Bryta med föräldrar efter jobbig barndom?

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Jag hade brytit för längesen. Gillar inte när man gör skillnad och favoriserar ett barn när man har flera.

Herregud tänk inte utan BRYT!

Hemska människor. Omge dig med människor som vill umgås med dig för den du är. Ibland är inte blod tjockare än vatten. Punkt.

Det är bara att skita i din familj och skaffa egna vänner och familj men sluta att skylla dina egna dåliga sidor på din familj de får du stå för själv!

Oj du är fast i deras guilt-trap

Testa gärna terapi eller samtalsgrupp för att läka ditt trauma och kunna bilda dina egna familj

Tjafsa inte, ta ett stort steg bakåt för din eget välmående.
Låt tystnaden få säga det din närvaro inte kan.
Handlingar kommer alltid säga mer än tusen ord.
Människor som älskar dig bryr sig faktiskt om hur de får dig må.
Bara för man är någons förälder så är inte det ett frikort att behandla sina barn hur som helst.
Du är inte deras ägodel, och du är inte skyldig dom ett skvatt.

Bryt. Precis som en annan användare säger så är släktskap inte något frikort.

Kära du. Du ska ta dig så långt ifrån dom där dårarna som du kan. Det där är ren psykiatri hos båda dina föräldrar, jag tänker missbruk men du ska inte lägga tankarna på vad som är vad. När du tagit dig ifrån kommer du börja sortera. Det där med att göra en sak av att bryta och avsluta är inte alltid bäst, det kan ge dom en sak att attackera och dig en situation att ta ansvar för. Ta distans bara, det är viktigast. Sluta kommunicera. Blockera. Vänd dig om och gå åt ett annat håll.

Jag bröt. Det var en enorm lättnad efter alla års plågan. Rekomenderar det.

Jag tror inte du själv riktigt inser hur avvikande din barndom faktiskt har varit. Du borde ha sagt upp kontakten med föräldrarna för länge sen. Det är inte ens en fråga, herregud.

Det är bara bryta. Men varför ordnade mamma en hyresrätt åt dig om du både hade toppbetyg och arbetsmoral? Känns som du hade klarat det själv men behövde tydligen hjälp… är vi något på spåret? Kanske du behövts bäras halva livet men du inte ser det

Känns mest troligt att det där inte är din biologiska pappa och att han visste om det men att din mamma lät honom avreagera sig på dig som en offergåva för att han stannade och tog hand om sitt egna andra barn.

Det finns väl inte direkt något av värde som framkommit här, hade min barndom sett ut så hade jag brutit med dom.