Håller godhetsnarcissismen på att förstöra den västerländska civilisationen?

Du förutsätter att kristen teologi måste vara en naturvetenskaplig teori. Men det är en kategori­miss. Teologi beskriver mening, värde, antropologi och existentiella strukturer, inte partikelfysik.

Kvantfysiken används inte som "bevis" för en bokstavlig ursprungsvärld, utan som en analogi: den visar att verkligheten har nivåer som inte är direkt observerbara i klassisk fysik. Det är ett filosofiskt argument, inte ett försök att ersätta empirisk vetenskap.

Du kritiserar kristendomen som om den vore ett misslyckat naturvetenskapligt system, men den har aldrig gjort anspråk på att förklara det biologiska livet. Den handlar om människans moraliska och existentiella villkor. Där blir frågan om syndafallet relevant just som myt, inte som paleontologi.

Om du vill kritisera kristendomen på allvar behöver du bemöta dess antropologi och dess morallära, inte en karikatyr där du kräver att teologiska begrepp ska fungera som biologiska modeller.

Nä jag försöker inte alls motbevisa din religion med naturvetenskap utan jag säger att den är en falsk ideologi och fuskreligion baserat på religiösa och filosofiska argument.

Men om du påstår att det fanns en helt annan utopisk före syndafloden verklighet där lejon åt sallad och myste med lamm och människor levde oändligt länge och aldrig blev sjuka så går du själv och gör naturvetenskpliga påståenden som går att bemöta med naturvetenskap.

Borde inte denna tråd ligga under "religion"?

Eller om du hävdar att konservatism är detsamma som religion, bör du åtminstone härleda en sådan tes.

Du blandar också in "narcissism" och att problematisera dylikt insorteras ju under psykologi eller sociologi.

Med tanke på att mänskligheten genom alla tider har varit religiös, framstår ateistisk konservatism som en självmotsägelse. Den konservative tänkaren Russell Kirk hävdar i Redeeming the Time (1999) att vårt samhälles ohälsa i första hand kan tillskrivas religionens försvagning. För att en kultur ska kunna bestå och utvecklas måste den förbli förbunden med den religiösa vision ur vilken den en gång växte fram.

Edmund Burke (1729-1797) anses ofta vara den moderna konservatismens fader. Han menade att religionen var det civila samhällets fundament som gav samhället moralisk kontinuitet och motvikt till radikala, revolutionära idéer.

Den konservative tänkaren G.K. Chesterton (1874-1936) var en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella försvarare av kristendomen. Han försvarade kristna dogmer som förnuftiga svar på livets existentiella gåtor.

T.S. Eliot (1888-1965) argumenterade för att den västerländska civilisationen är oskiljaktig från den kristna kulturen och att ett samhälle utan kristna rötter riskerar att förlora sin moraliska kompass.

C.S. Lewis (1898-1963) var i sin samhällskritik djupt konservativ. Han menade att moderna, sekulära försök att "förbättra" människan genom social ingenjörskonst i själva verket ledde till tyranni, och att människan bäst förstås utifrån sin fallna natur (arvsynden).

Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008) blev genom sin erfarenhet av sovjetiskt förtryck en stark röst för kristendomen och den ryska ortodoxa tron som den enda kraften som kunde motstå totalitarismen. Han betonade ofta att moralen inte kunde existera oberoende av Gud.

Att uttrycka idéer med hjälp av mytologiska bilder och sagor, som lejonet som vilar vid lammets sida, är en utmärkt metod som tillämpats i alla historiska kulturer. Som konservativ bör man därför bejaka detta bildspråk. Konservatismen bygger på att bevara det som har varit funktionellt och gynnat mänskligheten. Religionsforskaren Mircea Eliade såväl som psykologen C.G. Jung underströk mytens betydelse, och båda kan betraktas som djupt konservativa tänkare.

Mytologins betydelse för konservatismen är djupt rotad i idén om att samhället inte bara styrs av rationella lagar och ekonomiska incitament, utan av meningsskapande narrativ som binder samman generationer. Konservatismen vilar på antagandet att den ackumulerade visdomen från tidigare generationer överstiger den enskilda individens kortsiktiga förnuft.

En central konservativ kritik mot moderniteten är att den ofta reducerar människan till en rationell, atomiserad individ eller en ekonomisk enhet. Myter återger världen dess djup och mysterium. De talar till människans intuition, känsloliv och behov av mening, behov som inte kan tillfredsställas av enbart logiska axiom eller politiska program.

Mircea Eliade menade att den moderna människan lider av en "historicism", en fixering vid det kronologiska och det föränderliga. Eliade visade hur traditionella samhällen ständigt återupprättade kontakten med det "ursprungliga" genom rituell upprepning av myten (den heliga tiden). Konservatismen kan här tolkas som ett försök att bibehålla en kontakt med det eviga (det transcendenta) mitt i historiens flöde. Genom myten kliver man ur det profana, vardagliga bruset och in i en tidlös moralisk ordning.

