Citerar mig själv för att upprepa min poäng:
Citat:
Ursprungligen postat av
trewq
Det här är, på riktigt, en fråga som håller mig vaken om nätterna. Vissa nätter i alla fall.
Men jag tänker mer i socialpsykologiska termer. Jämför med t ex världens högsta HIV-prevalens i Swaziland, som ligger strax under 30 procent. Ärligt talat trodde jag det fanns nåt land i Afrika där det var omkring 50-60 procent av den vuxna befolkningen, så jämförelsen kommer att halta lite. Hursomhelst, antagligen är det bra mindre stigmatiserat med HIV-diagnos i Swaziland än i Sverige. För fan, säkert en hel del ledande politiker, någon i regeringen och näringslivseliter har säkert sjukdomen. Folks släktingar, arbetskamrater och grannar.
Min teori är som följer: när en kritisk massa (en majoritet eller fler) av befolkningen (inkluderat olika slags eliter) drabbas av en åkomma, ägnar sig åt något missbruk eller degenererat beteende, så normaliseras synen på det hela. Eller åtminstone mildras fördömandet av fenomenet.
Citat:
Ursprungligen postat av
Galejan
Fast det beror på att du har dålig förankring i verkligheten. Att på något vis förfölja eller särbehandla överviktiga är helt ogörbart i Västvärlden då en stor del av den överviktiga befolkningen utgörs av kvinnor. Det hade varit ett fullkomligt politiskt självmord att börja prata om negativ särbehandling av tjocka kvinnor. Det sker bara inte. Helt otänkbart. [...] Om något kommer detta att understrykas med lagstiftning eftersom lagstiftarna ofta är kvinnor med trivselvikt som inte vill se andra kvinnor bli smalare och attraktivare gratis och utan ansträngning.
Min spaning liknar din, men med en twist att stoppklossen för eventuell lagstiftning, eller ens andra seriösa krafttag mot fetmaepidemin (och därför jag gjorde jämförelsen med HIV i Swaziland) är att varken makthavare, politiker, näringslivshöjdare eller korkade influencers skonas från att bli ett "offer". Nettoförmögenheten spelar ingen roll, sitter du på riktigt pissiga gener och/eller saknar rimlig viljestyrka och självdisciplin, så är det en enkel sak med dagens utbud att svälla som en spärrballong.
Det som är så satans märkligt är att nästan ingen tycks ha sett gamla journalfilmer eller bläddrat i gamla dagstidningar från låt säga 1940- till 70-talen. Fetma var extremt sällsynt förr, småknubbighet likaså. Det som var normalvikt för de flesta under 1960-talet, skulle en tjock person idag kalla undervikt. Har vi tappat alla proportioner och rimlighet? Tjockisarna av idag tycks ju tro att det skett någon slags genmutation under de senaste decennierna, när det istället är de själva som utifrån aktivitets-, alkohol- och kostrekommendationer gör exakt tvärtom vad de borde.
Klart som fan att vi i omgivningen lackar ur när tjockisar i vår omgivning lever sina liv som en slags invers av vad forskning och det mänskliga förnuftet förespråkar. Undantagna är de med intellektuell funktionsnedsättning och mongoloider; ganska lönlöst att snacka makronutrientfördelning med dem? Är det någon här som vet om individer med impulskontrollstörningar, t ex ADHD, är överrepresenterade bland överviktiga?