Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Jag håller med om att det ena inte utesluter det andra. Min poäng är snarare att man inte logiskt behöver koppla ansvarsbegreppet till metafysisk förtjänst och fri vilja, även om du nog har rätt i att människor intuitivt ofta gör det och att synen på ansvar historiskt ofta grundats i denna intuition. För mig räcker det att koppla ansvar till människans autonomi, d.v.s. vår psykologiska kapacitet att rationellt överväga olika alternativ och handla utifrån dessa överväganden, väga konsekvenser, reglera vårt beteende och vara mottagliga för sociala incitament. I den meningen innebär ansvar att personen har tillräcklig autonomi.
Men vi tycks ligga ganska nära varandra i sak på synen av ansvar i praktisk bemärkelse.
Men vi tycks ligga ganska nära varandra i sak på synen av ansvar i praktisk bemärkelse.
Handlar inte detta om olika lager.
Subjektiv motivation för handling å ena sidan och vad som objektivt sett motiverar viss ordning å den andra.
Detta är den mysiga högstadie-läraren alla förtjänar att ha haft.Då hade jag orkat diskutera frågan på Flashback, men det är för låg nivå på folket.
https://www.youtube.com/watch?v=68DgpdnjBEg
https://www.youtube.com/watch?v=68DgpdnjBEg
Citat:
Jo, våra upplevelser av rättvisa, skam och skuld motiverar oss subjektivt. Min poäng är bara att man inte för den sakens skull logiskt behöver koppla dessa upplevelser till metafysisk förtjänst och fri vilja. För mig räcker det att koppla dessa upplevelser till människans psykologiska kapaciteter och autonomi.
Citat:
Jag tror fortfarande att du beskriver kompatibilismen som mer metafysiskt ambitiös än vad den faktiskt är. När du säger att kompatibilismen “bygger metafysiskt ansvar bortom psykologi och social praktik”, så är det just det jag försöker undvika. Det handlar snarare om att naturalisera ansvarsbegreppet — att visa hur ansvar kan vara verkligt utan att kräva ett kausalt obundet själv eller någon ultimat självskapelse.
Jo, kompatibilismen bygger metafysiskt ansvar, alltså något bortom psykologi och social praktik. Jag ifrågasätter bygget, såväl att det skulle hålla ihop som att det skulle behövas. Och påpekar det orimliga i att hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering och utdela förtjänt beröm respektive klander till funktionens kalibrering för dess funktions kalibrering.
Nej, det räcker inte att någon vill något, som denne någon för övrigt inte råder över, för att kvalificera till fri vilja.
Det räcker inte heller att någon besitter adekvat verklighetskontakt, det vill säga rättshandlingsförmåga, för att kvalificera till fri vilja.
Ok, när den AI som kalibrerats på så vis att den sannolikt inte inhiberar impuls P i praktiken inte inhiberar impuls P, så bör man stå redo att dela ut det förtjänta klandret. Jag avvisar detta.
Vi har säkert liknande syn på illusioner och det indirekta vis vi står i kontakt med omvärlden på. Det blir i sådana fall lite förvånande att det hela tiden återkommer att det inte går att uppfostra barn osv om det inte finns annat ansvar än psykologiskt och möjlighet att dela ut beröm och klander annat än som verktyg. Jag menar ju att denna vår känsla består oavsett vad vi kommer fram till om saken intellektuellt. Därav mina paralleller till andra illusioner vi obekymrat framlever i även efter att vi blivit varse att det är illusioner och liknande. Ansvarskänslan är nyttig.
Nja, jag skulle snarare mena att Roerlig gör det omvända, det vill säga separerar fri vilja från moral. Det som avgör handlingars riktighet är, enligt min mening, nytta och den saken rubbas inte av hur det ligger till med fri vilja. En vanlig hållning hos såväl förespråkare som förnekare av fri vilja är annars att hur det förhåller sig är moraliskt relevant, kanske till och med avgörande. Jag påstår dock att det är politiskt och filosofiskt relevant att ingen kan förtjäna sin belägenhet.
