Bryta med föräldrar efter jobbig barndom?

Det är bara bryta. Men varför ordnade mamma en hyresrätt åt dig om du både hade toppbetyg och arbetsmoral? Känns som du hade klarat det själv men behövde tydligen hjälp… är vi något på spåret? Kanske du behövts bäras halva livet men du inte ser det

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Känns mest troligt att det där inte är din biologiska pappa och att han visste om det men att din mamma lät honom avreagera sig på dig som en offergåva för att han stannade och tog hand om sitt egna andra barn.

Det finns väl inte direkt något av värde som framkommit här, hade min barndom sett ut så hade jag brutit med dom.

Är ni en svensk familj, om man får fråga? Om inte, funderar jag på om det kan handla om hederskultur. I vissa kulturer värderas tyvärr söner högre än döttrar, vilket gör situationen extra svår. Går det ens att bryta sig loss som tjej i en sådan familj, eller innebär det en stor säkerhetsrisk? Men mina fördomar kanske inte stämmer alls – det här kanske bara är en familj med väldigt speciella föräldrar, oavsett bakgrund

Varför inte ta en "match" i garaget med farsgubben, slå ner gubbjäveln och SEN avbryta kontakten helt? Låter klockrent i mina öron iallafall!

Varför inte ta en "match" i garaget med farsgubben, slå ner gubbjäveln och SEN avbryta kontakten helt? Låter klockrent i mina öron iallafall!