Ett samhälle behöver inte bara lagar för att hålla ihop, utan också en berättelse om vem man är och vart man är på väg. En nation eller en kultur utan en delad mytologi är en kultur i upplösning. Myter skapar en gemensam referensram. När en kultur förlorar sina berättelser, eller när dessa berättelser betraktas som "lögnaktiga", förlorar samhället sin förmåga att skapa kollektiv mening.

Konservatismens bevarande av mytologi är alltså inte en flykt från verkligheten, utan en försvarsmekanism för att bibehålla den sociala sammanhållning som ett rent rationellt styrelseskick aldrig kan erbjuda. För konservativa är myten inte motsatsen till sanning. Istället är myten det enda språk som är mäktigt nog att förvalta de sanningar som är för komplexa för att enbart intellektualiseras.

Jobbigt med dessa -ismer vars definition ändras varje gång någon tycker till på en kultursida...

Men okej, jag vill göra världen bättre, måste jag tro på gudar och demoner för det, eller finns det ett sätt att slippa sånt?

Vad bör jag kalla mig om alla uppfattar mina åsikter som konservativa (enligt amerikanska mått mätt) men jag tror inte på gud och jag är inte en gaggig gubbe som hötter mot näven mot moln?

Du kan tro på en andlig verklighet, men du behöver inte ta Tor och Oden på allvar. Att erkänna en andlig verklighet handlar inte om att acceptera mytologiska figurer som historiska fakta, utan om en existentiell insikt. Det handlar om att erkänna att människan är mer än bara en rationell atom eller en biologisk maskin, att det finns ett transcendent djup i tillvaron som gör att moral och värden har en tyngd bortom det rent utilitaristiska.

Många konservativa betraktar kristendomen som en kulturell och moralisk infrastruktur, en ryggrad som bär upp Västerlandet, snarare än som en uppsättning dogmer man måste bocka av. Om du delar värderingar som kontinuitet, respekt för traditioner, och en skeptisk syn på social ingenjörskonst, men saknar den religiösa övertygelsen, är begrepp som "kulturkonservativ" eller "värdekonservativ" ofta mer precisa än att kalla sig religiös.

Men, som jag redan har påpekat, kan en andlig objektiv transcendens inte uteslutas, eftersom det finns en materiell objektiv transcendens, nämligen kvantverkligheten. Änglar och demoner kan därför tänkas existera, i någon mening.

Jag tror inte på någon "andlig verklighet" och tycker att "existensiell insikt" och "transcendent djup" låter som postmodernistiskt flum från Södertörn. Så då kan jag sålunda inte vara politiskt konservativ? Nu när identitetspolitiken tagit över och personlig tro är det enda som spelar roll, istället för vilket politiskt handlingsprogram man förespråkar att staten sysslar med.

Vad ska jag kalla mig hädanefter? Stalinist?

Du är en aktör som, medvetet eller omedvetet, bidrar till att försvaga den västerländska berättelsen och därmed det symboliska ramverk som håller samman samhället. Därmed bereder du vägen för islams maktövertagande. Du fungerar i praktiken som en femtekolonnare, islamismens bäste samarbetsman, som gör allt för att försvaga den svenska samhällsgemenskapen inför det muslimska maktövertagandet.

Precis som du gör avfärdade kommunismen tanken på en objektiv moral eller transcendent sanning. Allt reducerades till klasskamp och materiella förhållanden. Genom att framställa historia som en oundviklig, linjär process mot ett visst mål (det klasslösa samhället), degraderades traditioner och historiska erfarenheter till att bara vara "borgerliga kvarlevor" eller verktyg för förtryck. Detta underminerade respekten för det kulturarv som förenade generationer.

Genom att driva tesen att religionen var ett redskap för att pacificera arbetarklassen, försökte man utplåna den andliga dimensionen i det europeiska livet. I ett konservativt perspektiv fungerade kristendomen som en gemensam moralisk kompass. Genom att eliminera detta ramverk uppstod ett värdenihilistiskt tomrum, där gamla begrepp om rätt och fel, offervilja och plikt tappade sin tyngd.

Genom att konsekvent fokusera på motsättningar (mellan klasser, kön och generationer) skapades en kultur av ständiga inre spänningar. I stället för att betona det som förenade medborgarna (nationalkänsla, gemensam kultur eller historia), uppmuntrades misstro. Denna metod för att skapa konflikt har senare av vissa konservativa kritiker ansetts ha levt vidare i olika identitetspolitiska rörelser i väst, vilka tenderar att söndra snarare än att ena samhällskroppen.

Du själv tycks fostrats i denna identitetspolitiska anda som inte har något med konservatism att göra, utan har uppstått som en följd av kommunisternas idoga arbete att förstöra den europeiska samhälssgemenskapen. Jag förmodar att du skulle kunna beskriva dig själv som traditionalist eller som företrädare för den Nya Högern, som är en identitetspolitisk rörelse med rötter i marxismen.

Bara det att väldigt mycket av abrahamitiska, ex. nu kristna, konservativa etc...samhällen har varit extremt skadliga för väldigt många i befolkningen, och fortsatt är det på de platser där man gett dessa ideologier makt att dominera över alla andra.
Och det du eller nån annan tycker är "funktionellt" eller "gynnar samhället" är ofta inte alls det för någon helt annan individ eller grupp.


Väldigt lustigt med tanke på div. gravt konservativa kraftiga reducering av ex. kvinnor till "barn" och manliga ägodelar vars egna behov är 0 och av intet intresse.
Myter eller ej, kanske bör konservativa ta en rejäl titt på sin egen ideologi och vad den gör med andra grupper i samhället än den egna.




Absolut...men dessa saker behöver inte alls vara kristna eller ens religiösa.
I Sverige har vi ex. en lång tradition av stark gemensam känsla för naturen, kopplat till en radda sagor, myter och väsen som för övrigt ofta motarbetats av kyrkan.
OM man nu hade drivits av det du påstår....istället för att tvinga på just kristen ideologi på en befolkning... varför har man då agerat precis motsatt?


Social sammanhållning får man via fler saker än mytologi. Ex. får man det via saker som juridisk och social rättvisa, trygghet och fungerande välfärdsstat, saker som ofta konservativa har motarbetat.

Kristendomen uppstod i den starkt helleniserade romerska provinsen Judaea och är en produkt av både den grekisk-romerska och den bibliska världsbilden, med inslag som kan beskrivas som hedniska, exempelvis teofagi, det vill säga att äta gudomen, samt föreställningen om det helgande människooffret. Man kan också erinra om Oden, som hängde på trädet, offrad av sig själv till sig själv, och som segrade genom sin återkomst. Påståendet att kristendomen är en abrahamitisk religion är därför endast en halvsanning. I själva verket innebar den ett tydligt avsteg från den abrahamitiska religionen, vilket delvis förklarar varför judiska rabbiner i dag ofta säger sig stå betydligt närmare islam än kristendomen.

Det är inget fel på tomtar och troll. Jag läser själv gärna M-L von Franz' sagoanalyser. Men som grund för en religion, och som en starkt sammanhållande samhällskraft, duger inte hednatron. Kristendomen är långt överlägsen. Redan på Paulus tid hade människor börjat tröttna på hednatron, och de grekiska filosoferna hade sedan länge övergivit den. Den var helt enkelt för barnslig. Den eleusinska mysteriekulten tvingades rekrytera prostituerade och luffare, eftersom övriga hade tappat intresset. Tiden var inne för något nytt.

Det starka välfärdssamhället har haft en försvagande effekt på den folkliga arbetsmoralen och på viljan till förkovran. I en miljö där tryggheten är hög och konkurrenstrycket lågt kan det uppstå en benägenhet att nöja sig med miniminivån snarare än att utveckla sin kompetens fullt ut. Som programmerare har jag själv sett exempel på personer som inte ville tillgodogöra sig programmeringsspråket och dess avancerade funktioner, och som reagerade negativt när man använde dessa. Det kan tolkas som ett uttryck för en bredare bekvämlighetskultur. "Trött svenne" är ett ofta använt begrepp idag.

Ur detta perspektiv kan man även hävda att ett alltför starkt välfärdssystem minskar incitamenten att fördjupa sig i kultur, historia, filosofi, konst och religion. När samhället i hög grad fungerar som en trygghetsapparat kan vissa individer komma att betrakta det som en plats där man förväntas bli omhändertagen snarare än utmanad, som en slags förskoleverksamhet som pågår livet ut. Det säger sig självt att detta i längden inte kan fungera. Tyskland, som i vissa avseenden har ett starkare välfärdssystem än vårt, tycks nu närma sig ekonomisk kollaps.

Jag tror att du underskattar kapitalism, borgerlighet och marknadsekonomisk trygghet som orsak för sprituell död ovan. Vi högerut gör ofta det, vi för en kritik mot vänsterns materialism och glömmer bort högerns marknadsdyrkan som orsak till en kulturs spirituella död. I USA är till och med frikyrkligheten kopplad till marknaden och predikare ser ofta ut som billiga dörrförsäljare (och på TV som TV-shop) än spirituella ledare.

Ett konsumtionssamhälle på högvarv är inte förenlig med ett spirituellt liv (eller filosofisk/konstnärlig liv) på samma sätt som en stor socialistisk byråkratisk struktur stryper det spirituella, speciellt ifall det fungerar.