Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Har några fåtal i 30-40-års ålder utan barn på arbetsplatsen, beter sig ofta som barn själva. Sen upplever jag det som att småbarnsföräldrarna uppskattar att vara på arbetet mer än de som inte har barn. Lite mer driv, ansvarskänsla och initiativtagande.

Den biologiska instinkten/ mekanismen finns säkert där hos många men trumfas av en annan mänsklig instinkt - att vara som andra, om än inom vissa ramar. Dessa ramar har helt klart vidgats i takt med att det inte längre är självklart att man skaffar barn.

Bland 70-80-talister (åtminstone till de födda fram till 85-ish) var det fortfarande helt självklart att skaffa barn, annars stack man ut för mycket i sitt val att inte göra det - det fanns en looserstämpel som numera är raderad och jag delar helt klart din uppfattning om att det är många både framgångsrika och snygga som prioriterar annat än klassiskt familjeliv.

Och kanske är det hund/ husdjur som fungerar som substitut på sina håll - hade en hund fått samma såväl ekonomiska som känslomässiga engagemang från husse och/eller matte för 40 år sedan som fallet är idag så hade det varit lika avvikande som att inte skaffa barn.

Vet inte riktigt var jag vill komma mer än att jag håller med dig

Samt att behovet av att ta hand om något kan ta sig andra former när det är socialt accepterat. Jag har barn och det är verkligen inget jag ångrar men det hade inte varit ett lika självklart val om inte ”alla andra” skaffat barn ungefär samtidigt.

Imbecilla idioter som blandar ihop begreppen och menar om att det skulle hänga samman med att ”ta ansvar” att skaffa barn och om man inte gör det så grundar det sig i ”egoism” har jag inte mycket till övers för - att skaffa barn är visserligen en biologisk instinkt men utifrån mänsklighetens utveckling de senaste cirka 200 åren så borde alla med ett tvåsiffrigt IQ inse att barnaskaffande numera är höjden av egoism. Det finns inget behov utifrån artens fortlevnad, må vara att detta borde vara självreglerande och mynna ut i någon fet pest som rensar 90% av jordens befolkning om det fungerar enligt de evolutionära modeller som jag själv hänvisar till.

Det där var väl inte så trevligt? Går emot din paradoxala signatur. Du har en terapeut också, förvånande...

Fortplantning är en av livets mest grundläggande funktioner. Alla organismer som finns idag är resultatet av miljarder år av evolution där de individer som förde sina gener vidare blev våra förfäder. Därför har människor utvecklat biologiska mekanismer som sexualdrift, anknytning och omsorg om barn. I den meningen kan man säga att viljan att skaffa barn ligger nära människans biologiska natur.

Om människan skulle förlora viljan att fortplanta sig skulle den försvinna inom en generation. Därför kan man argumentera för att en generell ovilja att få barn går emot den evolutionära funktion som format människan och är rent ut anti-naturligt.

Individer som inte skaffar barn blir ofta miserabla senare trots att de har badat i materiellt välstånd, det är min empiriska bedömning. Finns säkert undantag och du kanske är en av dem, grattis isåfall. Men nån dag senare tror jag att du kommer slås av tanken "tänk om jag hade ett barn nu" när du i stunden känner att något saknas i livet.

Denna post är absolut inte en känga till barnlösa generellt, det finns massa anledningar till att man kanske inte får barn och det är Guds vilja men jag riktar mig till den antinaturliga instinkten som skildrats att inte vilja ha barn.


Som vadå? Bli påsatt av toyboys som du skrivit i vartannat inlägg du postat i denna tråden?

Du missar fortfarande målet helt och hållet. Ingen har sagt att du inte förstår skillnaden på ditt eget liv före och efter du fick barn. Självklart gör du det, och det är väl jättefint att du har testat det och trivs med det.

Men din Mount Everest-analogi visar exakt varför din logik haltar så fundamentalt. Ja, den som har bestigit Mount Everest vet hur just den klättringen känns. Men den personen blir inte automatiskt expert på hur det är att dyka i Marianergraven, eller hur det känns att hitta sitt livs största lycka och mening genom att köpa en gård med djur, forska på ett universitet eller nå andra stora mål som människor kan ha.,.

När du hävdar att barnlösa lever ”enkla, ytliga och lata liv” och saknar djup, då uttalar du dig inte om din egen erfarenhet av Mount Everest. Du klankar ner på folk som valt att dyka i havet istället, och påstår att deras liv är värdelösa bara för att de inte klättrade på just ditt berg som majoriteten gör.
Det ni vägrar fatta är att en vuxen, medvetet barnlös människa inte sitter och saknar din upplevelse... De har hittat sin mening, sitt ansvar och sitt djup på helt andra platser i livet- platser som du inte har en aning om, eftersom du har fullt upp med att sitta på din egen lilla bergstopp och irritera dig på dem som inte är med där uppe.