Hur skulle ansvar (i annan mening än strikt praktiskt) kunna vara frikopplat från möjlighet för den handlande att kunna förtjäna exempelvis klander (annat än instrumentellt)?
Vid förespråkande av "ontologiskt" ansvar åberopas det den ständige Dennett skulle kalla magi och det torde vara inkompatibelt med kompatibilism.
Nej, det räcker inte att någon vill något, som denne någon för övrigt inte råder över, för att kvalificera till fri vilja.
Det räcker inte heller att någon besitter adekvat verklighetskontakt, det vill säga rättshandlingsförmåga, för att kvalificera till fri vilja.
Ok, när den AI som kalibrerats på så vis att den sannolikt inte inhiberar impuls P i praktiken inte inhiberar impuls P, så bör man stå redo att dela ut det förtjänta klandret. Jag avvisar detta.
Vi har säkert liknande syn på illusioner och det indirekta vis vi står i kontakt med omvärlden på. Det blir i sådana fall lite förvånande att det hela tiden återkommer att det inte går att uppfostra barn osv om det inte finns annat ansvar än psykologiskt och möjlighet att dela ut beröm och klander annat än som verktyg. Jag menar ju att denna vår känsla består oavsett vad vi kommer fram till om saken intellektuellt. Därav mina paralleller till andra illusioner vi obekymrat framlever i även efter att vi blivit varse att det är illusioner och liknande. Ansvarskänslan är nyttig.
Nja, jag skulle snarare mena att Roerlig gör det omvända, det vill säga separerar fri vilja från moral. Det som avgör handlingars riktighet är, enligt min mening, nytta och den saken rubbas inte av hur det ligger till med fri vilja. En vanlig hållning hos såväl förespråkare som förnekare av fri vilja är annars att hur det förhåller sig är moraliskt relevant, kanske till och med avgörande. Jag påstår dock att det är politiskt och filosofiskt relevant att ingen kan förtjäna sin belägenhet.
Hur skulle ansvar (i annan mening än strikt praktiskt) kunna vara frikopplat från möjlighet för den handlande att kunna förtjäna exempelvis klander (annat än instrumentellt)?
Vid förespråkande av "ontologiskt" ansvar åberopas det den ständige Dennett skulle kalla magi och det torde vara inkompatibelt med kompatibilism.
Din formulering om att “hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering” blir missvisande. Jag menar inte att ett system magiskt skapat sina egna egenskaper ur intet. Frågan är istället om systemet fungerar på ett sådant sätt att dess handlingar uttrycker dess egna överväganden, dispositioner, prioriteringar och respons på skäl. Det är där ansvar uppstår i kompatibilistisk mening.
Du återkommer hela tiden till att detta inte räcker för “fri vilja”. Men då verkar fri vilja samtidigt definieras så starkt att inget naturligt system någonsin skulle kunna kvalificera. Om varken vilja, självkontroll, verklighetskontakt, reflektion, konsekvenstänkande eller skälkänslighet räcker — vad återstår då egentligen av begreppet annat än någon form av metafysisk undantagsförmåga?
Det är därför jag skulle vända på frågan och undra varför din modell är mer rimlig än min? Modellen jag förespråkar försöker förklara faktiska mänskliga kapaciteter: varför människor kan hållas ansvariga, samarbeta, resonera normativt, ingå överenskommelser och modifiera sitt beteende genom reflektion och kritik. Din invändning verkar främst vara att detta inte når upp till någon starkare idé om “ultim kontroll”. Men varför anta att just den idén är det relevanta måttet?
Jag tycker också att det finns en koppling till existentialisterna. Sartre och andra existentialister menade ju inte heller att människan stod utanför kausaliteten eller skapade sig själv ur intet. Snarare betonade de att människan är en varelse som måste förhålla sig till sina handlingar, sina projekt och sitt liv som något den själv lever genom. Ansvar uppstår därmed inte ur metafysisk självskapelse, utan ur det faktum att människan är en reflekterande och självförhållande varelse som orienterar sig i världen genom val, tolkningar och handlingar.
