Tål inte min systers bortskämda son, vill inte ha med honom då vi ses.

Låter som autism blandat med ADD. Då kan man vara superduktig inom sina områden men man är HOPPLÖS i hemmet. Även de som har mildare former av detta (ungen verkar ha medelsvår form) som är självständiga, flyttar hemifrån tidigt, pluggar, har ändå denna snedfördelning. De har ett eget hem men kanske med sin "specifika ordning" där personen själv vet var allt är men det ser ut som en soptipp. Personen kan t ex vara skitduktig i matte men knyter sig i magen när han ska diska ett par gafflar och en tallrik.

Han kan absolut lära sig andra saker, men man ska vara medveten om att om det sällan finns ett driv att göra hushållssysslor för normala, så det blir ännu värre för honom. För en person med det handikappet är uppgiften att "torka av bordet" inte EN sak som för andra. Det är, veta var trasan är, sätt på vatten, kolla temperaturen, blöt trasan, vrid ur trasan, gå till bordet, tänk ut vilken del som ska torkas först, börja torka, gå tillbaka till kranen, sätt på vattnet, kolla värme, blöt trasan, vrid ur trasan, sätt trasan på sin plats. Jämför med att sitta vid datorn. Det händer massor bara du trycker på en knapp, och vill du att något annat ska hända trycker du på en annan knapp. Det händer mycket på lite ansträngning.

De flesta med ADD är deprimerade. Finns inte tillräckligt med dopamin i skallen för att man ska vara glad. Men handlar inte om någon avgrundsdjup depression. Har man autism kan man uppleva massor av känslor utan att det syns i ansiktet.

Jag tror inte att en bättre uppfostran fått honom att vara normal. Som sagt kan man inte uppfostra fram dessa handikapp.

Däremot borde hon ju sökt hjälp för honom. Antingen finns det saker hon vet som hon inte berättar för dig, eller också är hon blind för hans handikapp. Det finns många som förnekar att dessa sorts handikapp finns, kanske är hon en av dem? Som tycker att man överdiagnostiserar för "förr fanns ju inte dessa problem". Hon kanske gjort honom en björntjänst som bara försöker få honom "glad" genom att han får vara med. Istället för att ta reda på vad allt detta beror på.

Och vissa får mer problem i tonåren, hjärnan ändras för alla då. Kraven ökar dessutom. När man är barn så har man sitt schema som upprepas varje dag, någon annan bestämmer vad som ska hända och när och man bara glider med. Det är också vanligt att autistiska barn är utåtriktade innan och inåtvända efter tonåren.

Haha så extremt träffande när det gäller hur jag själv har tänkt och jämfört mig med ett av mina syskonbarn (som är i samma ålder och med liknande problematik). Nu har han dock från ingenstans fått jobb inom betongbranschen - 100 mil hemifrån. Så där kommer det nog att ordna sig, även om det var ordentligt oroligt innan han skulle iväg.

Du får kanske hoppas på att han blir tvingad till ett jobb, praktik eller lärlingsplats av någon myndighet eller liknande och att han kastar nappen efter det.

Men ja, jag tycker att du är jätterimlig. Jag var själv nära på att hoppa över familjeträffar ett tag pga att jag inte kunde hålla färgen.

Låt han vara. Det är ju bra att du vill att han ska engagera sig men han är myndig. Även om din syster släpar med honom så är han inte ditt bekymmer.

Att DU blir irriterad är ditt eget fel. Du har för höga förväntningar på honom pga sin ålder. Är mycket övertygad att du, liksom vi andra, råkat ut för liknande saker med andra människor som inte levt upp till dina förväntningar. Typ svenska landslagsspelare som inte kan göra mål. Eller folk på jobbet.

Skit i honom. Och skit i din systers gullande med honom. Du får ta din tid mellan gullandet om han är med.

Föreslå som du skriver att han sitter i ett hörn, eller bilen eller bollhavet på IKEA etc och spelar spel istället.Han är ju 19 år och kan troligen ta hand om sig själv om han måste.

Ok, så på mina beskrivningar gör du alltså bedömningen att han har ADD/autism? Saken är den att jag har ganska dålig koll på hur mycket han egentligen kan. Men min upplevelse är att han faktiskt kan saker om han verkligen vill eller rättare sagt blir tvungen, det bygger jag på att jag har sett vad han gjort då han var yngre och då har jag inte alls upplevt att han haft den där typen av utförandeproblem som du beskriver med vattnet, torka av borde osv. Jag tycker inte att han har det nu heller egentligen, för ett fåtal gånger hart han blivit strängt tillsagd att städa rummet eller exempelvis diska upp i köket och då har han uppenbart klarat det ändå, om han verkligen är helt handikappad borde han väl inte klara av det? Han är extremt noga med hygienen också, han har inte de typiska problem som många med bokstavsdiagnoser har vanligtvis, i alla fall inte vad jag kan se.

Jag tror att felet ligger hos modern.

Han kanske känner av din ovilja att ha med honom att göra
Som gör saken värre, just när du är med

Han kanske är helt annorlunda i andra sammanhang

Har du provat att prata med honom någon gång ?

Hej.
Jag förstår din frustration.

Detta är ett stort stort problem bland barn och föräldrar.

Känner en barnpsykolog som säger att hon 80% av sin arbetstid hanterar barn och spelrelaterade problem.

Jag tror faktiskt att spel på dator och mobil som blir för mycket av sin vakna tid, kan hämma utvecklingen av ett barn eller vuxen.

