Dessa folk som reser hela tiden och är ständigt fattiga, hur tänker de?

Så är det, men oftast kommer då den gruppen med mindre networth på efter 15-20 år att det vankas saker som villa, barn eller annat och då är det väldigt vanligt med klagomål på bostadsmarknad eller kognitiva dissonans-uttalanden om att ”spara”-gruppen inte har levt tex.

Jag hade en diskusssion med en person som har runt 1,3 mille blanco-lån utan något som helst värde kvar vid eventuell försäljning. Han har köpt bilar, spelat, fixat håret, tandläkaren, druckit osv.
Han menade på att han verkligen önskade att hans barn, då i spädbarnsåldern ägnade sina tidiga arbetslivsår/20årsåldern till att resa och se världen.
”Absolut men då kan det bli svårare att komma in på bostadsmarknaden sen” svarade jag. ”man får välja det ena eller det andra givet att man inte är uppväxt med tillräckligt kapital”
Han var helt oförmögen att förstå hur jag kunde komma med ett sånt uttryck. Skulle jag neka hans barn att resa?
”Nej, det jag säger är att ägnar du ditt år som 20 att spara, sen resa 21-22, då måste du spara när du är kanske 23-25 eller 26 igen, förutsatt att du inte ska plugga för då går det inte. Resa är kul men då får man harva längre med bostäder”
Han förstod fortfarande inte vad jag menade.

Resa är roligt när man är ung. Nu när man passerat de 50 åren så är det inte kul speciellt.
Mest bökigt att hålla på med transporter och hålltider med mera. Sedan dyrt och omständigt.

Svenskarnas utlandsresor är betydligt fler numera än de var på 90-talet, det beror till stor del också på att lågbudgetflygen har brett ut sig. Förra året reste 65% av svenskarna utomlands.

Kjella: https://mb.cision.com/Main/23425/4092271/3208648.pdf
Så vi reser mer idag.

Jag har en bekant som är lärare och i övre medelåldern (runt 60 år). Hon tjänar hyfsat bra, över 50K i månaden, men har inte en krona sparad utan bränner hela lönen på konsumtion samt AW med väninnor. Hon åker varje år på olika resor, bl.a. USA, Thailand mm som hon lånar till för att genomföra. En del människor klarar helt enkelt inte av att spara, utan väljer att låna för att sedan med kniven mot strupen betala tillbaka pengarna mot dyr ränta.

Ja men jag tycker bara mest folk reser till Europeiska städer och går runt och sitter på nån uteservering och tittar på nåt museum, bor på skitigt hostel eller nåt, det räknar jag inte som en riktig semester med All Inclusive på typ Mallorca, Thailand, Gran Canaria.

Ja, weekendresor till huvudstäder har ökat mycket och givetvis skall det dokumenteras med bilder på asociala medier före de har hunnit packa upp väskan på hotellet.

Sen titta på nåt gammalt stenhus från 1700-talet "oj så vackert byggt". Ja, det finns redan google street view dom kunde använda till det om dom vill se hur nån kullerstensgata i Bratislava ser ut. Själv tycker jag det känns rimligare att dyka, åka jetski och äta grillspett i Thailand.

Sedan närdå?

Sparare har aldrig plundrats så bestialiskt som under sossarnas storhetstid på 70/80-talen.

Tyvärr ser jag ju inget parti som vill sluta plundra sparare.

Jag tänker precis så, livet är kort. Om jag ska vänta på utdelning och massa sparkapital för att få "lyxa till det" så kommer jag komma iväg när jag är 50. Tyvärr tror jag inte jag kan dansa som jag kan idag när jag är 50, eller dyka, eller vad fan som helst som är en "semesterupplevelse".

Denna beskrivning passar mig. Har inga tillgångar, aldrig lyckats spara ihop till någon större summa, äger ingen bostad, osv, men reser flera gånger per år. Så här resonerar jag:

Jag har en ganska sketen lön. Inte jättedålig, men under svensk medellön. Jag är högutbildad, men valt att jobba inom ett fält som jag tycker om, snarare än att maximera lönen. För mig är det ändå omöjligt att spara ihop till en bostad. Varför ens försöka? Sen har jag inte ens något behov av det. Jag älskar att flytta runt i världen, och ett permanent hem låter bara deppigt. Hyran och räkningar äter upp nästan halva lönen. Sen vill man ju ha lite kul ibland och gå ut och äta/dricka. Sen det som blir över går oavkortat till resor.

Visst skulle jag kunna leva riktigt snålt i ett par år kanske, men för mig är det att kasta bort mitt liv. Jag är fortfarande ganska ung, har tid och energi, jag vill leva nu. Jag älskar världen, och att resa är det bästa som finns. Det är meningen med livet. Just nu lägger jag undan 1000 kr per månad, men rätt vad det är så händer nåt skit som måste lösas (datorn pajar, flyttkostnader, etc), och besparningarna äts upp.

Har aldrig tagit nåt lån (annat än CSN), och aldrig levt över mina tillgångar.

Hade jag idag kunnat välja mellan att radera alla mina resor och minnen, och få pengarna tillbaka (som gissningsvis rör sig om ett par hundratusen) hade jag aldrig gjort det.

Hur kommer det gå sen då? Det skiter jag faktiskt i. Hur det än går kan jag vara lycklig över att jag har sett och upplevt världen såpass mycket. Saker löser sig alltid ändå.

Resande har väl blivit en statusgrej, tack vare omfattande lobbyism från flygbolagen. Det är väl exakt samma som att handla en bil med restvärde, bara det att bilen håller mer än fem år, resan är över på två veckor?

Så tänkte jag, sen fick jag cancer. Det sög röv att vara sjukskriven med dålig SGI och inte ha ett hem. Den här mentaliteten fungerar tills du får ett wake-up call i form av allvarlig sjukdom eller barn.