På så vis finns faktiskt en viss parallell till Dennett: fri vilja handlar inte om att vara ett övernaturligt undantag från naturen, utan om vilken sorts varelse man är inom naturen. Dennetts “the varieties of free will worth wanting” ligger ganska nära den existentialistiska tanken att den relevanta friheten är den som faktiskt levs och utövas i mänskligt liv — inte någon hypotetisk absolut frihet bortom världen
Citat:
Jag tror fortfarande att du beskriver kompatibilismen som mer metafysiskt ambitiös än vad den faktiskt är. När du säger att kompatibilismen “bygger metafysiskt ansvar bortom psykologi och social praktik”, så är det just det jag försöker undvika. Det handlar snarare om att naturalisera ansvarsbegreppet — att visa hur ansvar kan vara verkligt utan att kräva ett kausalt obundet själv eller någon ultimat självskapelse.
Din formulering om att “hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering” blir missvisande. Jag menar inte att ett system magiskt skapat sina egna egenskaper ur intet. Frågan är istället om systemet fungerar på ett sådant sätt att dess handlingar uttrycker dess egna överväganden, dispositioner, prioriteringar och respons på skäl. Det är där ansvar uppstår i kompatibilistisk mening.
Du återkommer hela tiden till att detta inte räcker för “fri vilja”. Men då verkar fri vilja samtidigt definieras så starkt att inget naturligt system någonsin skulle kunna kvalificera. Om varken vilja, självkontroll, verklighetskontakt, reflektion, konsekvenstänkande eller skälkänslighet räcker — vad återstår då egentligen av begreppet annat än någon form av metafysisk undantagsförmåga?
Det är därför jag skulle vända på frågan och undra varför din modell är mer rimlig än min? Modellen jag förespråkar försöker förklara faktiska mänskliga kapaciteter: varför människor kan hållas ansvariga, samarbeta, resonera normativt, ingå överenskommelser och modifiera sitt beteende genom reflektion och kritik. Din invändning verkar främst vara att detta inte når upp till någon starkare idé om “ultim kontroll”. Men varför anta att just den idén är det relevanta måttet?
Jag tycker också att det finns en koppling till existentialisterna. Sartre och andra existentialister menade ju inte heller att människan stod utanför kausaliteten eller skapade sig själv ur intet. Snarare betonade de att människan är en varelse som måste förhålla sig till sina handlingar, sina projekt och sitt liv som något den själv lever genom. Ansvar uppstår därmed inte ur metafysisk självskapelse, utan ur det faktum att människan är en reflekterande och självförhållande varelse som orienterar sig i världen genom val, tolkningar och handlingar.
På så vis finns faktiskt en viss parallell till Dennett: fri vilja handlar inte om att vara ett övernaturligt undantag från naturen, utan om vilken sorts varelse man är inom naturen. Dennetts “the varieties of free will worth wanting” ligger ganska nära den existentialistiska tanken att den relevanta friheten är den som faktiskt levs och utövas i mänskligt liv — inte någon hypotetisk absolut frihet bortom världen
Din formulering om att “hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering” blir missvisande. Jag menar inte att ett system magiskt skapat sina egna egenskaper ur intet. Frågan är istället om systemet fungerar på ett sådant sätt att dess handlingar uttrycker dess egna överväganden, dispositioner, prioriteringar och respons på skäl. Det är där ansvar uppstår i kompatibilistisk mening.
Du återkommer hela tiden till att detta inte räcker för “fri vilja”. Men då verkar fri vilja samtidigt definieras så starkt att inget naturligt system någonsin skulle kunna kvalificera. Om varken vilja, självkontroll, verklighetskontakt, reflektion, konsekvenstänkande eller skälkänslighet räcker — vad återstår då egentligen av begreppet annat än någon form av metafysisk undantagsförmåga?
