Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Även om jag tycker att Otto gör en hel del intressanta insatser så är mitt intryck att denne ofta vilar på kända aktörer. Med det menar jag författare som gjort grundlig research (oavsett vad man kan tycka om de slutsatser författarna dragit). I Palmemordet kryllar det av sådana källor. I Da Costa-fallet - not so much. Min rädsla är väl att Otto tappar intresset och "flyttar till Dallas" istället. Av den anledningen kanske det därför vore en god ide för trådens flitiga grävare att samarbeta i någon utsträckning med honom?

En så sjuk människa, som inte tvekar att förstöra andras liv kommer aldrig att ändra sig, men jag undrar över dottern och om hon idag är ett hjärntvättat psykvrak som hålls med järnhand. Vet dottern ens om vem som är hennes far?

Jag tror att Vinof var en extremt svårbedömd och hal person, som kunde verka lite trög och tomtig, om man inte kände honom. Jag tror inte att förhörsledaren som pratade med Vinof fattade att Vinof var driftig, handlingskraftig och faktiskt riktigt smart. Han må ha haft sina brister men dum var han inte. Och som den livstilskriminella person han var, visste han väl hur han skulle trötta ut en förhörsledare. Han var precis lika konstig och svamlig i andra förhör (gällande hans ekobrott), där han hoppade hejvilt mellan ämnen och sandwichade lögn och sanning. Han verkar ha varit skitjobbig att förhöra.

Därmed inte sagt att da Costa-utredarna inte gjorde ett uselt jobb med Vinof. De missbedömde honom nog och samma sak skedde väl med hans arbetskompisar. När de var på dekis såg de inte mycket ut för världen och blev väl inte tagna på allvar av utredarna.

Men nu vet vi (42 år för sent) att det fanns flera personer på E-vägen 25 som kunde råka ha ihjäl en kvinna och som också var kapabla att administrera en likstyckning, efter att stärkt sig med alkohol och narkotika. Och om personalen inte pallade, visste de vilka personer de kunde ringa.

Att Vinof och hans arbetskompisar kunde ta hjälp utifrån, om da Costa dog i Billiga Anderssons lokaler, råder det ingen tvekan om. Vinof och hans arbetskompisar kände nämligen till personer som var tyngre och farligare och som hade större våldskapital och makt. Det fanns personer runt Billiga Andersson som tom kunde skrämma Vinof och hans arbetskompisar.

Vi snackar de mörkaste delarna av undre världen.

Dottern Karin är född 1/1 1983, så hon är en 43-årig vuxen kvinna idag.
Även om hon aldrig besvarat Tomas brev, om hon ens fick dem, eller någon mer gång träffade sin far Tomas, sin farfar eller farmor, sin farbror eller kusiner så bör hon ju ändå veta vem som är hennes köttslige och juridiske far.

Karins mor må ha hatat sin ex-man, men modern Christina såg faktiskt till att hela resten av släkten Allgen också raderades ut ur dotterns liv.
Det är egentligen en oförlåtlig, hemsk handling som modern Christina borde ställas till svars för.
Så gör man ju inte mot sitt barn! Idag är farföräldrarna döda.

Nej, jag tror inte heller att en kvinna som Christina Allgen som var kapabel att göra det hon gjorde, sannolikt med inslag av psykisk ohälsa vid tidpunkten, någonsin kommer ändra sig.
Det som är lite förvånande är att den vuxna dottern Karin inte självständigt tagit kontakt med sin far, nu när han gått ut offentligt med sitt mående och nuvarande liv.

Det vore djupt beklagligt om hon inte ens tar kontakt framöver innan Tomas går bort.
Precis som det också vore stötande om hon ändå skulle kunna ärva hans sannolikt kommande ex gratia ersättning och hans bostadsrätt i Stockholm. Förhoppningsvis skriver Tomas ett testamente och ger den halva han kan till någon annan, kanske sin bror som stött honom alla år.

I dokumentären framstår förlusten av kontakten med sitt enda barn som den största livssorgen för fadern Tomas. Och det traumat har Christina Allgen ensam orkestrerat.
Precis som allt annat ont hon gjorde - falska incestanklagelser, påhittade absurda berättelser hon påstod kom från dottern och ihärdiga återkommande egna lögner som Christina Allgen synbart njöt av att framföra under rättegångarna.

