Att känna sig meningslös, värdelös, inkompetent, klantig, oduglig, pinsam osv.

Ja ni fattar. Det är en del av min dagliga rutin att vara ett totalt klantarsle.

Jag har två psykiskt sjuka föräldrar som var mellan 39 och 44 när de skaffade mig. Jag blev fosterhemsplacerad när jag var 3. Är det därför jag inte kan lyckas med något i livet? Vad jag än gör blir det skit. Jag gör bara bort mig. Jag har haft ett porrberoende sedan tonåren också. Jag har aspergers. Jag har varit olyckligt kär två gånger i två olika kvinnor (en jämnårig och en dubbelt så gammal som mig själv ) som jag aldrig skulle ha förpestat tillvaron för med min äckliga existens. Jag är en vandrande jävla huvudvärk för alla i min omgivning.

Jag känner mig väldigt kall, avlägsen och nonchalant emot andra också. Jag känner mig väldigt självisk och empatilös emellanåt.

Min diagnos medföljer även en massa knäppa specialintressen i allt från politik till fucking sportresultat (). Men jag är liksom inte aktiv inom något jag snöar in mig på. Jag bara läser en massa skit om något utan att delta i något pga social fobi.

Jag önskar att jag aldrig funnits. Jag har inte förbättrat denna värld på något sätt med min existens. Jag vet att nästan ingen i mina släkter (biologiska och foster alltså) egentligen gillar mig särskilt mycket. De har bara tolererat mig. Och jag klandrar dem inte. Men en sak jag klandrar dem för är att de aldrig är ärliga om det.

Jag är ett missfoster. Jag var ett misstag. Jag är vedervärdig och patetisk. Jag vill själv inte finnas. Jag borde inte finnas. Men jag är för feg för att avsluta mitt meningslösa liv.

Nej nej. Jag tror du överdriver. Många har misslyckats med massa saker. De flesta faktiskt skulle jag säga.

Men jag tror att du överdriver dessa saker.

Att du säger att du känner dig kall, avlägsen och nonchalant mot andra och att du har Asperger betyder inte att du är kall. Du ser saker och ting på ett annat sätt än vad människor normalt är vana vid och de som inte har Asperger har ofta svårt att uppfatta ditt sätt att se saker på och då ofta fördomsfullt ser det som du säger.

Jag tycker det låter som att du har humor när du uttrycker dig. Att du har social fobi är något du behöver arbeta på om du vill delta i saker.

Det du borde göra är att lära känna dig själv och arbeta för att lära dig att styra dina beteenden så de blir som du vill att de ska bli. Strunta i andra människors uppfattning om dig.

Försök styra bort det från sportresultat till något liknande som faktiskt är intressant och kan gynna dig. Tror du att det kan gå?

Jag tror inte att du är varken ett missfoster eller ett misstag. Det finns ingen människa som är det för alla människor är en produkt av en väl fungerande evolution. De som råkar vara dina föräldrar kan du bortse ifrån. Det är evolutionen som skapat dig och för evolutionen är du perfekt.

Du lever bara en gång och du ska se till att leva så många dagar som möjligt som ges dig i den här världen. Det är du skyldig evolutionen.

Så hur gammal är du nu?

Nej. Evolutionen hatar mig. Och det med all rätt. Jag hatar mig.

Ja. Mycket är bortom min kontroll. Jag kan inte välja mina föräldrar tex. Men mycket som gått snett för mig är mitt egna ansvar också.

Å andra sidan har jag haft en jävla tur också. Jag har liksom snubblat mig genom allt sas. Men jag har aldrig riktigt suttit i skiten ekonomiskt eller så. Jag känner mig så äcklad av mig själv för jag tycker inte att jag förtjänar den turen och barmhärtigheten från samhället (som fortfarande ärrat mig på andra sätt).

Det är komplicerat. Väldigt komplicerat.