Det är därför jag skulle vända på frågan och undra varför din modell är mer rimlig än min? Modellen jag förespråkar försöker förklara faktiska mänskliga kapaciteter: varför människor kan hållas ansvariga, samarbeta, resonera normativt, ingå överenskommelser och modifiera sitt beteende genom reflektion och kritik. Din invändning verkar främst vara att detta inte når upp till någon starkare idé om “ultim kontroll”. Men varför anta att just den idén är det relevanta måttet?
Jag tycker också att det finns en koppling till existentialisterna. Sartre och andra existentialister menade ju inte heller att människan stod utanför kausaliteten eller skapade sig själv ur intet. Snarare betonade de att människan är en varelse som måste förhålla sig till sina handlingar, sina projekt och sitt liv som något den själv lever genom. Ansvar uppstår därmed inte ur metafysisk självskapelse, utan ur det faktum att människan är en reflekterande och självförhållande varelse som orienterar sig i världen genom val, tolkningar och handlingar.
På så vis finns faktiskt en viss parallell till Dennett: fri vilja handlar inte om att vara ett övernaturligt undantag från naturen, utan om vilken sorts varelse man är inom naturen. Dennetts “the varieties of free will worth wanting” ligger ganska nära den existentialistiska tanken att den relevanta friheten är den som faktiskt levs och utövas i mänskligt liv — inte någon hypotetisk absolut frihet bortom världen
"Vi är dömda till frihet" - Benny Hill
Citat:
Jag tror fortfarande att du beskriver kompatibilismen som mer metafysiskt ambitiös än vad den faktiskt är. När du säger att kompatibilismen “bygger metafysiskt ansvar bortom psykologi och social praktik”, så är det just det jag försöker undvika. Det handlar snarare om att naturalisera ansvarsbegreppet — att visa hur ansvar kan vara verkligt utan att kräva ett kausalt obundet själv eller någon ultimat självskapelse.
Din formulering om att “hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering” blir missvisande. Jag menar inte att ett system magiskt skapat sina egna egenskaper ur intet. Frågan är istället om systemet fungerar på ett sådant sätt att dess handlingar uttrycker dess egna överväganden, dispositioner, prioriteringar och respons på skäl. Det är där ansvar uppstår i kompatibilistisk mening.
Du återkommer hela tiden till att detta inte räcker för “fri vilja”. Men då verkar fri vilja samtidigt definieras så starkt att inget naturligt system någonsin skulle kunna kvalificera. Om varken vilja, självkontroll, verklighetskontakt, reflektion, konsekvenstänkande eller skälkänslighet räcker — vad återstår då egentligen av begreppet annat än någon form av metafysisk undantagsförmåga?
Det är därför jag skulle vända på frågan och undra varför din modell är mer rimlig än min? Modellen jag förespråkar försöker förklara faktiska mänskliga kapaciteter: varför människor kan hållas ansvariga, samarbeta, resonera normativt, ingå överenskommelser och modifiera sitt beteende genom reflektion och kritik. Din invändning verkar främst vara att detta inte når upp till någon starkare idé om “ultim kontroll”. Men varför anta att just den idén är det relevanta måttet?
Jag tycker också att det finns en koppling till existentialisterna. Sartre och andra existentialister menade ju inte heller att människan stod utanför kausaliteten eller skapade sig själv ur intet. Snarare betonade de att människan är en varelse som måste förhålla sig till sina handlingar, sina projekt och sitt liv som något den själv lever genom. Ansvar uppstår därmed inte ur metafysisk självskapelse, utan ur det faktum att människan är en reflekterande och självförhållande varelse som orienterar sig i världen genom val, tolkningar och handlingar.