Christina Allgen, en sannolikt unik kvinna. Vilket resten av mänskligheten nog ska vara tacksam för att det inte finns så många fler av.

En anställd kom ihåg händelsen, du har säkert läst Borgnäs bok?

Polisen förhörde samtidigt aldrig de anställda.


Det talar väl istället för att händelsen verkligen ägde rum?

Människor uppfattar ofta ett händelseförlopp på olika sätt men det betyder inte att de talar osanning.


Varför litar inte du på denna uppgiftslämnare då?

Vad skulle hon tjäna på att hitta på? 🤔


Hade den anonyma kvinnan gått till media och berättat så hade väl hon blivit ifrågasatt just därför.

Det är väl inte heller en anställds uppgift att kontakta polisen när de redan hade upprättat kontakt med hennes arbetsgivare som då var fotohandlarparet?

Fast i förhållandevis många andra styckmord så har gärningsmannen istället försökt uppnå ett större avstånd mellan brottsplatsen och dumpningsplatserna och har då fraktat offrens kvarlevor med bil, vi ska dessutom komma ihåg att huvuddelen av CdC:s kunder på Malmskillnadsgatan var bilburna så vi kan anta att gärningsmannen var bilburen med tanke på att det var 1,7 km fågelvägen mellan de båda kända dumpningsplatserna som var belägna vid en parkeringsplats i ett grönområde respektive en dammig bilväg i ett industriområde med många småföretag.

Samtidigt ska det påpekas om vi diskuterar andra styckmordsfall som exempelvis ett styckmord i Högdalen 1998 så färdades gärningsmannen (kvinnan) med tunnelbana för att dumpa kvarlevorna vid Söder Mälarstrand, dvs en sträcka på cirka 5 km. Ingen vagn användes där direkt.


Det är mer troligt att GM använde bil av flera anledningar.

Dock är det märkligt att den ena fyndplatsen var belägen i en skogsdunge i ett naturskönt område väldigt nära Ekelundsbron och Kungsholmen samtidigt som den andra fyndplatsen var belägen i ett sunkigt nedgånget industriområde.

Har du några tankar kring de udda valen av dumpningsplatser?

Tack för länken!

Man förstår ändå att GW officiellt är tvungen att framhålla polisens sista kända spår efter da Costa i utredningen. Nämligen hennes sista kända övernattning hos Solnamannen sen verkar polisarbetet upphört. (Det är nog bara att titta på tidslinjen).

Med det sagt har inte CdCs liv slutat här bara för att polisutredningen gjorde det. Vi vet idag att hon var aktiv i Stockholm under hela veckan fram tills hon syns försvinna med en man från G:a Brogatan riktning mot t-centralen på fredagen kl 19.

Det jag personligen inte förstår är varför GW 2026 vill framstå som ett språkrör där ”polisprincip envisheten” övergår förnuftet med hästlängder?

Han nämner då rakt inte polisens otillräcklighet eller bristfällighet i det olösta mordfallet. Inte heller att da costa fallet var helt kontaminerat av en manipulativ armada av egenintressen.

Förmodligen har således solnamannen blivit fallets momentum inom kåren pga preskriptionen.

Självrannsakning gynnar faktiskt även företag och institutioner som poliskår. Det är så man utvecklas och kommer vidare inte sätter p som i preskription och låtsas som det regnar.

Skulle faktiskt vilja höra en annan skiva med GW i nästa intervju för det är hack i denna.

Hur mycket var Leif GW själv involverad, direkt eller indirekt, när det begav sig?
Ibland bottnar bristande offentlig kritik i att man har svårt att kritisera något man själv varit inblandad i eller haft en för nära relation med de ansvariga.

Ja, det kan förvisso vara en sak att läsa förhör i efterhand och notera alla lösa trådar och motsägelser gentemot att befinna sig i situationen och försöka bringa reda i Vinofs svammel. Det hade varit fantastiskt att få höra inspelningen, men den lär inte finnas kvar.

Trots denna reservation är Vinofs position (relation till da Costa, närheten till fyndplatsen, undvikandet av polisen och våldskapitalet) liksom hans yttranden i förhöret så pass anmärkningsvärda att slöheten är obegriplig. Jag tror att polisen, både under 80-talet och vid millennieskiftet, gick på enkla mål, män som inte var vana vid att sitta i förhör, som hade bristande insikt i sina rättigheter och som blev nervösa och osäkra.