33 år gammal

Jag har upptäckt en sak - det är skitfint att folk är omtänksamma. Men ibland kan omtänksamheten bli fel - den kan orsaka en känsla av förminskande, vilket i det långa loppet faktiskt också kan förhindra en att slappna av, och sänka självförtroendet/självkänslan bara av det faktumet att alla behandlar en som om att man inte klarade av något själv.

Var försiktig med att tolka andras uppfattning av dig - det är oftast helt åt helvete fel, även för oss utan någon diagnos.

En vanlig människa kommer per automatik att tolka det mesta som är okänt som något negativt. Jag antar att det är någon slags reflex från back in the days när allt okänt kunde vara livsfarligt.

Jag tror att om du hade satt dig i någon av dina närståendes personers huvud en stund så hade du sett blivit jävligt förvånad. Men du förväntar dig det värsta (som vi alla gör), och då blir det såklart drygt.

Och är man ensam så blir det ännu starkare - då har man inte ens någon att fråga "vad tror du, missar jag något?". Jag känner inte till dina bekymmer i detalj, men jag kan med säkerhet säga att flera perspektiv är otroligt viktigt (det gäller inte bara i relationer, det gäller inom allt). Så fråga någon av dem

Nej. Jag tolkar inte mina bekanta och släkt fel. Det är mer än uppenbart att de som jag redan sagt enbart tolererar mig och gör sig till gentemot mig. Vilket ju inte bara är mitt fel. Jag vet att jag blev bortskämd och satt på en piedestal utav min fostermor (något hon blir fly förbannad över om jag tar upp). De vaggade in mig i en bubbla och gjorde mig till en speciell liten snöflinga med en deltagandetrofè. Det är inte roligt för vare sig den som blir bortskämd eller de som ratas på grund utav den bortskämde blir behandlad med silkesvantar. Samtidigt for jag ändå illa (jag blev antastad mycket som barn). Det är som sagt komplicerat.

Jag kan ju också tillägga att jag var/är en gigantisk ögontjänare också. Jag har aldrig berättat för någon om mitt porrberoende tex. För att jag är en feg skit. Även fast jag fattar att vissa fattar att jag har det problemet också.

På vilket vis, rent logiskt nu, är det du och som ska känna dig empatilös?

Du har fastnat i självhat och självömkan och du gräver din egen grop.

Nåt bra måste du väl ändå se i dig själv? Nämn en positiv egenskap?

Nej. Att evolutionen skulle hata dig är något som DU hittar på. Där har du problemet. Du hittar på att något hatar dig. Du hittar på att du hatar dig.

Släpp det, sluta med sånt trams. Det leder ingen vart.

När det gäller dig och ditt liv så säger du att mycket har gått snett. Saken är den att om det är så att saker har gått snett så är det inget du kan göra åt det ändå och det blir definitivt inte bättre av att du slutar leva. Det blir varken eller.

Men som sagt när det gäller ditt liv så bör du se det som att ditt liv handlar om idag och tiden framåt. Så vad ska du göra dagarna som kommer resten av ditt liv. Du kan göra vad som helst. Sätt igång och planera och jobba på dig själv.

Vad är du intresserad av som du vill vara intresserad av? Vad skulle du vilja lära dig och vad skulle du vilja bli?

Hur vet du allt det här?

Det är en längre lista än du tror. Men jag kan väl förklara det som så att jag liksom bara låtit andras problem och sorger gå mig förbi och aldrig riktigt engagerat mig. Jag är egentligen inte empatilös. Jag tänker mycket på andra. Men jag har en sorts mentalitet där jag anser det är oartigt och fel att lägga sig i för mycket i andras besvär. Fattar du?

Och jag har svårt för att uttrycka känslor också. Jag har svårt att visa om jag faktiskt är tex ledsen. Det kan oftast tolkas som att jag är bara kall och likgiltig. Och jag känner mig själv kall och likgiltig pga min handlingsförlamning i mångt och mycket.