På så vis finns faktiskt en viss parallell till Dennett: fri vilja handlar inte om att vara ett övernaturligt undantag från naturen, utan om vilken sorts varelse man är inom naturen. Dennetts “the varieties of free will worth wanting” ligger ganska nära den existentialistiska tanken att den relevanta friheten är den som faktiskt levs och utövas i mänskligt liv — inte någon hypotetisk absolut frihet bortom världen
Din formulering om att “hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering” blir missvisande. Jag menar inte att ett system magiskt skapat sina egna egenskaper ur intet. Frågan är istället om systemet fungerar på ett sådant sätt att dess handlingar uttrycker dess egna överväganden, dispositioner, prioriteringar och respons på skäl. Det är där ansvar uppstår i kompatibilistisk mening.
Du återkommer hela tiden till att detta inte räcker för “fri vilja”. Men då verkar fri vilja samtidigt definieras så starkt att inget naturligt system någonsin skulle kunna kvalificera. Om varken vilja, självkontroll, verklighetskontakt, reflektion, konsekvenstänkande eller skälkänslighet räcker — vad återstår då egentligen av begreppet annat än någon form av metafysisk undantagsförmåga?
Det är därför jag skulle vända på frågan och undra varför din modell är mer rimlig än min? Modellen jag förespråkar försöker förklara faktiska mänskliga kapaciteter: varför människor kan hållas ansvariga, samarbeta, resonera normativt, ingå överenskommelser och modifiera sitt beteende genom reflektion och kritik. Din invändning verkar främst vara att detta inte når upp till någon starkare idé om “ultim kontroll”. Men varför anta att just den idén är det relevanta måttet?
Jag tycker också att det finns en koppling till existentialisterna. Sartre och andra existentialister menade ju inte heller att människan stod utanför kausaliteten eller skapade sig själv ur intet. Snarare betonade de att människan är en varelse som måste förhålla sig till sina handlingar, sina projekt och sitt liv som något den själv lever genom. Ansvar uppstår därmed inte ur metafysisk självskapelse, utan ur det faktum att människan är en reflekterande och självförhållande varelse som orienterar sig i världen genom val, tolkningar och handlingar.
På så vis finns faktiskt en viss parallell till Dennett: fri vilja handlar inte om att vara ett övernaturligt undantag från naturen, utan om vilken sorts varelse man är inom naturen. Dennetts “the varieties of free will worth wanting” ligger ganska nära den existentialistiska tanken att den relevanta friheten är den som faktiskt levs och utövas i mänskligt liv — inte någon hypotetisk absolut frihet bortom världen
En kompatibilism som inte bygger genuint ansvar i någon mening är ingen kompatibilism. När det som återstår av naturalistisk fri vilja är ansvar, klander och beröm av strikt instrumentellt karaktär så är uppfattningen tömd på materiellt innehåll.
Den kollapsar i sådana fall tillbaka i de psykologiska mekanismer som bygger den samt i att behandla individer som om de vore ansvariga och i att beskriva rättshandlingsförmåga. Den blir i praktiken ekvivalent med inkompatibilism.
Jag kan inte göra Dennetts modell rättvisa, men han menar att funktioner som är fallet här och nu (istället för tillbakablickande) innebär genuint ansvar och kapacitet att faktiskt förtjäna klander. Inte enligt någon libertariansk metafysik eller genom magi, utan på ett naturalistiskt men i metafysisk mening något oklart och instabilt vis.
Min poäng är att fri vilja faktiskt inte är möjlig överhuvudtaget, så i det avseendet är vi överens. Och inte heller nödvändig eller ens önskvärd.
För att kunna kalla något för fri vilja måste det kunna realisera ansvar för handlingar och möjlighet att exempelvis klander kan förtjänas. Kapaciteter och konfigurationer som slumpas fram kan inte förtjäna klander. Det blir som att kalibrera en AI att inte inhibera en viss typ av impuls för att sedan klandra densamma för att inte ha inhiberat samma impuls.
De funktioner du hänvisar till kan därmed aldrig bli tillräckliga för att realisera något annat än instrumentellt ansvar. AI:n kanske omkonfigurerar sig om den får bannor. Vilket i sin tur beror på hur AI:ns system för att bearbeta sådana intryck råkar vara inställda.
