Vem är Gud? Och vem var Jesus egentligen?

Ateism innebär att man inte tror på gud.
Alla är ateister vid födseln.
Senare i livet lär du dig att vara religiös, eller inte.
Baserat på dina inlägg verkar det inte gynnsamt att vara religiös.

Jaha, så det var alltså inte att göra diskussionen personlig som man skulle undvika för att kunna diskutera idéer konstruktivt, utan bara att undvika just dessa två ord i den specifika kombinationen?

Dömande och kritik har ett visst overlap ibland, dömande är för ens eget ego, kritik är för den andres bästa. Ibland är det svårt att skilja på dom, inte ens jag själv vet hur bra jag lyckades. Jag försökte sikta på bara kritik, inget dömande.

Om kritiken får dig att bli bättre så var det en bra sak. Om det var dömande finns risken att du blir cynisk och sämre. Världen är komplicerad.

Haha, jag uttrycker dessa ord ytterst sällan, men jesus kristus.
Ja, jag får väl tacka dig då och svälja mitt ego.

Kom ihåg att jag gjorde det personligt just för att du inte diskuterade ideer konstruktivt. När du ifrågasätter livsåskådningar, utan att hävda att du har en, så, förlåt för att jag skriver det nu, men det skadar folk. Det skadar deras tro på rationell diskussion, och slösar deras tid.

Eftersom jag ändå ser att du skriver bra och jag känner att det finns logik i dig så försökte jag få dig att inse det, både för din egen och för andras skull. Det kan hjälpa både dig själv och andra i längden.

Jag vill inte vara dömande, jag har haft fel mentalitet och har inte förstått saker många gånger i mitt liv. Det handlar inte om vem som är bäst, utan om att hjälpa varann. Har jag möjligheten att fixa detta så tror jag att det är en bra sak ändå.

Att ifrågasätta på det sättet du gör är faktiskt att förolämpa personen. Det känns inte bra.

Vad är det då? Vilket ord föredrar du?

Nej, det gör det inte. Både du och jag kan delta i en rationell diskussion där vi undersöker och härleder hur och varför det kan vara så. Det hjälper dock att man inte blir irriterad och gör det personligt, och att man kanske tillämpar en viss diskussionsmässig gentlemannamässighet, som att man inte använder en AI för att bemöta en individs argument i sak när man själv är oförmögen till det, utan i stället ställer frågor.

Det skulle hjälpa.
Det verkar finnas en insikt att hämta där: att vilja vara något inte är detsamma som att vara det.

Tekniskt sett, om du hävdar att du inte har en livsåskådning, så kan du inte delta i någon rationell diskussion eller något argument. Det är en självmotsägelse: har du ingen livsåskådning kan du inte bedöma andras, då det kräver en bas att göra det ifrån.

Kanske formulerade jag mig för hårt och elakt, förlåt, men jag försöker bara få dig att erkänna/förstå detta faktum.

För att analysera en tavla, måste man ha en ide om hur en bra tavla ser ut. Visst är det rimligt?

Har du hört talas om principen att man kan underhålla idéer utan att acceptera dem?

Mitt påstående om avsaknad av livsåskådning vilar på samma premiss, med skillnaden att det inte rör idéer utan livsåskådningar. Det vill säga, jag kan underhålla den kristna livsåskådningen utan att själv ha den, jag kan underhålla den ateistiska utan att ha den, och jag kan underhålla den sekulära utan att ha den, etc.

Denna kapacitet är inte något jag påstår utan substans, utan bygger på omfattande studier av olika existerande livsåskådningar, men också på ett tämligen ihärdigt psykologiskt arbete med att avbefästa undermedveten konceptuell konditionering. Detta är något man exempelvis kan återfinna i vissa österländska traditioner, såsom buddhismen och är en central del i processen utav frigörelse.

Du kan diskutera den kristna livsåskådningen utan att ha den, men någon livsåskådning måste du ha. Utan det blir det meningslöst, vad jämför du då kristendomen med?

När vi då diskuterar kristendomen, så blir diskussionen: är detta mer eller mindre rimligt, jämfört med alternativet?

Finns det inget alternativ så går det inte att diskutera. Man fastnar, det finns ingen väg framåt. Det går inte att komma till någon slutsats.

Till och med katter har livsåskådningar, antagligen. Guldfiskar, allt med medvetande har det. Att påstå att man inte har det blir jättekonstigt.

Även buddhismen är en livsåskådning.

Okej, jag kom på ett sätt som kanske kan fungera. Du kanske inte behöver ta till dig en livsåskådning som personlighet och acceptera den 100%, men när du diskuterar så måste du i alla fall låtsas som att du har den livsåskådningen. Tänk att du spelar teater. Du kan ta på dig den rollen, just för den diskussionen, för en annan diskussion kan du ta på dig en annan roll.

Det är det närmaste du kan komma vad du letar efter tror jag. Det skulle faktiskt hålla.

Jag kan jämföra kristendomen med de livsåskådningar jag är tillräckligt påläst i och förstår, vilket naturligtvis är ett begränsat antal i förhållande till hur många som existerar. Jag kan också diskutera samma i relation till dess egna interna struktur.

Därtill kan jag använda systematisk logik och kritiskt ifrågasättande utifrån de argument som framförs inom en specifik livsåskådning. För detta krävs ingen egen livsåskådning; det räcker med det som faktiskt sägs för att pröva antingen koherens eller faktamässighet.
Diskussion handlar inte alltid om att nå en slutsats. Den kan också utgöra ett intellektuellt utbyte, men även fungera som ett sätt att få sina livsåskådningar utmanade och prövade. Men det kan också bara vara kul eller intressant att diskutera.

Det kan framstå som främmande för den som är fast förankrad i en livsåskådning, och ett sådant förankrande är en betydande orsak till konflikter mellan individer. I vissa fall har det till och med lett till att människor varit beredda att döda varandra.
Till viss del. Men det är mer snarligt en metod i sitt grundläggande utförande, en metod att frigöra sig från lidande.