Citat:
Ursprungligen postat av
Malmoepag
Du verkar fortfarande utgå från att ansvar antingen måste vara metafysiskt absolut eller annars reduceras till ren instrumentell socialteknik. Det är just den dikotomin jag ifrågasätter.
Ansvar behöver inte vara “magiskt” eller frikopplat från kausalitet för att vara verkligt. Det räcker att det finns system som kan förstå skäl, väga konsekvenser, reglera impulser, lära av kritik och modifiera sitt beteende över tid. Det är inte en illusion i betydelsen “något som inte finns”, utan en högre nivå av beskrivning av hur vissa organismer fungerar.
Du frågar varför detta inte kollapsar till en rent instrumentell syn. Därför att ansvar inte bara handlar om vilka effekter våra reaktioner får, utan om relationen mellan agentens egna kognitiva processer och handlingen. Vi skiljer redan mellan någon som handlat under tvång, psykos eller total oförmåga och någon som förstått vad denne gjort och kunnat svara på skäl. Det är inte ett godtyckligt påhitt utan en reell skillnad i agentstruktur.
Gällande AI-exemplet: ja, om vi faktiskt konstruerade system med genuint människolik förmåga till reflektion, självreglering, skälskänslighet och långsiktig modellering av konsekvenser, då vore det rimligt att tala om ansvar i kompatibilistisk mening. Inte därför att systemen brutit sig loss från kausaliteten, utan därför att deras egna interna processer är den relevanta orsaken till handlingarna. Samma sak gäller för oss människor.
Du verkar också använda ordet “förtjänar” som om kompatibilister måste försvara någon sorts kosmisk återbetalningsmoral. Det behöver man inte. Man kan mena att klander och straff är berättigade därför att de uttrycker moraliska relationer mellan agenter och svarar på verkliga handlingar utförda av personer med kapacitet att förstå normer. Det är något mer än ren behavioristisk konditionering, men mindre än metafysisk själ-magik.
Vad gäller illusioner missar du också min poäng lite (och vad jag förstår Dennetts). Att vissa aspekter av vår introspektion är missvisande betyder inte att all erfarenhet är falsk eller att medvetande och val därmed upplöses. Vetenskapen korrigerar ständigt våra spontana intuitioner utan att verkligheten försvinner för det. Att solen “ser ut” att röra sig runt jorden innebär inte att perception som sådan är värdelös.
Och nej, jag hänvisade inte till hur många som tycker något som ett sanningsargument. Poängen var snarare att våra praktiker kring ansvar uppstår därför att de svarar mot faktiska drag hos mänskliga agenter och social interaktion. Frågan är inte om människor råkar “känna” ansvar, utan varför begreppet överhuvudtaget fungerar så stabilt i mänskliga samhällen. Kompatibilisten menar att det beror på att ansvar refererar till verkliga kapaciteter hos personer, inte till metafysisk undantagsmagi från naturens lagar.
Ansvar utan överbyggnad innebär inte "socialteknik" och förtjänst utan överbyggnad är inte en fråga om "behavioristisk konditionering". Det handlar istället om mänskligt psykologiskt och socialt funktionssätt.
Det är heller inte så att ontologi och inkompatibilism är uttömmande möjligheter. Men det finns inget ansvar att bygga med kompatibilismen som är något annat och där belägenheter kan förtjänas med individuella kognitiva funktioners kapacitet och kalibrering som domskäl.
För att komma någon vart gällande saken bör det preciseras
hur variation i funktioner i en population kan bygga ansvar och möjlighet för ingående individer att förtjäna sin sits däri efter hur variationen i egenskaper råkar fördela sig? Notera, frågan är inte vilka funktioner som renderar ansvar, så de behöver inte upprepas.
Angående eventuell kollaps i instrumentell syn, så låter argumentet, liksom Dennetts beskrivning av praktisk fri vilja, som något jag skulle kalla rättshandlingsförmåga. Det vill säga att exempelvis kunna ingå bindande avtal, en förmåga som kräver ungefär de kapaciteter som nämns och som finns i grad, som förvärvas och kan förloras. Viljefriheten är svårare att identifiera i detta.
Poängen i AI-exemplet är att vi kalibrerar de två varianterna inom normalspannet, så att den ena med stor sannolikhet kommer att agera på en viss oönskad impuls och den andra inte. Så nu har vi våra två AI framför oss och skickar in impulsen. Du står redo att dela ut förtjänt beröm respektive klander till dessa efter att utfallet är klart?
Det är aning svårt att begripa hur det jag framfört kan förstås som att all erfarenhet skulle vara falsk eller att illusioner har upplösande verkan. Jag är av den dennettska uppfattningen att illusioner är verkliga, systematiska och funktionella. Exempelvis, att vår upplevelse av att göra val är missvisande, vilket Dennett menar, innebär inte att inte att det försiggår några sådana processer eller att upplevelsen saknar koppling till sådana. Men det är inte som det framstår.
Jag poängterar det illusoriska i många typer av upplevelser av skälet att du framhärdar i att det inte går att verka i en illusion när vi informerats om att den är en sådan. Särskilt så när just Dennett mer än de allra flesta beskriver mänskligt inre liv i termer av (funktionella) illusioner.
Att solen går upp och ner för oss oavsett vilken världsbild vi anammar styrker just det jag försöker påpeka.