Det finns kanske någon parallell mellan kompatibilism och existentialistiskt tänkande, men skillnaderna i synen på frihet är samtidigt avgrundsdjupa.
Citat:
Måste säga att jag är besviken på svaret här, kanske har du glömt vad jag skrivit tidigare eller vad vi diskuterat?
En kompatibilism som inte bygger genuint ansvar i någon mening är ingen kompatibilism. När det som återstår av naturalistisk fri vilja är ansvar, klander och beröm av strikt instrumentellt karaktär så är uppfattningen tömd på materiellt innehåll.
Den kollapsar i sådana fall tillbaka i de psykologiska mekanismer som bygger den samt i att behandla individer som om de vore ansvariga och i att beskriva rättshandlingsförmåga. Den blir i praktiken ekvivalent med inkompatibilism.
Jag kan inte göra Dennetts modell rättvisa, men han menar att funktioner som är fallet här och nu (istället för tillbakablickande) innebär genuint ansvar och kapacitet att faktiskt förtjäna klander. Inte enligt någon libertariansk metafysik eller genom magi, utan på ett naturalistiskt men i metafysisk mening något oklart och instabilt vis.
Min poäng är att fri vilja faktiskt inte är möjlig överhuvudtaget, så i det avseendet är vi överens. Och inte heller nödvändig eller ens önskvärd.
För att kunna kalla något för fri vilja måste det kunna realisera ansvar för handlingar och möjlighet att exempelvis klander kan förtjänas. Kapaciteter och konfigurationer som slumpas fram kan inte förtjäna klander. Det blir som att kalibrera en AI att inte inhibera en viss typ av impuls för att sedan klandra densamma för att inte ha inhiberat samma impuls.
De funktioner du hänvisar till kan därmed aldrig bli tillräckliga för att realisera något annat än instrumentellt ansvar. AI:n kanske omkonfigurerar sig om den får bannor. Vilket i sin tur beror på hur AI:ns system för att bearbeta sådana intryck råkar vara inställda.
Det finns kanske någon parallell mellan kompatibilism och existentialistiskt tänkande, men skillnaderna i synen på frihet är samtidigt avgrundsdjupa.
Den kollapsar i sådana fall tillbaka i de psykologiska mekanismer som bygger den samt i att behandla individer som om de vore ansvariga och i att beskriva rättshandlingsförmåga. Den blir i praktiken ekvivalent med inkompatibilism.
Jag kan inte göra Dennetts modell rättvisa, men han menar att funktioner som är fallet här och nu (istället för tillbakablickande) innebär genuint ansvar och kapacitet att faktiskt förtjäna klander. Inte enligt någon libertariansk metafysik eller genom magi, utan på ett naturalistiskt men i metafysisk mening något oklart och instabilt vis.
Min poäng är att fri vilja faktiskt inte är möjlig överhuvudtaget, så i det avseendet är vi överens. Och inte heller nödvändig eller ens önskvärd.
För att kunna kalla något för fri vilja måste det kunna realisera ansvar för handlingar och möjlighet att exempelvis klander kan förtjänas. Kapaciteter och konfigurationer som slumpas fram kan inte förtjäna klander. Det blir som att kalibrera en AI att inte inhibera en viss typ av impuls för att sedan klandra densamma för att inte ha inhiberat samma impuls.
De funktioner du hänvisar till kan därmed aldrig bli tillräckliga för att realisera något annat än instrumentellt ansvar. AI:n kanske omkonfigurerar sig om den får bannor. Vilket i sin tur beror på hur AI:ns system för att bearbeta sådana intryck råkar vara inställda.
Det finns kanske någon parallell mellan kompatibilism och existentialistiskt tänkande, men skillnaderna i synen på frihet är samtidigt avgrundsdjupa.
Men jag förstår att du får problem då du endast argumenterar mot fri vilja snarare än för din förespråkade model. Ibland känns det som att argumentera mot en ”flat earther” som kräver ständigt nya bevis på varför jorden är rund utan att komma med egna bevis på att jorden är platt.
