Bryta med föräldrar efter jobbig barndom?

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Jag får uppfattningen att TS är kvinna eller bög, det är kanske det sistnämnda som ska vara knorren på hela historien, att familjen är orimligt homofoba och inte accepterat dennes läggning. Ingendera av dessa två skulle på ren fördomlig stereotyp kunna rubba en pappa som helt verkar sakna spärrar och som upprepat inbjuder till konfrontation.

Varför inte ta en "match" i garaget med farsgubben, slå ner gubbjäveln och SEN avbryta kontakten helt? Låter klockrent i mina öron iallafall!

Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Kära du. Du ska ta dig så långt ifrån dom där dårarna som du kan. Det där är ren psykiatri hos båda dina föräldrar, jag tänker missbruk men du ska inte lägga tankarna på vad som är vad. När du tagit dig ifrån kommer du börja sortera. Det där med att göra en sak av att bryta och avsluta är inte alltid bäst, det kan ge dom en sak att attackera och dig en situation att ta ansvar för. Ta distans bara, det är viktigast. Sluta kommunicera. Blockera. Vänd dig om och gå åt ett annat håll.

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?

Jag har haft längre perioder då jag inte pratat med min familj. Har då tagit avstånd för att de behandlat mig illa, verbalt, i vuxen ålder. Innerst inne önskar jag ju att jag hade en normal familj som många andra som jag kan få vara en del av. Men när vi ses vid högtider etc så är det aldrig direkt trevligt. Min mamma dricker alltid alldeles för mycket och blir otrevlig och arg för att sedan somna. Dock drack hon faktiskt aldrig under uppväxten vad jag kommer ihåg, utan det har hon börjat med på äldre dar.

Känner att jag behöver få ur mig detta, borde kanske gå och prata med någon men det har inte blivit av.
Jag är uppvuxen med mamma, pappa och ett syskon. Utåt sett en normal familj.
Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen och mitt syskon är favoritbarnet som aldrig gjort några fel.
Trots att jag alltid haft toppbetyg och lyckats i livet och mitt syskon har haft sämre betyg, varit arbetslös i långa perioder så är denne mycket bättre än mig.
Mitt syskon fick en bostadsrätt betald på 1 miljon så att denne kunde flytta hemifrån. Jag har inte fått någonting, däremot ringde min mamma och ordnade med en hyresrätt till mig när jag fyllt 18.
Jag var alltid den som fick skit trots att jag inte gjort något. Ofta fick jag stryk, mest av pappa. Mamma brydde sig inte. Pappa spottade ofta mig i ansiktet.
Min pappa har riktigt allvarliga problem med humöret, har alltid varit rätt för honom.
Min mamma har med stor sannolikhet psykiska besvär som faktiskt förvärrats med åren.
Straffet de tyckte var roligast att ge mig var att inte ge mig mat om resten av familjen skulle äta på tex Mc Donalds, jag fick sitta i bilen medan de andra åt inne på restaurangen.
Mina föräldrar har båda i alla år hånat och förminskat mig, jag är värdelös.
Min mamma tog stryptag på mig på en restaurang för några år sedan, efter det pratade vi inte på nästan ett år.
Min pappa slog en kille jag träffade för att vi låg på hans soffa och kramades, han skrek då att han skulle döda honom. Utan anledning.
Har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om något.
Mina föräldrar har alltid snokat på mitt rum, läst dagböcker och skrattat åt det jag skrivit, rotat i lådor mm. Än idag i vuxen ålder gömmer jag saker, det sitter i.
Mina föräldrar umgicks aldrig med andra människor, det var alltid bara vi fyra. Aldrig några vänner eller bekanta. Blev vi någon gång bjudna så avböjde de.
Uppväxten har satt djupa spår i mig. Jag litar inte på någon, är lite av en udda fågel, har svårt med relationer - särskilt kärleksrelationer. Har varit otrogen i alla mina förhållanden. Många jag har träffat ghostar jag för jag vet inte hur jag ska avsluta det. Jag skäms för det.
Detta blev rörigt men jag har bara skrivit det jag kom på just nu. De är fortfarande elaka mot mig, träffar dem inte ofta men funderar på att bryta helt. Vad säger ni?