Jag har ett klockrent fall i min vänkrets.
Pojken fick titta på skärm från det han föddes. Åka en sträcka i bil, då satt skärmen fast i baksätet.
Hälsade på hemma hos mig fick barnet titta i mobilen med hörlurar på.
Spel spel spel i sitt rum.

Det var inget fel på honom när han var ett litet barn, nu har han fått diagnosen autism. Kan inte cykla, klä på sig, äter bara fåtal maträtter, går alltid naken hemma, mm.

Jag tror att han hade sluppit sina problem om han inte blivit matad med skärmtid. Hjärnan förstörs.

Det du kan göra är att fråga din syster om hon har oro för sonen, riktig oro.
Säger hon ja, så stöttar du henne i att söka hjälp, diagnos, rehabilitering.

Ska de åka bil med dig så är det mobilförbud, om man nu inte får ett samtal.
Du får säga så din syster samt son hör, att du tycker det är otrevligt annars. Din känsla kan ingen ta ifrån dig. Vill de inte vara med dig då, så är det dom som väljer bort dig.

Vill dom vara med dig så låt honom sitta fram i bilen. Då kan han koncentrera sig på vägen, räkna hur många röda bilar ni möter.

Ersätt samvaron med ett kortspel, nåt enkelt. Sen delar du ut nån liten belöning till er alla, en liten godisbit eller något.

Alla missbruk är svåra att ta i.
Det gäller att ersätta det med något annat som är rimligt.

I vilken ålder fick pojken sitta själv och spela, när började det?
Vad gjorde han innan?
Byggde han Lego, fiskade, skrotmetade han, spelade han spel, fotboll, ja, du fattar. Börja där han slutade vara aktiv.

Lycka till

Jag håller med i stort om det du skriver och det sättet du skriver att hantera den här grejen är nog det absolut bästa framförallt för min egen del. Det är bara så att min syster uttrycker hopplöshet och bedrövelse över sonen på ett mycket negativt sätt så jag blir inblandad ändå. Nu handlade detta om att jag inte orkar ha med barnet då vi ska på utflykt, men om jag följer dina råd så kan jag nog hantera det hela på ett enklare sätt.

Ja det var en bra poäng du hade där, att han känner min motvilja. Så kan det vara faktiskt! Men min syster säger att han är likadan även då jag inte är med, det har blivit ett stort problem då hon blir orolig för hur det ska gå för honom i framtiden, hon har till och med försökt att hjälpa till med att skaffa kompisar åt honom, men inget funkar.
Så ja det kan vara jag som är en del av problemet, men hans problem finns även då jag inte är där så jag antar att det hela är större än att det bara är mig det är fel på. Jag har pratat med pojken förr genom åren, då fungerade det. Numera så svarar han knappt på tilltal och han pratar också väldigt lågt så jag får säga "Vad sa du" eller "nu hörde jag inte.." det är nästan som ett mummel.

Jag tycker i alla fall att han verkar ha gett upp
Kanske depression, mobbing, dyslexi, social fobi, någon form av diagnos kanske

Han byggde lego som liten och var intresserad av rymden också. Han var otroligt rörlig och var med då vi gick i skogen och då kan var 9 år så var han med grabb i samma ålder och sprang med lite då vi småjoggade o skogen mm, han skrattade en hel del och skojade med morbror. Det frenetiska spelandet började efter 10 års ålder och systern beklagade sig till mig hur mycket han satt och spelade och att han aldrig gick ut ungefär vid 13 års ålder... Jag bedömer det som att hans datorspelande eskalerade vid 12-13 års ålder för sedan dess har jag bara sett honom sitta med datorn hemma eller vara i stort sett okontaktbar med mobilen i andra sammanhang.

Och din syster lär ju vilja ha med sin son, så du kommer inte få det som du vill.

Finns ingen på Flashback som kan trolla fram någon magisk mening du kan säga till din syster så att hon bara lämnar sin curlade son hemma medan hon själv drar iväg på semester. Hade det varit möjligt så skulle jag såklart skriva det, men detta är tyvärr den dystra sanningen.

Att kunna när man vill eller när man har en deadline, det är sjukt typiskt för ADD. Och han kan säkert de sakerna han kunde för 10 år sedan nu med. T ex att duka bordet, att sätta disk i diskhon, att ställa mjölken i kylen, att köra dammsugaren (hjälpligt), att packa en gym(pa)påse, att koka makaroner. Han har utvecklat det efter den ålder och kan städa och diska. Att kunna och att kunna det varje dag oberoende av promptar och energinivå är två helt olika saker.

Hygien har en större betydelse för honom (man kan inte själv bara välja vilket som har betydelse), och eftersom han är noga är detta mer automatiserat. Ni har tur, för som du säger är detta ofta ett problemområde. Men alla är inte likadana.

De med autism och ADD får väldigt ofta höra varför kan du göra A när du inte kan göra B? Och varför kan du göra C ibland och ibland inte? Detta hör till diagnoserna. Man måste t o m ha denna problematik för att diagnos ska kunna ges.

Sedan vet jag ju inte om han är normalbegåvad. Har han även ett milt förståndshandikapp så blir resten såklart ännu svårare. Men problemen finns även med extremt hög intelligens.

Jag tycker det är lite konstigt att du sett ungen växa upp och aldrig undrat vad det är för problem han har.

Om du inte tror han har autism och/eller ADD, hur tror du att de med dessa diagnoser är? (Man kallar numera även ADD för ADHD men jag behåller den gamla titeln för att den innefattar brist på hyperaktivitet och kan ha hypoaktivitet.)