Även din kommentar om den avgrundsdjupa skillnaden mellan kompatibilismen och existentialisterna talar mot att du har en djupare förståelse.
Den stora gemensamma nämnaren är att båda försöker beskriva mänsklig frihet utan att behöva anta en “magisk” fri vilja utanför naturens lagar.
Ta Beauvoirs idé om “situated freedom” den passar väl ihop med kompatibilism: vi är alltid begränsade av omständigheter, men ändå ansvariga inom dessa ramar.
De använder olika språk och har olika metafysik, men de möts i idén att frihet handlar mer om mänskligt handlande och ansvar än om övernaturlig obundenhet.
Citat:
Måste säga att jag är besviken på svaret här, kanske har du glömt vad jag skrivit tidigare eller vad vi diskuterat?
Men jag förstår att du får problem då du endast argumenterar mot fri vilja snarare än för din förespråkade model. Ibland känns det som att argumentera mot en ”flat earther” som kräver ständigt nya bevis på varför jorden är rund utan att komma med egna bevis på att jorden är platt.
Men jag förstår att du får problem då du endast argumenterar mot fri vilja snarare än för din förespråkade model. Ibland känns det som att argumentera mot en ”flat earther” som kräver ständigt nya bevis på varför jorden är rund utan att komma med egna bevis på att jorden är platt.
Modellens problem upplöses inte av att ignoreras på ett anmärkningsvärt ogenerat vis.
Vill du ha något i diskussionen att göra är ett förslag att du börjar med att en gång för alla precisera det ansvar som din kompatibilism bygger och som varierar mellan varje inlägg och även inom ett och samma. Man anar att det även i detta ämne plockas allt möjligt som låter bra i gottpåsen och struntar i om dessa bitar är för sig hållbara och inbördes förenliga med varandra eller inte.
Min modell är att ansvar och klander är strikt instrumentell psykologisk och social praktik. Punkt. Den som bygger metafysiskt ansvar ovanpå eller bortom detta bör redogöra för hur det bygget håller ihop. Den som kalibrerar en AI att sannolikt inte inhibera en viss impuls för att därefter utdela förtjänat klander till densamma för att inte ha inhiberat impulsen är den som bör förklara hur detta ansvar byggs.
Den kända grandiosa bilden av att som förnuftets röst diskutera med plattjordare belyser på ett tydligt vis ditt sätt att hantera ämnet på. Invändningar är bara stollerier, så de kan hoppas över efter behag.
Citat:
Även din kommentar om den avgrundsdjupa skillnaden mellan kompatibilismen och existentialisterna talar mot att du har en djupare förståelse.
Den stora gemensamma nämnaren är att båda försöker beskriva mänsklig frihet utan att behöva anta en “magisk” fri vilja utanför naturens lagar.
Ta Beauvoirs idé om “situated freedom” den passar väl ihop med kompatibilism: vi är alltid begränsade av omständigheter, men ändå ansvariga inom dessa ramar.
De använder olika språk och har olika metafysik, men de möts i idén att frihet handlar mer om mänskligt handlande och ansvar än om övernaturlig obundenhet.
Den stora gemensamma nämnaren är att båda försöker beskriva mänsklig frihet utan att behöva anta en “magisk” fri vilja utanför naturens lagar.
Ta Beauvoirs idé om “situated freedom” den passar väl ihop med kompatibilism: vi är alltid begränsade av omständigheter, men ändå ansvariga inom dessa ramar.
De använder olika språk och har olika metafysik, men de möts i idén att frihet handlar mer om mänskligt handlande och ansvar än om övernaturlig obundenhet.
Uppfattning att evolutionär kompatibilism och existentialism har överensstämmande syn på frihet torde inte vara en välbefolkad åsiktshörna. Men existentialism får diskuteras med någon annan.
