Denna ständiga ovilja att revidera sina slutsatser, i ljuset av motbevisning, för tankarna till erfarenheter från rättsliga sammanhang där man ibland ägnar sig åt ett regelrätt rollspel präglat av juridisk manövrering i situationer där utgången redan är känd för samtliga inblandade, men där man ändå roar sig med att pröva och kartlägga de rättsliga gränsytor som eventuellt ännu inte är fullt utforskade. Ibland uppstår dock situationer, där det inte är helt klart huruvida den tilltalade medvetet ljuger eller om det rör sig om en allvarlig form av förträngning. Åtgärden i det senare fallet blir inte sällan beslut om rättspsykiatrisk undersökning.
Jag kan inte undgå att erfara en liknande känsla när jag tar del av de resonemang som förs fram av månlandningsförnekare, där argumentationen utmärks av en komplett oförmåga att ta till sig evidens:
månstenar vars kemiska sammansättning effektivt utesluter varje rimlig möjlighet till ett ursprung än utanför jordens atmosfär påstås ha plockats av Wernher von Braun i Antarktis. Fotografier från månytan sägs vara studioframställda, trots att de fotografiska egenskaperna utesluter att de skulle ha tagits någon annanstans än på månen.
Likväl vidhålls slutsatsen att månlandningarna skulle varit iscensatta, inte sällan genom att konstruera teorier om att strålningen i Van Allen-bältena skulle ha varit dödlig eller åtminstone förstört eventuell film, ett resonemang som bortser från att färdplanen visar att man passerade genom bältenas yttre delar där strålningsnivåerna är avsevärt lägre än i centrum.
Det senaste draget att ange Van Allen-bältena som anledning till att människor aldrig passerat dessa, med hänvisning till forskning från 1959, då man skickade upp en emulsionsstack i det inre Van Allen-bältets lägre, men centrala delar, efter ett solutbrott, och dessutom placerade emulsionen i ett litet fönster utanför raketen, och sedan jämföra med Apollo-resans fotografiska film som aldrig ens kom i närheten av några strålningsintensiva delar av Van Allen-bältena, är som att uttrycka genuin förvåning över att svärföräldrarna överlevde en stillsam chartervecka på Mallorca, med hänvisning till att krokodilbrottning i Australiens våtmarker per definition leder till en permanent brist på pulsrelaterade aktiviteter.
A nuclear emulsion stack was flown through the lower part of the inner Van Allen radiation belt a few days after the intense solar flares of July 10 to 16, 1959. The stack looked out through a thin window on the mounting plate at the rear of the nose cone. Protons with incident energies down to 42 Mev were recorded. The total proton flux is about one-third that reported by Freden and White; the difference may be due to the lower peak altitude of the flight reported here. Above 100 Mev the proton spectrum is consistent with the neutron albedo hypothesis. Below 100 Mev, however, there is evidence of structure with a peak or plateau in the region of 80 Mev. This structure may be due to solar protons.
https://www.osti.gov/biblio/4075965
Månlandningsförnekares reaktioner är i dessa situationer närmast reflexartade: varje motstridigt underlag avfärdas som förfalskat. Färdplanen sägs vara fejk, fotografierna är fejk, och månstenarna är fejk, framställda på konstgjord väg av NASA. I förlängningen hävdas även att universitet som fått tillgång till månstenar skulle vara delaktiga i någon form av global sammansvärjning och att astronauterna ”ser ut som de döljer något" eller ”borde beskrivit något i poetisk ton", men inte gjorde det, och därför tolkas som ett direkt bevis på att det hela är fejk.
Sammantaget blir det svårt att helt avfärda tanken att månlandningsförnekares involvering i debatten i vissa fall rör sig om en illmarig exercis i argumentation för dess egen skull—eller, alternativt, uttryck för en sådan brist i förmågan att tillgodogöra sig och korrekt tolka evidens att det i sig väcker frågor om behovet av professionell vägledning.
