Citat:
Ursprungligen postat av
fladdertacka
Jag har läst hela FUPen, men jag har den inte framför mig nu medan jag skriver det här.
Mormor verkade vara i stark förnekelse inför att Emma skulle ha kunnat lämna dottern ensam på det sättet. Jag tror inte att hon visste om det. Det måste vara väldigt svårt att tackla det känslomässigt. Hon har förlorat sitt barnbarn. Om det går upp för henne vad Emma har gjort så kommer hon att förlora sin dotter också.
Jag undrar om någon vet vilken sorts hund det var som Emma skaffade efter att dottern hade dött? Och hur ska mormor och morfar kunna ta hand om den? De verkar vara gamla och sjuka.
Jag undrar varför alla accepterar att Daya var autistiskt, när hon inte har fått någon diagnos? Har hon ens varit nära att utredas? Om hon hade vuxit upp under normala förhållanden kanske hon hade varit som vilket barn som helst. Jag tolkar hennes beteende mer som ett symptom på det som hon har varit med om.
Det störde mig något otroligt när Emma började att babbla på under förhöret om hur synd det hade varit om henne och att hon kämpade emot självmordstankar och tankar som "det hade varit bättre om inte jag fanns". Ja, då hade hennes barn kanske fått leva istället. Det hade varit bättre. Hoppas att hon kommer till insikt med det nu när hon får tid över till att tänka.
Det luriga med dagens ”utredningar” är att autism, ADHD m.m. inte alls bedöms som somatiska besvär gör med objektivt utformade tester. Den enda metod man arbetar med är rena iakttagelser och symtombaserade listor/skattningsskalor. Sammantaget ”vet” man alltså inte om någon faktiskt har autism eller inte, i den kliniska betydelsen.
Flickan hade varit ett solklart fall av diagnosen ”taskig barndom” med försummelse, vanvård och utebliven omsorg, men garanterat fått en NPF-diagnos istället. Sådant gör mig så sjukt beklämd.
Mamman å andra sidan är verkligen en sorglig produkt av vår tid. Istället för hjälp att bearbeta sina trauman och sin förmodade rotlöshet till följd av adoptionen, så blir hon satt på antidepressiva och diagnostiserad med massa hittepå. Så tatueringar på det och konstiga frisyrer som ett sätt att hitta sin identitet. Kaotisk lägenhet som säger allt. Hon är schablonbilden av någon med tungt bagage, risigt omdöme och tonvis med karaktärssvagheter.
Ett skämt att man valde att lägga ner socutredningen efter endast ett möte när andra familjer får sina barn omhändertagna trots att de varken låser in sina barn eller lämnar dem ensamma långa stunder.
Inte så lätt att avgöra när barn verkligen far illa men flera oberoende aktörer hade säkert kunnat få bukt med familjen långt innan det hade behövt gå så här långt.