Knappast. Du upprepar. 😉 Jag förstår vad du menar med stabilitet, men nu blandar du ihop regeringsro med samhällsresultat. Tidö har varit formellt stabilt, ja. Men opinionen visar att väljarna inte alls verkar tycka att vardagen, välfärden, tryggheten, skolan eller ekonomin blivit tillräckligt bättre. Stabilitet är bra för marknaden, men bara om tåget faktiskt rör sig, inte bara står prydligt still.
Svensk parlamentarism är dessutom inte alls amerikansk politik. Vi har minoritetsregeringar, sakuppgörelser och partier som kan påverka utan ministerposter. C behöver därför inte välja mellan att bli SD:s stödhjul eller V:s dörrmatta. Om S leder nästa regering bör C pressa politiken mot arbete, företagande, energi, skola, trygghet, rättssäker migration och ordning i statsfinanserna.
Örebropartiet visar samma missnöje lokalt, att folk vill ha mindre floskler och mer leverans. Men även där börjar verkligheten efter valet med budget, socialtjänst, skola, äldreomsorg och kompromisser. Högerpopulisten tror att hård ton är resultat. Vänsterpopulisten tror att mer pengar är reform. Jag tror mer på mätbar verkstad. Det är tråkigare, men betydligt mer användbart för Sverige.
Och du skulle ju sluta tjata, skrev du. Släpp nu.
Citat:
Ursprungligen postat av
DeValera
Du har fel, gymansielagen kom till 2018, då var ett samarbete mellan SD och övriga Tidö-partierna överhuvudtaget inte aktuellt.
Det är konstigt att du som är för marknadsekonomi, fri handel, rörlig arbetsmarknad etc föredrar en socialdemokratisk ledd regering och statsminister och med ett stöd av ett kommunistparti.
Du tror inte att c får mer gehör för en sådan politik i en borglig regering ledd av Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson? '
Vi har nu i Sverige fått åtnjuta 4 år av politisk stabilitet. Inga regeringskriser. Detta är viktigt för ekonomin, att markanden uppfattar Sverige som stabilt. Regeringen och dess underlag har visat på stor politisk skicklighet i en värld som har varit extremt osäker och med krig i vårt närområde och i det så viktiga MÖ.
Detta kan vi jämför med den instabilitet Sverige led av under den förra regeringen, med regeringskris och statsministerns avgång. Maggan visade sig inte mogen att leda Sverige. Och vi fick kanske den allra mest bisarra situationen i modern svensk politisk historia där vår utrikespolitik delvis under ett tag dikterades av den kurdiska vänstergerillan. Något sådant vill vi inte återgå till.