Att känna sig meningslös, värdelös, inkompetent, klantig, oduglig, pinsam osv.

Det finns mycket bra verktyg för att jobba på självkänslan.

Du skulle kunna ha ett visst behov av att frikoppla dig från din historik samt analytiska tankar och betrakta den psykiska ohälsan mer separat, lite utifrån, som ett konkret biologiskt problem. Försök göra en objektiv beskrivning av det nuvarande tillståndet. Vilken input behöver ditt system för att lära in mer hälsosamma reaktioner? Att känna att man är oduglig och värdelös är sällan korrekt. Det är förmodligen gamla tankemönster som varit eller förefallit nödvändiga för överlevnad tidigare. Utifrån hur du skriver så syns tydligt både att du mår dåligt och att du inte alls är totalt oduglig.

Man kan också ha en parallell process med att bearbeta det gamla, gå igenom traumatiska minnen, tillåta sig känna känslor. Självklart kan det finnas en del att ta igen på den fronten. Meditation/mindfulness kan vara ett stöd i båda processerna.

Som vanligt kommer många inlägg i stil med "ryck upp dig och sluta gnäll" samt "du behöver finna religion". Båda kategorierna är uppenbart bullshit som är bäst att ignorera.

Beroende på hur öppensinnig du är finns det kemiska preparat som kan underlätta.

Ja ni fattar. Det är en del av min dagliga rutin att vara ett totalt klantarsle.

Jag har två psykiskt sjuka föräldrar som var mellan 39 och 44 när de skaffade mig. Jag blev fosterhemsplacerad när jag var 3. Är det därför jag inte kan lyckas med något i livet? Vad jag än gör blir det skit. Jag gör bara bort mig. Jag har haft ett porrberoende sedan tonåren också. Jag har aspergers. Jag har varit olyckligt kär två gånger i två olika kvinnor (en jämnårig och en dubbelt så gammal som mig själv ) som jag aldrig skulle ha förpestat tillvaron för med min äckliga existens. Jag är en vandrande jävla huvudvärk för alla i min omgivning.

Jag känner mig väldigt kall, avlägsen och nonchalant emot andra också. Jag känner mig väldigt självisk och empatilös emellanåt.

Min diagnos medföljer även en massa knäppa specialintressen i allt från politik till fucking sportresultat (). Men jag är liksom inte aktiv inom något jag snöar in mig på. Jag bara läser en massa skit om något utan att delta i något pga social fobi.

Jag önskar att jag aldrig funnits. Jag har inte förbättrat denna värld på något sätt med min existens. Jag vet att nästan ingen i mina släkter (biologiska och foster alltså) egentligen gillar mig särskilt mycket. De har bara tolererat mig. Och jag klandrar dem inte. Men en sak jag klandrar dem för är att de aldrig är ärliga om det.

Jag är ett missfoster. Jag var ett misstag. Jag är vedervärdig och patetisk. Jag vill själv inte finnas. Jag borde inte finnas. Men jag är för feg för att avsluta mitt meningslösa liv.

Mitt första tips till dig är att sluta se dig som ett sådant jävla offer. Finns människor som tar sig igenom så otroligt sjuka saker. Du är född i Sverige och lever under den bästa tidsepoken någonsin. Njut av livet. Det är en gåva. Du kan göra precis vad du vill. Sluta tramsa.

Nej. Evolutionen hatar mig. Och det med all rätt. Jag hatar mig.

Ja. Mycket är bortom min kontroll. Jag kan inte välja mina föräldrar tex. Men mycket som gått snett för mig är mitt egna ansvar också.

Å andra sidan har jag haft en jävla tur också. Jag har liksom snubblat mig genom allt sas. Men jag har aldrig riktigt suttit i skiten ekonomiskt eller så. Jag känner mig så äcklad av mig själv för jag tycker inte att jag förtjänar den turen och barmhärtigheten från samhället (som fortfarande ärrat mig på andra sätt).

Det är komplicerat. Väldigt komplicerat.

Nej. Evolutionen hatar mig. Och det med all rätt. Jag hatar mig.

Ja. Mycket är bortom min kontroll. Jag kan inte välja mina föräldrar tex. Men mycket som gått snett för mig är mitt egna ansvar också.

Å andra sidan har jag haft en jävla tur också. Jag har liksom snubblat mig genom allt sas. Men jag har aldrig riktigt suttit i skiten ekonomiskt eller så. Jag känner mig så äcklad av mig själv för jag tycker inte att jag förtjänar den turen och barmhärtigheten från samhället (som fortfarande ärrat mig på andra sätt).

Det är komplicerat. Väldigt komplicerat.

Sluta med det här nu. Jag ser inte mig själv som ett offer. Jag ser mig själv som en börda och styggelse. Ska det verkligen vara så här svårt att lära sig skillnaden? Du är ju inte den enda som dragit det här kortet på mig.

Verkar vara en typisk svensk jante grej det här. "Du leker bara offer för att du mår dåligt och inte gillar dig själv". Va? Det är som att det är inprogrammerat i många av er. Som någon sorts reflex. Det är så bisarrt.

Och så det gamla svamlet om att vi lever i den bästa eran någonsin. Är du påtänd? Bara för att jag inte lever i en krigszon eller svälter betyder det inte att Sverige 1993-2026 är den utopi där allt är möjligt för en och enhörningar hoppar omkring och pruttar ut regnbågar som du vill göra gällande.

Det här svamlet vittnar ju bara om medelklass som sitter i sin bubbla och vill förminska och relativisera alla problem och trauman som finns även i ett välfärdssamhälle. Det är så ignorant.

Jag känner mig väldigt kall, avlägsen och nonchalant emot andra också. Jag känner mig väldigt självisk och empatilös emellanåt.

Känns snarare som du inte vill ta åt dig av vad folk säger. Vi lever i en tid där någon som föds in i ett samhälle i väst kan göra vafan hen vill. Alla dörrar är öppna. Att du väljer att inte förvalta vad dina förfäder dog för är bara sorgligt.

Nej vi kan inte göra vad fan vi vill. Men du verkar ju var avskärmad medelklass som inte begriper att alla inte har samma förmåner som du. Jag har också vissa förmåner som diagnosbarn men inte fan är jag lyckligare för det. Jag känner mig snarare äcklad utav att ha blivit daltad med.

Nej vi kan inte göra vad fan vi vill. Men du verkar ju var avskärmad medelklass som inte begriper att alla inte har samma förmåner som du. Jag har också vissa förmåner som diagnosbarn men inte fan är jag lyckligare för det. Jag känner mig snarare äcklad utav att ha blivit daltad med.