Jag vet inte, men om man provoceras så här brutalt av att andra människor väljer en annan livsstil, så måste det ju finnas något i ens eget liv som man saknar eller känner sig begränsad av... Om du och ni andra här i tråden genuint vore så harmoniska, djupa och hundra procent nöjda med ert familjeliv och era uppoffringar som ni påstår, då hade ni bara fortsatt leva era liv i lugn och ro. Ni hade inte ägnat en sekund åt att sitta på nätet och försöka övertyga er själva om att de som lever annorlunda är "misslyckade". Att ilskan och behovet av att nedvärdera andra finns där, bevisar bara att er bergstopp kanske inte är så fantastisk som ni vill göra gällande.

Om det är så som ni säger att vi utan barn lever meningslösa liv. Då är det rätt oskönt av er att påtala det om och om igen. Man får känslan av att ni inte är så trevliga personer och tvivelaktiga som föräldrar.

Tur att ni har fel.

Själv har jag märkt att det snarare är tvärtom- de föräldrar som plötsligt älskar att vara på jobbet, jobba över och ta på sig extraprojekt ofta gör det för att de vill komma bort från kaoset och kraven hemma... Det är en välkänd hemlighet att många, särskilt män, känner sig enormt stressade i hemmet. De får aldrig koppla av, relationen gnisslar och hemmet har förvandlats till en obetald projektledartjänst. Då blir arbetsplatsen en frizon där de äntligen får sitta i fred, dricka varmt kaffe och känna att de har kontroll över sin tillvaro.

Hur mycket av det här beror på det faktiska på att man har barn snarare än ett enkelt sample bias.

I gruppen har barn kommer du framför allt ha människor som någon kunde tänka sig skaffa barn med.

I gruppen barnlösa kommer du ha alla människor ingen ville skaffa barn med. Du kommer även ha alla människor som visserligen hade kunnat hitta någon att skaffa barn med, men som inte vill ha barn på grund av det ansvar och personliga begränsningar som kommer med det.

Är du dessutom på i alla fall en hyfsad seriös arbersplats har det redan rensats för den typen av männkskor som skaffar massor av barn tidigt på grund av diverse diagnoser och annat. Ergo, WT och annat trash är redan rensat ur båda grupperna.

Jag säger inte att själva barnskaffandet i sig inte kan tvinga fram lite mer struktur och ansvarstagande. Men en stor del lär redan kunna förklaras med just sample bias från början.

Håller med till 100%

Fy fasen vad det stämmer brutalt in på min egen mamma!
En helt jäkla sanslöst driftig människa med förmåga att planera och strukturera.
Efter småbarnsåren gick det väldigt, väldigt bra för henne i sin karriär.
Just för hennes förmåga att styra upp verksamheten.
Hon blev till slut "head-huntad" runt till div problemverksamheter inom sin bransch.

Är TS kvinna ?

För endast kvinnor eller skadade män drar upp detta med barn hela tiden.

Tur att man är utbildad och jobbar för utländskt företag och slipper svenska kontor , där man då hade behövt "täcka" för folk som inte klarade av att skaffa barn.

Det hade jag aldrig gått med på utan slutat.

Haha, dagens barn bryter på blattesvenska och är klistrad vid telefonen...

Försök inte leka att ni föräldrar skulle vara några grymma jävlar, det är mer än uppenbart att ni inte uppfostrar era barn...

Jag upplever det snarare som att barnfria (frivilligt barnlösa) människor bryr sig om och är insatta i så mycket mer än just det egna jaget och den egna familjen. De mest intressanta människorna är de barnfria som kan vara ensamma med sig själva.

Småbarnsföräldrar upplever jag som mer inskränkta och mer egoistiska. Det är mest "jag och mina barn" som gäller. Många verkar också umågs med andra föräldrar och verkar inte ta in så många andra intryck från omvärlden. Sen när barnen är uppvuxna kommer de oftast tillbaka och blir intressanta igen. Fram till dess är det mest en massa gagg om barnen, barnens kompisar och deras föräldrar, barnens skola och aktiviteter.

De sämsta på en arbetsplats är kvinnor som blivit mor- eller farföräldrar och som sitter och gaggar non-stop om nåt tråkigt barnbarn som man inte har någon som helst anknytning till.