Hur avvisar man barn på ett snyggt sätt?

Jösses. Ni är ju helt sjuka.

Det enda jag ville ha var lite tips från typ föräldrar hur man avvisar ungar, eftersom jag inte är förälder själv.

Pedofilanklagelserna haglar. Ha ha

Barnet och föräldrarna gillar dig. De har pratat om dig vid köksbordet och kommit fram till att det vore kul för deras Olle att komma hem till dig och Olle håller med och frågar dig när föräldrarna är med, förstås. Så du inte säger nej.

Det här är alltså föräldrarnas ide' för att få barnvakt några timmar och du får lära känna deras barn bättre som kan springa och ringa på sin dörr i tid och otid.

Barn kan ju vara lite gränsöverskridande på ett sätt som är lite obehagligt.

Om du säger t.ex. att vi kan spela fotboll nån gång så kan ett barn börja fråga när och var osv.

Säg bara det får vi bestämma senare, du vet inte nu. Ofta känns det som att barn vill komma fram till ”vet inte”.

Inte just nu, i alla fall. För vuxna har en tendens att alltid vilja kunna ge svar på barns alla olika frågor.

Nu låter jag som en kurator men det är ok att säga att man inte vet, att man inte vet när man vet, att man inte vet varför man inte vet, osv.

Så är det. Barn är ofiltrerade vilket är en stor del av charmen med dom.

Och normalt sätt i yrkessammanhang har jag inget problem med det. Men i privata samanhang, typ när man står med en granne och hennes dotter , så tycker jag det blir mycket jobbigare. Det blir ofta lite mer personligt och närgånget då och det kan snabbt bli en fråga om att ungen vill komma in till mig. Eller leka. Eller nåt liknande. Vilket jag oftast inte alls har nån lust med.

Och så står mamman och tittar på - och jag känner mig som en idiot.

För det första. Vad för det extra att mamma eller pappa står bredvid och tittar på? Du borde ju tänka på ungen har välbefinnande. Varför ens kommer du att tänka på det? Om päronen där. Välbefinnande? ok = behöver inte bry mig,

Men om en kid vill komma hem till dig. Så fan säg nej direkt. Inte ok. Om du vill lira games gör det med din pappa.

Om jag vore föräldern hade jag inte velat att mitt barn följde med någon mer eller mindre okänd granne hem och själv sagt till barnet. Både direkt i stunden (typ att vi ska gå hem och äta nu) och sedan även till barnet i enrum.

Jag förstår att det blir en halvjobbig situation för dig, men säg bara nej. Om du vill med valfri förklaring. Som typ att du ska städa, sova, vila, äta, handla eller vad som helst. Övertänk inte.

Jag känner igen TS problem och har ibland samma, inte att barn vill komma hem men med att göra saker och ta upp tid. Följa efter och titta när jag jobbar. Tjata om att köra gräsklipparen när det inte är dags eller något sådant. Jag tycker det är svår ibland att säga nej men brukar säga att jag inte har tid just nu. Barn under tio år får man försöka hålla kort och man vill inte var ansvarig för om någon olycka händer.

Det är bara ett exempel som jag tog upp. Haka inte upp dig på det.

För två veckor sen så stod jag och snackade med en granne. Efter en stund så blev hans dotter uttråkad och började prata och springa runt osv. Och efter ett tag när vi försökte prata fram och tillbaka med dottern som stack in då och då med typiska barndrågor, så sa hon nåt i stil med men då kan jag komma in och leka hos dig.

Och jag tänkte för mig själv, nej så fan heller. Men det kunde jag ju inte säga, och eftersom jag är helt efterbliven i såna här lägen så fick jag inte fram något vettigt. Allt medan pappan stod och tittade på mig och undrade vad jag tänkte svara.

Alltså jag försöker förmedla en känsla här. Gå inte så ordagrant på vad jag säger utan försök att läsa lite mellan raderna.

Jag känner igen fenomenet från när jag bodde i en WT-villa/radhus område. Ungarna är totalt gränslösa och kan dra i dörrhandtag eller försöka hoppa in i bilen om den är olåst. De ville klappa min dåvarande flickväns människohatande chihuahua.

Det bästa är att ta det med föräldrarna och om de inte lyssnar så hotar man med socialen eller myndigheterna.

Att vara barn är också att lära sig gränser så man kan inte klandra dem helt heller.

ha ha

Men hmm, känns som du får läsa trådstarten lite noggrannare. Det är inte antisociala missanpassade barn som åsyftas här.

Du gör en galen min och säger med hes, raspig, röst att du heter Lucifer...
Efter det får du vara ifred från barnen..För alltid!

Alltid svårt med raka frågor som kommer oväntat som man förväntas svara på direkt.

Extrajobbigt när man vet svaret men man vill eller kan inte vara ärlig med risk för att det ska bli dålig stämning nästa gång man möts. Särskilt när det handlar om grannar som slutar hälsa eller prata med en och vänder bort blicken.

Vi svenskar är så rädda för att stöta oss med andra. Istället för att säga "nej" så säger vi "ja".