrönet) läcker Holmér själv. Istället för att bli uppringd (hennes nummer står i anmälan A1) blir Yvonne och Ahmed efterlysta i radio. Eftersom ingen ringer Yvonne fattar inte Holmér att hon är kvinnan i paret som Lars mötte vid trappkrönet. Ingen ringer taxiföraren Hans Johansson heller (hans nummer står också i anmälan A1). Hans får själv höra av sig fyra dagar senare och förhörs efter två veckor. Liksom nyckelvittnet Inge Mårelius.
Du fattar inte hur Lars betedde sig och varför. Du har samma förutfattade meningar om hans beteende vid Luntmakargatan som du har om hans beteende vid Malmskillnadsgatan. Där Lars tvekade "någon minut". Efter Yvonnes "besked". Som inte var något besked och som Lars inte nämnde för någon av poliserna som han mötte innan han åkte hem.
Fin novell.
Den som går på det här borde skämmas.
Det här är ett missförstånd som uppstår av att Leif GW Persson inte har koll på materialet och inbillar sig en lucka som inte finns.
Leif GW Persson har inte läst Jeppssons förhör ordentligt och vet inte att Jeppsson tvekade någon minut i korsningen Malmskillnadsgatan-David Bagares gata innan han började röra sig ner för gatan och mötte Dalsgaard i 1520. Därför kliar han sig i huvudet och får inte ihop tidslinjen. Han fattar inte hur LJ kunde möta 1520 då eftersom han missat en central detalj i Jeppssons förhör.
När den felunderrättade Leif GW Persson då försöker sätta Ölvebro på pottkanten med denna inbillade diskrepans visar det sig att Ölvebro inte heller har koll på den detaljen utan blir tvungen att improvisera på ett olyckligt sätt.
Det är inte förvånande att spaningsledare inte alltid har örnkoll alla detaljer. Om Leif GW Persson och Ölvebro hade vetat att LJ tvekat i någon minut på Malmskillnadsgatan hade de naturligtvis nämnt det, eftersom det löser hela tidslinjen och gör att allt går ihop.
Hans Holmér och hans många efterträdare har ofta trampat snett när de försökt gå i klinsch med detaljer i materialet. Det är förväntat. Allt det klippet visar är alltså att Leif GW Persson och Hans Ölvebro inte hade koll på en detalj i Jeppssons vittnesmål och inbillade sig en lucka som inte existerade.
