Citat:
Ursprungligen postat av
HappySnowman
Det märks att du inte har egen erfarenhet av personer med demens. Det finns många olika typer som beror på väldigt olika skeenden i hjärnan och de kan yttra sig olika hos olika individer och vid olika tidpunkter. Som nära anhörig kan jag konstatera att jag varit i liknande situationer som denna - dock inte med mordförsök inblandat för all del - där vissa saker är jätteklara och rediga och där minnet verkar funka fint. Samtidigt uppvisar individen avvikande personlighetsdrag och beteenden i andra avseenden. Det är väldigt lurigt i början och det är inte så att det smäller till en dag och så är man 100% dement. Demens börjar nästan alltid smygande och utvecklas under flera år innan det står klart vad det verkligen handlar om.
Beroende på typ av demens så finns heller inget orimligt med att det inte har varit några stora avvikelser under 6 månader. Vid exempelvis vaskulär demens kommer försämringarna ofta i skov.
Jag har helt missat om någon har påstått att C personligen stått för misshandeln. Det är det nog ingen som tror. Däremot undrar jag om man har kontrollerat systrarnas uppgifter om att hon skulle ha mer eller mindre kriminella kontakter.
Jag har också erfarenhet av människor med demens av olika svårighetsgrad. De lever ofta i dubbla verkligheter och kan inte längre skilja på saker och ting. Ibland blir det rätt, men ofta fel. De ser i syne, de tappar minnet och minns fel. De känner inte igen nära och kära. De vet inte var de bor och hittar inte hem.
En dement person skulle inte kunna planlägga att medvetet sätta dit någon på det sätt systrarna påstår att deras pappa Arne försökt göra. Visst, rent teoretiskt skulle en dement person vid något tillfälle kunna haspla ur sig en groda att två anhöriga försökt döda denne. Detta skulle dock gå att motbevisa ganska lätt, eftersom en dement person svamlar och inte skulle kunna hålla historien konstant och detaljrik över tid. En dement person skulle förmodligen inte ens kännas vid uttalandet, om du frågade personen ett par dagar senare.
Susanne och Annette anklagar i förhör sin pappa Arne för att kallt och medvetet försökt göra dem arvslösa och sätta dit dem för att han sägs hata dem. Det rimmar illa med att de samtidigt till sitt försvar i rätten, hänvisar till att anklagelserna han riktat mot dem bara är svammel av en dement person. Det motsäger ju sig självt. Man kan inte vara både iskall och beräknande samtidigt som man är dement och svamlar.
Då ska man ska komma ihåg att Susanne och Annette till sitt försvar begärt intyg av psykolog Hanna Ljung just angående att de anser att deras pappa skulle ha kognitiv svikt, vilket innebär att de anser att hans berättelse inte ska ses som tillförlitlig av den anledningen.
Naturligtvis griper de efter halmstrån för att bli frikända, till detta kan även läggas Annettes intyg om sitt knä. Det blir nästan larvigt desperat att skaffa intyg från fysioterapeut och hävda att "jag kan inte ha försökt döda min pappa för jag har ont i ett knä". Hon kan gå till kyrkan och (enligt egen utsago) gå runt med Susanne på kyrkogården i en timme, men har tydligen så ont i knät att hon inte kan ha gjort Arne något.
Baserat på vad Susanne och Annette begär i ersättning för intygen i det fall de hade blivit frikända, så har det kostat dem en hel del. De begär tillsammans sammanlagt 37875:- för tre intyg (fysioterapeuten, Sonny Björk samt Hanna Ljung) vilket innebär att varje intyg kostat dem 12675:- i snitt. Jag hade också gladeligen skrivit ett intyg för det beloppet.
Vad man dock ska anmärka på i denna historia är det undermåliga polisarbetet av patrullen som anlände till Arnes bostad. Om någon ligger blodig och anger att man blivit grovt misshandlad av två närstående, så är det fasen polisens uppgift att ta detta på allvar och behandla det som ett brott och en brottsplats.
En brottsplatsundersökning hade dock troligtvis inte givit några användbara avgörande bevis. Både Susanne och Annette har varit många gånger i Arnes bostad och deras dna finns förmodligen överallt. Dessutom hade de handskar på sig. Om t.ex. ett hårstrå från någon av systrarna hade hittats i en blodpöl, så kunde de bara ha hävdat att hårstrået redan fanns på golvet och måste ha virvlat dit.
Vad man däremot borde ha gjort är att omedelbart gripit och förhört systrarna, samt förhört vittnen från kyrkan och kyrkogården. Då hade man sannolikt genast fått olika grova motsägelser i berättelserna från systrarna.
Nu har de ju inte ens efter att ha fått en månad att prata ihop sig, lämnat samstämmiga uppgifter, utan helt olika versioner av vad som hände på kyrkogården, men om förhören hade skett omedelbart i anslutning till händelsen, så hade de dock haft ännu större tyngd.
