Håller godhetsnarcissismen på att förstöra den västerländska civilisationen?

Vi måste försöka förstå den västerländska civilisationens självförstörelse i psykologiska och andliga termer och inte bara politiska termer. Jag tror att fenomenet handlar om "godhetsnarcissism", en kollektiv psykologi där människor tror att de kan vara goda och perfekta, i strid med Jesu ord: "Ingen är god, utom Gud" (Markus 10:18).

Den kristna antropologin hävdar att människan har två viljor som står i konflikt med varandra. Paulus beskriver detta som den gamla och den nya människan, förankrade i Adam respektive Kristus (Rom 7:19, 24). Han är optimistisk gällande att vi kan lägga av oss den gamla människan (Ef 4:22-24), men i verkligheten måste vi leva med båda.

Augustinus lär att viljan rymmer två motstridiga impulser (Bekännelser VIII). Denna splittring är inte patologisk utan ett metafysiskt tillstånd hos vår fallna natur. Helheten tillhör endast eskaton. Vi måste förbli splittrade, och förbli medvetna om vår splittrade natur.

Luther beskrev den kristne som simul iustus et peccator, samtidigt rättfärdig och syndare. Den gamle Adam försvinner aldrig. I Stora Galaterbrevskommentaren kritiserar han strävan efter helgonlikhet som ett lönlöst försök att rena viljan: "De heliga är syndare, och de är heliga inte i sig själva utan i Kristus."

För Luther beror andlig hälsa på medvetenheten om vår splittring, vilket leder till bekännelse och förlåtelse. Självet helas genom gudomlig förlåtelse, inte genom att bli enhetligt och i praktiken skenheligt. I motsättning till detta hävdade psykoanalytikern Donald Winnicott att psykologisk hälsa förutsätter att splittringen övervinns för att skapa ett enhetligt själv, en modern idé som förkastar kristen antropologi.

Det är alltså en modern idé att vi bör sträva efter att bli ett enhetligt och perfekt själv i överensstämmelse med godhetsidealet. Kristen teologi förkastar detta som syndig självfrälsning. Enligt Augustinus är det högmod (superbia). Predikaren 7:16 varnar: "Var inte alltför rättfärdig... Varför skulle du fördärva dig själv?" Idag kännetecknas många institutioner av en moralisk absolutism som förnekar människans moraliska dubbelnatur, och därmed upprepas det mönster som Predikaren varnar för.

Vi måste hålla vår mörka sida i schack, och vi kan göra det just därför att vi erkänner vår splittrade natur. Men medvetenheten om arvsynden har i allt väsentligt försvunnit. Resultatet blir en godhetsnarcissism som förstärker impulsen att riva ner civilisationen, eftersom civilisationen betraktas som ond då den vidmakthålls genom maktutövning: fängelser, polismakt, tvingande normer, nationsgränser, utvinning av naturresurser, löneslaveri och militarism. Allt detta tolkas som förtryck inom postkolonial teori, kritisk rasteori, identitetspolitik och antimilitarism.

Den västerländska civilisationen blir en symbol för makt och privilegier, ett hinder för "befrielse" i enlighet med Rousseaus ideal om den goda naturmänniskan. Utan insikten om arvsynden förlorar vi det enda motgiftet mot moralisk absolutism. En civilisation som förnekar sin egen ambivalens försöker bli mer rättfärdig än vad något mänskligt samhälle kan bära, och kollapsar under tyngden av sin egen inbillade godhet. Helt enkelt: om vi ska vara heliga kan civilisationen inte upprätthållas.

Håller med om i princip allt.. men vad är lösningen? Hur långt ska man ta separationsplikten om man vill leva ett andligt liv. Ska vi leva mer avskilt likt Amishfolket? Det kan bli väldigt ensamt och opraktiskt i ett land som Sverige.

Håller med om i princip allt.. men vad är lösningen? Hur långt ska man ta separationsplikten om man vill leva ett andligt liv. Ska vi leva mer avskilt likt Amishfolket? Det kan bli väldigt ensamt och opraktiskt i ett land som Sverige.

Jag tål inte att leva i kollektiv, det vore för min del problemet att ansluta mig till någonslags sektliknande spirituell grupp. Evangeliker är rentav skogstokiga och ofta spirituellt ytliga väsen, och det är enda kristna rörelsen med någonslags expansiv livskraft i Västvärlden (räknar ju inte mormoner som kristna).

Amish sekten ser jag med sympatiska ögon från långt håll (även ifall det är en grupp som aldrig kan få världslig makt), men man måste nog vara född amish för att överhuvudtaget kunna tänka sig att leva som amish. Skulle föredra att vara en ortodox munk i evig tystnadsplikt i någon grotta i Mt Athos.

