Att känna sig meningslös, värdelös, inkompetent, klantig, oduglig, pinsam osv.

Återigen vänligen lägg av om att jag av alla människor har offermentalitet.

Men det är ju det här svenska jante snusket. "Alla har vi det bra här med svensk välfärd. Sluta tyck synd om dig själv. Ryck upp dig".

Tröttsamt.

Du har lika mycket rätten att leva som någon annan. Visst är det bra om du kan göra gott för andra men det betyder inte att det måste handla om människor. Du kan istället göra nåt för att hjälpa djur och natur.

Så vad kan du göra för att ändra på allt detta? Har du någon idé?

Vet inte hur gammal du är men om du är ung nog så skulle mitt råd till dig vara att leta dig utomlands och börja arbeta där. Planera och uträtta. Ingen kommer att ändra ditt liv åt dig. Alla har nog med sitt.

Därför många av dagens psykiatriska diagnoser borde avskaffas helt och hållet, i mitt tycke. Kanske den största medicinska skandalen i vår tid? Psykiatrin är den enda medicinska specialitet där diagnoser ställs helt utan att mäta det organ som påstås vara sjukt. Diagnossystemet DSM-5 bockar av beteenden men struntar helt i varför.

När diagnoserna transformerades till spektrumtillstånd suddades gränsen mellan sjukdom och normal mänsklig variation ut. I Sverige ser vi en explosion där uppemot 15 % av alla pojkar i vissa regioner diagnosticeras med adhd. Det är en statistisk orimlighet för en påstått medfödd, genetisk defekt.

I dag utgör autism ett spektrum och alltfler omfattas av detta, men ingen verkar på allvar ifrågasätta den här utvecklingen. Sedan identifierar sig alltför många med sina besvär och känner sig odugliga helt i onödan.

Mycket var ju bara en scam för att få föräldrar att köpa en massa äckliga tabletter att trycka i oss. Nu sitter vi här och kan inte sluta ta skiten för då blir det ju bara värre.

Har gått på zoloft, sertralin, circadin och mirtazapin i mina dar. Kanske något mer än det men kommer inte på det just nu.

Då har du ändå kommit lindrigt undan. Finns de som äter betydligt fler sorter än så och missar hela vuxenlivet till följd av viktuppgång, minskad sexlust, sömnbesvär, förvärrade självmordstankar och annat elände.

Det som många i tråden försöker förmedla är väl att det inte är kört för dig oavsett risig uppväxt eller påstådd diagnos. Tror och hoppas att du hittar styrkan att börja uppskatta dig själv mer, hitta nån meningsfullt sysselsättning och få rätsida på dina negativa tankar.

Jag är väl medveten om att jag inte ens har den högsta svårighetsgraden i livet ändå. Jag har själv påpekat att i vissa hänseenden har jag faktiskt haft det för lätt.

Men sömnbesvär och självmordstankar har jag fortfarande dragits med.