Gissa Bokcitatet

Jag håller mig bakom J när vi rider genom byn, tittar på hans bruna rock som gungar i takt med hästens steg.
"Här var det tyst!" säger J högt, "som om frälsaren själv kommit och hämtat alla." Han vänder sig om mot mig och flinar. "Det var bara vi som blev kvar verkar det som."
"Det skulle inte vara så förvånande", säger jag, vilket får honom att skratta högt.

Det känns overkligt att vara på väg. Jag har aldrig tidigare begett mig någonstans utan att ha ett mål. Jag vill fråga J om så många saker, hur länge vi ska färdas idag, var vi ska sova, var han tror att bröderna M är för tillfället ...Men jag sitter tyst. Min röst låter främmande och skrovlig när jag pratar. Och att prata högt när vi rider känns som att tvinga sig att vara någon annan. Granskogen vi rider igenom är tät och dov. Det är som om vi red i en egen värld, där himlen eller människorna inte fyller någon funktion, där allt som betyder något är jorden, fukten, rötterna, ormbunkarna, tickorna, mossan.

"Jag var inne i huset. Plötsligt hörde jag röster från gården. Två män och så K. Han hade nyss kommit från åkern."
Jag tystnar.
"Och sedan?"
"De pratade, jag stod och såg på dem genom fönstret, tänkte att det var skogsarbetare som behövde hjälp med något. Men de blev mer och mer högljudda. En av dem ropade att de ska ha hästen. K försökte tala lugnt med dem. E, pojken vår, stod en bit ifrån." Jag drar filten jag har kring axlarna tätare om mig. J har lutat sig framåt med armbågarna vilande mot knäna, händerna knäppta. Han tittar långt in i elden nu, kanske det är det som gör det enklare för mig att fortsätta.
"K sa att någon häst lämnar inte den här gården. Han blev knuffad i bröstet så han nästan föll. Jag rusade ut och E skrek högt. Jag såg att K vek sig och trodde att han fått ett slag i magen.

Jag darrar i hela kroppen nu, ändå måste jag fortsätta.
Arma brännvin.
"E sprang fram till dem. Den yngre av dem viftade bakåt mot pojken. Jag såg något blänka till." Jag slår armarna om mina knän.
J ser hela tiden på mig nu.

"Jag visste genast att det var ett knivblad. Jag sprang och sprang, över hela gården. Men innan jag hade hunnit fram låg både K och E på marken, och männen var på väg mot skogen. Jag glömmer aldrig ...det var så mycket blod."

De båda männen har tagit några steg mot mig nu, lämnat J bakom sig. Jag ser hur han kravlar sig upp, först på alla fyra, sedan tar han sig mödosamt upp i stående. J försöker ta några steg mot sin häst, mot sadeln och geväret, men det får honom som sparkat att vända sig om och ta några snabba steg efter honom. Han drar kniven ur stöveln och höjer den.

"Lopeta!" ropar jag.

Han stannar, vänder sig om igen mot mig, frågar vad som kommer att hända om han inte slutar, flinar. Han är gles i käften, svarta hålor grinar där tänderna bord ha suttit. Avskum tänker jag, sådant man kunde gräva ner och sedan glömma. Han börjar gå mot mig, fortfarande med ett flin i sitt enfaldiga ansikte. Han tar först ett par tveksamma steg, sedan blir stegen längre, säkrare. Han tror att jag står och siktar med ett oladdat gevär, att jag aldrig skjutit i mitt liv. Jag märker det på honom, för flinet blir bredare. Jag siktar och skjuter. Ljudet rister, barken på en tallstam yr.