Religion är tillslut en trevlig diskussionsämne, men att skapa gogrunden för livskraftiga religiösa rörelser kräver allt annat än diskussioner om religion. Kristendomen frodas tillslut av lidande och kaos, och då talar jag om allt annat än stoisk självvalt lidande utan ett lidande som kommer in som en storm i ditt liv och får dig på knäna för att bönfalla inför den ickevärldsliga makten då det är det enda som finns kvar för dig att famna om.

Kristendomen är kopplad till livets ofrånkomliga tragedi, det är därför som folk i dessa trygga tider fylld av ytliga distraktioner enbart vänder sig tillbaka till kyrkan när ålderns vinter knackar på dörren.

Nej, så enkelt är det inte. Utöver hopp, tro, stabilitet och riktning i livet förmedlar sann kristendom, genom sin teologi och sina doktriner, en förståelse av människans och tillvarons väsen som skänker medvetandet ett klarare ljus. Augustinus utvecklade den så kallade illuminationsläran, enligt vilken det mänskliga medvetandet (mens eller intellectus) förvisso är naturligt begränsat och fördunklat, men där Gud fungerar som ett inre solljus i själen. Människan kan nå sann insikt om de eviga sanningarna endast om Gud kontinuerligt belyser och förstärker hennes inre medvetande. För Augustinus är sökandet efter sanning alltså inte enbart en intellektuell process, utan en nådehandling där medvetandets ljus förstärks inifrån. Tanken att medvetandets ljus rymmer en gudomlig aspekt, om än grumlad i sitt naturliga tillstånd, var ett återkommande tema i antikens filosofi.

Den mycket produktive filosofen Plutarkos ägde en rik mytologisk fantasi. Han hävdade att medvetandets förädling gav själen en plats på månen. Efter ytterligare prövningar tilläts den där passera genom en tunnel, känd som Hekates grotta, till den sida av månen som aldrig ligger i skugga och där de elyseiska fälten är belägna. Härifrån kunde de renade själarna, som nu blivit gudomliga, färdas mot sitt sanna hem i solen. Många av dessa andar återkallades dock till jorden för att verka som skyddsandar och vägleda människorna.

Idealet om att livets väsentliga mål är att genomgå individuation har i stor utsträckning gått förlorat. Det är nämligen en smärtsam process att frigöra sig från kollektiv identifikation. Den bekväma och likgiltiga moderna människan föredrar att vara följsam och låta sitt liv rinna ut i intet, utan något högre syfte. Svenskarna tycks tro att tillvarons mening inskränker sig till att arbeta och betala skatt. Men när det som byggts upp likväl förväntas skänkas bort till kulturfrämmande folk framstår ett sådant livsmål som alltmer poänglöst.

Kristendomen har främst kvar sin livskraft i tredje världen idag, till och med italienska kyrkor står tomma och hälften av spaniens unga är ickereligiösa.

Du talar om intellektuella koncept från kyrkofäderna och grekiska platonister, men den kristna livskraften i samhället har inte sin rot i dessa koncept utan snarare i symbolism, mytologiska sagor och den vanliga människans behov av att tillbe till en ickevärldslig makt som utjämnar spelbrädan där ingen rättvisa tycks existera....och slutligen gemenskap.

Knutbysekten i Sverige lockade exempelvis nya troende genom en urstark känsla av gemenskap, då många svenskar är väldigt ensamma så kan jag tänka mig att detta kan vara den främsta roten till att ansluta sig till religiösa rörelser.

Traditionella kyrkor har dock enbart en ytlig gemenskap som inte sträcker sig bortom lite fika med småprat efter gudstjänsten.

Amish sekten ser jag med sympatiska ögon från långt håll (även ifall det är en grupp som aldrig kan få världslig makt), men man måste nog vara född amish för att överhuvudtaget kunna tänka sig att leva som amish. Skulle föredra att vara en ortodox munk i evig tystnadsplikt i någon grotta i Mt Athos.

Jag ser Amish lite som en förebild när det gäller familjebildningen. När ungdomarna ger sig ut på sin traditionsenliga Rumspringa, så väljer fortfarande en majoritet (60-95%) att återvända till sina familjer och döpa sig.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8411892/#R60

Det beror antagligen på, precis som du antyder, att man vuxit upp och fått den anknytningen i tidig ålder. Sen tycker jag väl inte att man som svensk måste klä sig i halmhattar och rata modern teknologi osv... men tror det finns mycket vi kan lära oss av dem: Hur kan vi anamma det bästa av den livsstilen utan att gå full Amish så att säga.

Jag ser Amish lite som en förebild när det gäller familjebildningen. När ungdomarna ger sig ut på sin traditionsenliga Rumspringa, så väljer fortfarande en majoritet (60-95%) att återvända till sina familjer och döpa sig.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC8411892/#R60

Det beror antagligen på, precis som du antyder, att man vuxit upp och fått den anknytningen i tidig ålder. Sen tycker jag väl inte att man som svensk måste klä sig i halmhattar och rata modern teknologi osv... men tror det finns mycket vi kan lära oss av dem: Hur kan vi anamma det bästa av den livsstilen utan att gå full Amish så att säga.