Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Herre gud..... och han tycker han är en bra pappa.. man blir mörkrädd.

Ja, det är sinnessjukt.

Nu väntar vi bara på att ExtremaMitten ska komma in och försvara även detta.

Han kommer.... och då är det ett inlägg på en A4 där hen berättar hur bra H är. och hur mycket barnen saknar han... att han fortfarande psykiskt misshandlar deras mamma är bara en bagatell . H är årets pappa.

Iom att han fortsatt misshandlar mamman psykiskt så misshandlar han även barnen psykiskt.

H ger sig på deras trygghet.

Han är en mycket sjuk man. och det har myndigheterna märkt. eftersom han inte får träffa sina barn. för en gång skull fungerar rätt samhället.

Han är så sjuk....

Bland det sorgligaste med fall som dessa är att H kommer hitta en ny kvinna att misshandla. Jag tror inte att det är sista gången vi hör från denna man, dessa typer förändrar sig aldrig.

Tiktok: @rattvisanblevenfars bjuder på ett kommentarsfält som avslöjar samhällets sammanlagda bottenskrap. Föräldrar som blivit av med vårdnad, boende, umgänge av sina barn, inte en gång utan två - är det ALLTID något riktigt jävla fel på. Folk som inte fattar detta har givetvis också lite allvarligare problem än normalgraden.

Såg personen på en dejtingsida för inte allt för länge sedan.

Borde finnas någon funktion för att rapportera varningar om män som dömts för grov kvinnofridskränkning på datingsidor.

När en mamma gör barnen rädda för deras egen pappa

Det mest avslöjande är ibland inte vad barn gör efter en konflikt, utan vad de gör innan en vuxen hinner tala om för dem hur de ska känna.

Pappan ser sina barn nära sitt hem. Mamman har tidigare rört sig med barnen i området. Han hälsar. Barnen lyser upp. De har inte setts på åratal.

Då går mamman emellan. Hon gör mötet dramatiskt, skriker att pappan aldrig mer ska få se dem och förklarar åt barnen att de aldrig mer vill tala med honom. Glädjen blir rädsla.

Om det är så händelsen gick till är metoden ful men effektiv, först skapas skräcken, sedan används barnens skräck som bevis för att pappan är farlig.

Det verkar inte alls handla om skydd mot konkret hot, utan om kontroll över barnens relation till sin pappa. Varje tecken på värme måste snabbt korrigeras. Ett leende blir farligt, eftersom det spräcker berättelsen.

För tänk om barnen inte hatar honom? Tänk om de saknar honom? Tänk om avståndet inte är helt deras eget?

Då måste scenen återställas. Mamman ställer sig framför, höjer rösten och definierar verkligheten. Barn lär sig snabbt vilket ansikte som gör mamma trygg och vilket leende som gör henne arg.

Sedan kommer berättelsen. Pappans korta hälsning blir ”han sökte upp oss”. Barnens första glädje försvinner. Kvar blir bara rädslan som uppstod efter mammans ingripande.

Så fungerar elak berättelsemakt, man skapar reaktionen, klipper bort orsaken och visar upp resultatet.

På sociala medier kan teatern fortsätta. Publiken ser den skyddande mamman och den frånvarande pappan. Den ser inte barnens första leende. Den ser bara den scen mamman regisserat.

Motivet kan ingen läsa säkert. Men beteendets funktion är mörk, att behålla makten över barnens känslor, berättelsen och bilden av pappan.

För om barnen en dag får möta honom lugnt, utan mammans rädsla i rummet, kan de börja känna själva.

Barnen kan minnas. Barnen kan fråga. En dag kan de förstå.

Jag tror mamman är mycket nöjd. Dags att gå till myndigheterna med sin nya skräckhistoria.

Det där är inte saklig kritik. Det är elak avhumanisering.

Du klistrar först på de grövsta etiketterna: ”barnporr”, ”misshandla”, ”sunkigt skitliv”. Sedan låtsas du att etiketterna ersätter bevisprövning. Till sist smutsar du ner alla som ens lyssnar, föräldrar som förlorat vårdnad eller umgänge kallas ”bottenskrap”.

Fulaste knepet är det enfaldiga cirkelbeviset, eftersom någon förlorat barnen måste personen vara farlig; eftersom personen är farlig var det rätt att han förlorade barnen. Så tänker inte en jurist. Så tänker en lynchmobb.

I det tragiska ärendet blir detta extra tydligt. Mamman behöver samma mekanism, pappan måste varje vecka förbli monster, annars riskerar barnen att minnas honom som pappa och människa. När barnen ler mot honom på gatan spricker berättelsen. Då måste scenen återtas.

Det mest avslöjande är föraktet för nyanser. Familjerätt, sexualmål och högkonflikter är svåra. Domar kan vara riktiga, men de är inte automatiskt hela sanningen om relationer, barn och motiv.

Du argumenterar inte. Du stämplar så elakt du kan. Du angriper inte bevisningen utan människovärdet. Det där är inte rättskänsla. Det är pöbelmoral.