Citat:
Ursprungligen postat av
Malmoepag
Du tycks fortfarande söka efter ett slags “ytterligare ingrediens” i ansvarsbegreppet något bortom de faktiska kapaciteter och relationer som utgör mänskligt handlande och att det är därför kompatibilismen framstår som otillräcklig för dig.
När du frågar hur variation i funktioner kan “bygga ansvar”, så är svaret: på samma sätt som variation i funktioner bygger kompetens överhuvudtaget. Vi accepterar utan problem att intelligens, omdöme, impulskontroll och rationalitet finns i grader och ändå är verkliga egenskaper hos personer. Ansvar är inte något separat metafysiskt lager ovanpå detta, utan en normativ praktik som riktar sig mot just sådana egenskaper.
Det innebär inte att någon “förtjänar” sina grundförutsättningar i någon ultimativ mening. Ingen har skapat sig själv från intet. Men därav följer inte att ansvarsbegreppet kollapsar. Det räcker att agentens handlingar faktiskt uttrycker agentens egna motiv, värderingar, överväganden och karaktär på det sätt som gör socialt och moraliskt gensvar meningsfullt.
Du verkar vilja pressa kompatibilisten till att antingen:
1.acceptera ett starkt metafysiskt “ultimt ansvar”, eller
2.reducera allt till ren instrumentell administration.
Detta är ett falskt dilemma. Våra ansvarspraktiker är både naturliga och normativa. De är inte bara “verktyg” i behavioristisk mening, eftersom de bygger på ömsesidigt erkännande mellan skälkänsliga agenter. Men de kräver inte heller ett övernaturligt själv som står utanför kausaliteten.
Din parallell till rättshandlingsförmåga är snarare en styrka än ett problem. Fri vilja är inte en mystisk inre gnista utan en utvecklad förmåga hos vissa system att navigera världen genom reflektion, framförhållning, självkontroll och respons på skäl. Det är exakt därför juridiska och moraliska praktiker överhuvudtaget fungerar.
AI-exemplet illustrerar också detta. Om vi verkligen hade två artificiella agenter med människolik förståelse, självmodellering och normkänslighet, där den ena konsekvent stod emot vissa impulser och den andra inte, så ja — då vore skillnaden mellan dem moraliskt relevant. Inte därför att någon av dem “valt sina grundparametrar”, utan därför att deras handlingar fortfarande springer ur deras respektive agentstruktur.
“står redo att dela ut förtjänt beröm respektive klander”, här laddar du “förtjänst” med en stark straff innebörd. För mig handlar beröm och klander inte om metafysisk återbetalning från universum, utan om hur vi som moraliska agenter förhåller oss till varelser vars handlingar uttrycker deras omdöme och karaktär.
Angående illusionerna tror jag egentligen inte att vi är så långt ifrån varandra som diskussionen kanske antyder.
Det centrala är: illusioner kan korrigera vår förståelse av hur fri vilja fungerar utan att eliminera fenomenet fri vilja som sådant. Precis som den heliocentriska världsbilden förändrade vår förståelse av solens rörelse utan att eliminera fenomenet dag och natt.
Så jag tror han skulle säga att du fortfarande behandlar kompatibilistisk fri vilja som om den försökte rädda någon traditionell metafysisk “ultim frihet”, när dess poäng snarare är att visa varför den typen av frihet aldrig var den relevanta frågan till att börja med.
Vilket är vad Dennett menar i citatet jag ofta tagit upp ”the varieties of free will worth wanting”
Jo, kompatibilismen bygger metafysiskt ansvar, alltså något bortom psykologi och social praktik. Jag ifrågasätter bygget, såväl att det skulle hålla ihop som att det skulle behövas. Och påpekar det orimliga i att hålla en funktions kalibrering ansvarig för sin funktions kalibrering och utdela förtjänt beröm respektive klander till funktionens kalibrering för dess funktions kalibrering.
Nej, det räcker inte att någon vill något, som denne någon för övrigt inte råder över, för att kvalificera till fri vilja.
Det räcker inte heller att någon besitter adekvat verklighetskontakt, det vill säga rättshandlingsförmåga, för att kvalificera till fri vilja.
Ok, när den AI som kalibrerats på så vis att den sannolikt inte inhiberar impuls P i praktiken inte inhiberar impuls P, så bör man stå redo att dela ut det förtjänta klandret. Jag avvisar detta.
Vi har säkert liknande syn på illusioner och det indirekta vis vi står i kontakt med omvärlden på. Det blir i sådana fall lite förvånande att det hela tiden återkommer att det inte går att uppfostra barn osv om det inte finns annat ansvar än psykologiskt och möjlighet att dela ut beröm och klander annat än som verktyg. Jag menar ju att denna vår känsla består oavsett vad vi kommer fram till om saken intellektuellt. Därav mina paralleller till andra illusioner vi obekymrat framlever i även efter att vi blivit varse att det är illusioner och liknande. Ansvarskänslan är nyttig.
Citat:
Ursprungligen postat av
Malmoepag
Roerlig styr nästan alltid in fri vilja och ansvar till en moralfilosofisk diskussion.
Men detta är inget självklart. Ansvar kan finnas utan koppling till förtjänst.
Själv kommer jag ifrån existentialismen där ansvar snarast är mer ontologiskt än juridiskt eller moraliskt.
Även kompatibilister som Dennett beskriver ansvar som ett självständigt begrepp med flera funktioner, inte enbart som bärare av moralisk förtjänst.
Nja, jag skulle snarare mena att Roerlig gör det omvända, det vill säga
separerar fri vilja från moral. Det som avgör handlingars riktighet är, enligt min mening, nytta och den saken rubbas inte av hur det ligger till med fri vilja. En vanlig hållning hos såväl förespråkare som förnekare av fri vilja är annars att hur det förhåller sig är moraliskt relevant, kanske till och med avgörande. Jag påstår dock att det är politiskt och filosofiskt relevant att ingen kan förtjäna sin belägenhet.
Hur skulle ansvar (i annan mening än strikt praktiskt) kunna vara frikopplat från möjlighet för den handlande att kunna förtjäna exempelvis klander (annat än instrumentellt)?
Vid förespråkande av "ontologiskt" ansvar åberopas det den ständige Dennett skulle kalla magi och det torde vara inkompatibelt med kompatibilism.
Bättre än inget alls....