Citat:
Ett mycket vettigt inlägg.
För att kunna försvara arbetssättet måste man också kunna visa att metoden inte samtidigt skapar nya risker.
Det genomförs ju vetenskapliga undersökningar i många yrken ang just effektiviteten i arbetsmetoder. Någon kan väl lägga fram sådana undersökningar i Dumpen-pedo-hunters-fallen (kan inte Padde å Sara själva göra detta btw!?). Huruvida då dessa metoder verkligen förhindrar eller förebygger övergrepp mot barn eller om dessa t om skulle kunna utgöra en ökad risk för barn. För vem vet egentligen UTAN just en vetenskaplig undersökning.
För att kunna försvara arbetssättet måste man också kunna visa att metoden inte samtidigt skapar nya risker.
Det genomförs ju vetenskapliga undersökningar i många yrken ang just effektiviteten i arbetsmetoder. Någon kan väl lägga fram sådana undersökningar i Dumpen-pedo-hunters-fallen (kan inte Padde å Sara själva göra detta btw!?). Huruvida då dessa metoder verkligen förhindrar eller förebygger övergrepp mot barn eller om dessa t om skulle kunna utgöra en ökad risk för barn. För vem vet egentligen UTAN just en vetenskaplig undersökning.
Det finns forskning som visar på att offentlig uthängning och social exkludering får kontraproduktiva effekter. Det är därför jag tycker att en oberoende utvärdering av den här typen av verksamhet är betydligt mer intressant än material som organisationen själv tar fram.
En intern granskning kan naturligtvis bidra med information, men den har inte samma tyngd som en oberoende studie med transparent metodik och möjlighet till kritisk granskning.
De som stödjer verksamheten ser framför allt de fall där någon konfronteras eller där ett ingripande sker. Jag tycker att man samtidigt måste väga in de negativa konsekvenser som metoden får för människor. När en arbetsmetod både har positiva och negativa effekter räcker det inte att bara titta på den ena sidan av ekvationen.
För mig handlar det inte om att förneka att det kan finnas goda avsikter, utan om att väga den samlade nyttan mot den samlade skadan. Gör man inte det riskerar man att berömma någon för att ha satt ett plåster på ett skrubbsår, samtidigt som man inte ser den större skada man samtidigt orsakar.
Om vi utgår från den bild som Dumpen och många av deras följare själva målar upp, att de människor de har kontakt med utgör en mycket hög risk. Dumpen har själva uppgett att omkring 95 procent av dem de chattar med aldrig dyker upp till ett möte. Alltså ca 15000 personer som enbart haft kontakt via chatt.
Om man sedan konsekvent väljer att resonera utifrån värsta tänkbara scenario, då måste man rimligen göra det hela vägen.
Efter att ha deltagit i sexuella konversationer, tar personen sina fantasier vidare på annat håll? Vi vet inte. Men om man utan bevis utgår från värsta möjliga utfall när det gäller den ena sidan, blir det inkonsekvent att det inte händer här också. Man skulle enkelt kunna hävda att fiskarna har hjälpt till att få ca 15000 barn att bli antastad eller våldtagna. Bra jobbat där Dumpen.
Det är också därför jag har svårt att förstå hur man så tvärsäkert kan beskriva metoden som enbart positiv eller förebyggande, utan att samtidigt undersöka vilka oavsiktliga effekter den faktiskt får.
Om man verkligen utgår från att de här uthängda personerna är så farliga som det påstås, varför väljer man då en metod som leder till att de förlorar arbete, sociala sammanhang och stora delar av sitt vardagliga nätverk. Resultatet blir att personen får betydligt mer ensam tid, mindre social kontroll och färre människor omkring sig som faktiskt ser hur personen mår eller vad den gör. Om man nu anser att individen utgör en hög risk är det inte självklart att det är en utveckling som ökar tryggheten. Samtidigt är det samhället som får bära kostnaderna när människor förlorar sin försörjning och hamnar utanför arbetsmarknaden.
Om utgångspunkten verkligen är att minska risken för framtida brott borde målet rimligen vara att minska riskfaktorerna, inte att förstärka dem.
Och det här är ändå bara en del av helhetsbilden. Vi har då inte tillexempel pratat om de anhöriga och barn som också påverkas av en offentlig exponering, trots att de inte själva har gjort någonting.
Eller i de fall där det faktiskt finns tidigare okända brottsoffer kan en uppmärksammad uthängning komplicera situationen. Om någon först efter publiceringen väljer att berätta om vad man varit med om kan det uppstå invändningar om motiv eller tidpunkten för berättelsen. Det betyder naturligtvis inte att uppgifterna är mindre sanna, men det kan göra en redan svår process ännu mer komplicerad.
Föreställ dig själv att bära på ett trauma under lång tid, samla mod för att till slut berätta och sedan mötas av misstankar om att man bara söker uppmärksamhet eller har påverkats av den mediala uppmärksamheten. För den som redan lever med skam och skuld kan detta bli en till börda att bära. I värsta fall ta sitt liv.
Det är därför jag menar att man måste väga in alla konsekvenser av en metod, även de som inte är avsikten. Annars ser man bara ena sidan av myntet och missa alla de människor som också drabbas.