Angående kontakterna med undre världen får du gärna utveckla, här eller i PM.

För en tid sedan omnämndes Jan Olssons deckare En mördare blir till i tråden. Jag har nu, sent omsider, läst den och kan konstatera att den är habilt skriven för sin genre och att det är befriande att läsa en deckare där författaren främst intresserar sig för brottet och inte olika karaktärers privatliv...

Olsson tar upp da Costa-fallet, liksom andra fall han arbetat med och romanens fiktiva styckmord har slående likheter med trådens. Offret är en prostituerad narkoman och styckningsförfarandet är i stort detsamma. Rättsläkaren fäller även där kommentaren om att poliserna bör leta efter en husmor, på grund av armarnas avlägsnande. Det förekommer även en hel del, för den da Costa-insatta läsaren lättigenkännliga, karaktärer som Olsson skildrar kritiskt. Också i detta fall börjar välkända sexualsadistiska hypoteser föras fram, men lösningen visar sig vara betydligt mer prosaisk.

I sin helhet säger romanen inte särskilt mycket om Olssons åsikter om da Costa-fallet, utöver vad som redan är känt, men jag har sammanfattat några noteringar.

I det fiktiva fallet hade sopsäckarna rivits av från samma rulle, men inte förpackats i rätt ordning. Olssons alter ego menar därför att flera säckar först rivits av och att kroppsdelarna sedan förpackats. I romanen återfinns bara en säck, och teorin är att gärningsmannen förpackat säckarna i ett yttre emballage och därför tvingades åka flera gånger.

Avslutningsvis framkommer det att romanens gärningsman använde sig av en flakmoppe vid transporten och att mordet föranleddes av att offret var fysiskt utagerande, vilket fick gärningsmannen att agera impulsivt i någon form av självförsvar.

Fast nu måste inte likstyckning ha en koppling till den undre världen eftersom många gärningsmän var tidigare ostraffade personer som utförde brottet ensamma.


"60 procent av gärningsmännen hade någon form av dom sedan tidigare, varav 40 procent gällande våldsbrottslighet. Men många var alltså tidigare ostraffade"


"Ungefär hälften av gärningspersonerna var påverkade av alkohol eller droger när de begick gärningen. En fjärdedel av gärningspersonerna blev ej provtagna"


Källa: Aftonbladet https://share.google/dRzEmmlzyudXf831O


Det känns alltså som att du skjuter över målet här med tanke på att de allra flesta av BO:s kunder via hennes gatuprostitution bör ha varit tidigare ostraffade personer, det heter ofta att det är helt vanliga män som köper sex så din långvariga fixering vid Vinof och hans arbetskamrater på Billiga Andersson känns oerhört märklig.

Det finns något som heter "guilty by association" och här är det rätt tydligt att Vinof "kvalar" in på grund av hans ytliga bekantskap med BO.

Håller med att självdistans och objektivit förhållningssätt är klart svåra mekanismer att hantera både privat som professionellt ibland.

Vad som i mina ögon tycks vara rena mediastrategier är något helt annat.

Devisen inom kåren är en gång polis alltid polis. Sekretessen upphör aldrig gälla, skyddet är nästintill oändligt.

GW kan inte säga något kåren inte godkänner även om han tycker det finns ”kulturbärande” problematik, att fel har begåtts i utredningen och läkarna är oskyldiga som han själv uttrycker det.

Ibland är tala silver och tiga guld särskilt när GW vid varje tillfälle som ges väljer att implicera Solnamannen som skyldig. Detta trots att det inte finns några som helst bindande tekniska bevis mot honom och fallet har utvecklats i helt andra riktningar sen utredningen lades ner.

Allmänheten hade dessutom aldrig fått höra något om gypsy brevet eller personerna som angavs som GMs eller tagit del av interna mailkontakter och märkliga svar om hur bevis internt stoppades om Kattmorfar aldrig postat FUP materialet i tråden, vilket i sig spred sken både över kultur och detaljer.

För att återgå till mediastrategi,
Solnamannen har inga ombud eller begärt ex gratia för att bli utpekad i det offentliga av GW gång på gång. Han är ingen syndabock även om GW och kåren verkar ha ett behov att skylla på någon annan än sig själva i allmänhetens ögon.

Tillit är något man förtjänar, inte tas för given. Det ända rätta är att upphäva preskriptionen för fallet och återuppta utredningsarbetet igen.

De borde skämmas.