Citat:
Modellens problem upplöses inte av att ignoreras på ett anmärkningsvärt ogenerat vis.
Vill du ha något i diskussionen att göra är ett förslag att du börjar med att en gång för alla precisera det ansvar som din kompatibilism bygger och som varierar mellan varje inlägg och även inom ett och samma. Man anar att det även i detta ämne plockas allt möjligt som låter bra i gottpåsen och struntar i om dessa bitar är för sig hållbara och inbördes förenliga med varandra eller inte.
Min modell är att ansvar och klander är strikt instrumentell psykologisk och social praktik. Punkt. Den som bygger metafysiskt ansvar ovanpå eller bortom detta bör redogöra för hur det bygget håller ihop. Den som kalibrerar en AI att sannolikt inte inhibera en viss impuls för att därefter utdela förtjänat klander till densamma för att inte ha inhiberat impulsen är den som bör förklara hur detta ansvar byggs.
Den kända grandiosa bilden av att som förnuftets röst diskutera med plattjordare belyser på ett tydligt vis ditt sätt att hantera ämnet på. Invändningar är bara stollerier, så de kan hoppas över efter behag.
Uppfattning att evolutionär kompatibilism och existentialism har överensstämmande syn på frihet torde inte vara en välbefolkad åsiktshörna. Men existentialism får diskuteras med någon annan.
Vill du ha något i diskussionen att göra är ett förslag att du börjar med att en gång för alla precisera det ansvar som din kompatibilism bygger och som varierar mellan varje inlägg och även inom ett och samma. Man anar att det även i detta ämne plockas allt möjligt som låter bra i gottpåsen och struntar i om dessa bitar är för sig hållbara och inbördes förenliga med varandra eller inte.
Min modell är att ansvar och klander är strikt instrumentell psykologisk och social praktik. Punkt. Den som bygger metafysiskt ansvar ovanpå eller bortom detta bör redogöra för hur det bygget håller ihop. Den som kalibrerar en AI att sannolikt inte inhibera en viss impuls för att därefter utdela förtjänat klander till densamma för att inte ha inhiberat impulsen är den som bör förklara hur detta ansvar byggs.
Den kända grandiosa bilden av att som förnuftets röst diskutera med plattjordare belyser på ett tydligt vis ditt sätt att hantera ämnet på. Invändningar är bara stollerier, så de kan hoppas över efter behag.
Uppfattning att evolutionär kompatibilism och existentialism har överensstämmande syn på frihet torde inte vara en välbefolkad åsiktshörna. Men existentialism får diskuteras med någon annan.
Även läkarna utgår från att fri vilja enbart är en illusion och en nödvändig sådan för oss som flockdjur.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-jakt-efter-fri-vilja-i-hjarnans-hemliga-rum
Läkaren: Det vi kallar fri vilja är egentligen bara oupptäckt biologi men vi måste ändå leva i en falsk illusion att vi kan påverka saker.
Haha briljant.
Citat:
Seriös argumentation bygger dock knappast på anekdotiska exempel. Hur många läkare i Sverige tycker att vi inte har fri vilja och hur många läkare finns det?
Även läkarna utgår från att fri vilja enbart är en illusion och en nödvändig sådan för oss som flockdjur.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-jakt-efter-fri-vilja-i-hjarnans-hemliga-rum
Läkaren: Det vi kallar fri vilja är egentligen bara oupptäckt biologi men vi måste ändå leva i en falsk illusion att vi kan påverka saker.
Haha briljant.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-jakt-efter-fri-vilja-i-hjarnans-hemliga-rum
Läkaren: Det vi kallar fri vilja är egentligen bara oupptäckt biologi men vi måste ändå leva i en falsk illusion att vi kan påverka saker.
Haha briljant.
Citat:
Så här säger AI när man frågar.
Inom den moderna läkarvetenskapen och neurovetenskapen är synen på fri vilja delad, men lutar allt mer åt att den är en illusion eller en biologisk konstruktion snarare än en metafysisk realitet.
Frågor på det?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera