Håller godhetsnarcissismen på att förstöra den västerländska civilisationen?

Vi måste försöka förstå den västerländska civilisationens självförstörelse i psykologiska och andliga termer och inte bara politiska termer. Jag tror att fenomenet handlar om "godhetsnarcissism", en kollektiv psykologi där människor tror att de kan vara goda och perfekta, i strid med Jesu ord: "Ingen är god, utom Gud" (Markus 10:18).

Den kristna antropologin hävdar att människan har två viljor som står i konflikt med varandra. Paulus beskriver detta som den gamla och den nya människan, förankrade i Adam respektive Kristus (Rom 7:19, 24). Han är optimistisk gällande att vi kan lägga av oss den gamla människan (Ef 4:22-24), men i verkligheten måste vi leva med båda.

Augustinus lär att viljan rymmer två motstridiga impulser (Bekännelser VIII). Denna splittring är inte patologisk utan ett metafysiskt tillstånd hos vår fallna natur. Helheten tillhör endast eskaton. Vi måste förbli splittrade, och förbli medvetna om vår splittrade natur.

Luther beskrev den kristne som simul iustus et peccator, samtidigt rättfärdig och syndare. Den gamle Adam försvinner aldrig. I Stora Galaterbrevskommentaren kritiserar han strävan efter helgonlikhet som ett lönlöst försök att rena viljan: "De heliga är syndare, och de är heliga inte i sig själva utan i Kristus."

För Luther beror andlig hälsa på medvetenheten om vår splittring, vilket leder till bekännelse och förlåtelse. Självet helas genom gudomlig förlåtelse, inte genom att bli enhetligt och i praktiken skenheligt. I motsättning till detta hävdade psykoanalytikern Donald Winnicott att psykologisk hälsa förutsätter att splittringen övervinns för att skapa ett enhetligt själv, en modern idé som förkastar kristen antropologi.

Det är alltså en modern idé att vi bör sträva efter att bli ett enhetligt och perfekt själv i överensstämmelse med godhetsidealet. Kristen teologi förkastar detta som syndig självfrälsning. Enligt Augustinus är det högmod (superbia). Predikaren 7:16 varnar: "Var inte alltför rättfärdig... Varför skulle du fördärva dig själv?" Idag kännetecknas många institutioner av en moralisk absolutism som förnekar människans moraliska dubbelnatur, och därmed upprepas det mönster som Predikaren varnar för.

Vi måste hålla vår mörka sida i schack, och vi kan göra det just därför att vi erkänner vår splittrade natur. Men medvetenheten om arvsynden har i allt väsentligt försvunnit. Resultatet blir en godhetsnarcissism som förstärker impulsen att riva ner civilisationen, eftersom civilisationen betraktas som ond då den vidmakthålls genom maktutövning: fängelser, polismakt, tvingande normer, nationsgränser, utvinning av naturresurser, löneslaveri och militarism. Allt detta tolkas som förtryck inom postkolonial teori, kritisk rasteori, identitetspolitik och antimilitarism.

Den västerländska civilisationen blir en symbol för makt och privilegier, ett hinder för "befrielse" i enlighet med Rousseaus ideal om den goda naturmänniskan. Utan insikten om arvsynden förlorar vi det enda motgiftet mot moralisk absolutism. En civilisation som förnekar sin egen ambivalens försöker bli mer rättfärdig än vad något mänskligt samhälle kan bära, och kollapsar under tyngden av sin egen inbillade godhet. Helt enkelt: om vi ska vara heliga kan civilisationen inte upprätthållas.

Den mondäna Europa-männ'schan, är ateist. Han lr hon lr det tror inte på en Gubbe i Molnet.

God hets narkandet kommer av att de röda smart nog tidigt hi-jackade "Humanismen" och gjorde den till sin signaturmelodi. Helt utan grund. Inga har släckt så många oskyldiga liv, som den röda ideologin.

Sedan dess vill nära nog alla i västerlandet främst av allt vara humanister. Vara De Goda.

Det är med det humanistiska trummandet, i tid och otid som de röda vinner valen. Vi svenskar får än en gång se i september, om det är så.

Det hindrar väl inte att man kan förlita sig på historiska teologers analys av den mänskliga naturen. Deras poäng är att utförandet av goda handlingar visserligen inte är likvärdigt med narcissism, men det är narcissism att identifiera sig själv med det goda. Människor faller i den fällan så snart de antar att de redan vet vad "det goda" är och sedan smälter samman sin självbild med denna förmodade insikt. Då upphör godhet att vara en praktik och förvandlas till en självberömmande identitet. Det är samma problematik som Jesus mötte hos de radikala fariséerna. De var övertygade om att deras förståelse av "det goda" var fullständig och auktoritativ, och de krävde att andra skulle underordna sig deras definition. Med andra ord: de nöjde sig inte med att sträva efter godhet, utan gjorde anspråk på att äga den och använde detta för att övervaka och korrigera andra. Därför kallade Jesus dem "huggormsyngel". Denna moralistiska psykologi har återkommit i vår tid i form av den så kallade "cancelkulturen".

Det är av denna anledning som den protestantiska teologin betonar "tron allena" som frälsningsväg och tar avstånd från idén att människan kan frälsa sig själv genom sina gärningar. När frälsningen görs beroende av handlingar sker snabbt en moraliskt förfall: människan börjar se sina egna prestationer som bevis på att hon är "god", och förlorar därmed den ödmjukhet som tron förutsätter. Goda gärningar har i sig ett värde, men de är sekundära och betraktas som frukten av tron och inte dess ersättning.

Exakt så, vänstern jobbar hårt med att sätta egna fantastiska epitet om sig själva och sin ideologi, samtidigt som det snickrats på Gulags över hela jordklotet där de haft makten. Att dessa i realiteten är ren ondska, makttörstande parasitiska narcissister pratar de inte gärna så mycket om. Bara fårskocken sover vidare så är de alla nöjda..

De är som massprogrammerade tokstollar, som i flock genast tar till sig senaste idiotin och får panik över den. Ett exempel var George Floyd, när de var fullständigt galna över att en kriminell neger dog vid ett ingripande av Polis, nu senast är socialistpacket galna ihop med islamister i Bologna över en kriminell Maroccan som dog vid ett ingripande... Samma människor upprörs inte över de 10000tals kvinnor som blivit våldtagna, italienare som blivit ihjälslagna osv aav alla dessa kaosbabbar som invaderat landet, nej då suckar de bara, "rasism"..


Godheten ska även rädda vädret, de ogillar varmt klimat, lilla istiden med svält är deras ideala väder. Man ska betala skyhyg skatt så blir vädret bättre.

Grunden för västerlandet som vi känner till det är fuskreligionen kristendom som bygger på utopiska föreställningar som är främmande för verkligheten. Verkligheten fungerar inte på det viset att man kan maximera "godhet".

Det är den kristna vanföreställnigen om en paradisisk tillvaro fri från alla problem som har lett till alla senare verklighets främmande destruktiva -ismer såsom kommunism, feminism, liberalism, multikulturalism, hbtq

Egalitarismen och den utopiska orealistiska föreställningen om den goda, jämlikheten kommer sig från kristendomen även om dessa personer inte tror på någon kristen Gud.

Precis tvärtom. Inom kristendomen är det utopiska samhället framtidstranscendent och kan förverkligas först i eskaton. Teologerna är mycket tydliga på denna punkt: endast Jesus Kristus kan aktualisera Utopia, vare sig det förstås som ett himmelskt eller ett jordiskt rike. Augustinus visar i Guds stad hur föreställningen om ett perfekt samhälle måste avvisas, eftersom människan aldrig kan maximera godhet. Det onda lever nämligen parasitiskt på det goda: när det goda tillväxer, tillväxer också det onda.

Det är först efter Upplysningen som ideologierna börjar växa fram som svampar ur jorden. När den kristna tron förlorade sin kulturella dominans behövde människan något annat att rikta sin tro och sitt hopp mot. I detta vakuum uppstod de politiska religionerna, sekulära frälsningsläror som försökte ersätta den förlorade översinnligheten med historiska projekt, revolutioner och utopiska samhällsvisioner.

Ideologierna fungerar därför som ersättningsmyter: de lovar mening, identitet och frälsning, men inom ramen för det politiska. Därmed förskjuts det religiösa begäret från Gud till staten, nationen, rasen, klassen eller individens autonomi. Denna förskjutning gör moderna ideologier intensiva och destruktiva, då de saknar kristendomens eskatologiska begränsning enligt vilken Gudsriket finns endast vid tidens slut.

Vad teologer säger eller tycker i teorin är inte hur det uppfattas bland allmänheten. Om världens problem är människans fel på grund av "synd" så innebär det att världen är skapad god av den oändligt goda guden eller av slumpen eller naturen själv om man så vill. Man kommer då snabbt fram till slutsatsen att man bara behöver orda om förhållandena och relationerna mellan människor på på jorden så kommer den paradisiska tillvaron uppenbara sig.

Men världen är inte skapad god och det finns ingen paradisisk tillvaro utan något lidande precis bakom hörnet. Man behöver anstränga sig varje dag för att överleva och leva.

Världens elände kommer sig i huvudsak inte från människors fria vilja utan från verklighetens bristande konstruktion. Redan i antiken insåg gnosticister och liknande att världens beskaffenhet inte är kompatibel med att den är skapad av en "kristen" oändligt god gud så som kristna föreställer sig den.

Vad är det inom kristendomen som säger att man inte ska bjuda in alla lokala knarkare och zigenare som sitter och tigger utanför ICA att bo i ens lägenhet gratis? Finns det några teorietiska begränsningar för huvudlös destruktiv "godhet"? Jag har inte sett några.

Ingenstans i NT finns det någon historia att Ali Baba och de 40 rövarna var törstiga i öknen och de blev hembjudna av den barmhärtiga samariten som bjöd dem på mat och vin och sovplats. Som tack för denna mördade de den barnhärtige samariten och gruppvåldtog hans fru och döttrar och åt upp alla hans mat.

Narrativet i NT låtsas som att sådana situationer inte existerar och alla problem kommer sig från människors brist på godhet medan i verkligheten måste varje organism skydda sin egen existens och intressen för att kunna fortsätta existera.

Även om världen skapades god förföll den vid syndafallet, vilket Augustinus och andra teologer lär. Sedan dess har den varit en blandning av gott och ont, vilket stämmer väl med verkligheten. Denna skapelsesyn överensstämmer med grekisk mytologi, där guldåldern var paradisisk men så småningom förföll.

Det är sant som du säger att allmänheten inte vet vad sann kristendom innebär, och därför behövs en betydligt bättre undervisning. Men sossarna stoppade listigt kristendomsundervisningen i grundskolan på 60-talet, vilket gjorde det möjligt för vänsterpräster att förvanska den och sprida en falsk kristendom.

Det finns ingen realistisk anledning med nutida kunskap att tro att syndafallet är en historisk händelse och att tillvaron på jorden någonsinn varit paradisisk.

Åldrande, död, hemska sjukdomar utan någon anledning, plågor, lidande och skräck varje dag drabbade de första däggdjuren och dinosaurierna långt innan det fanns några människor som kunde syssla med någon "synd".

Titta på ett rovdjur som ett lejon hela dess konstruktion är gjord för att fånga och äta andra djur. Varje gång ett lejon ska äta så blir det en ytterst obehaglig upplevelse för något annat djur. Vad gjorde lejon och andra rovdjur den paradisiska eran? Levde de på sallad eller sojaprotein?

Hur kristendomen uppfattas är beror till ytterst liten del på "sossar" och vad de sysslar med för sossar är en sentida fenomen och Sverige är en ytterst liten del av världen.

Det du kritiserar är en förenklad och sentimental version av kristendomen som saknar förankring i den klassiska traditionen. Kristendomen utlovar inte något paradis på jorden och har aldrig gjort det. Tvärtom är den djupt realistisk: världen är fallen, människans natur är kluven, lidandet är ofrånkomligt och ingen mänsklig ordning kan bli perfekt. Det är därför utopin förläggs till eskaton och inte till historien. Det är också därför kristendomen alltid har betonat måttfullhet, omdöme och ansvar framför gränslös naivitet.

Jesus uppmanar förvisso till kärlek, men aldrig till självutplåning eller till att blunda för ondskans realitet. Han säger uttryckligen att lärjungarna ska vara "kloka som ormar och oskyldiga som duvor" (Matt 10:16). Det handlar om en balans, inte om ett självförstörande ideal.

Den kristna tron förutsätter alltså urskillning, inte gränslöshet. Paulus skriver uttryckligen: "Driv ut den som är ond ur er gemenskap!" (1 Kor 5:13). Den barmhärtige samariten hjälper en skadad medmänniska i sin omedelbara närhet, inte ett rövarband från den afrikanska kontinenten. Detta är en moralisk liknelse, inte en uppmaning att avskaffa självbevarelsedriften. Den kristna moralen bygger på kärleken till nästan, vilket i modern mening handlar om hjälpsamhet mot människor i ens närmiljö. Ingenstans står det att kristna har ansvar för jordens alla folk. Vi ska bära vårt eget kors medan Kristus bär världens kors. Att själv försöka bära världens kors är ett ödesdigert högmod.

Det verkligt farliga uppstår när moderna ideologier övertar kristendomens språk men förkastar dess antropologi. Då uppstår utopiska projekt som utgår från att ondskan kan byggas bort genom social ingenjörskonst. Det är ur dessa sekulariserade rester av kristna begrepp, berövade sin teologiska ram, som kommunism, radikal egalitarism och andra ismer växer fram, inte ur kristendomen själv.

Kort sagt: kristendomen är inte orsaken till utopismen. Den är tvärtom det enda historiska system som konsekvent har varnat för den.