Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Ansvar utan överbyggnad innebär inte "socialteknik" och förtjänst utan överbyggnad är inte en fråga om "behavioristisk konditionering". Det handlar istället om mänskligt psykologiskt och socialt funktionssätt.
Det är heller inte så att ontologi och inkompatibilism är uttömmande möjligheter. Men det finns inget ansvar att bygga med kompatibilismen som är något annat och där belägenheter kan förtjänas med individuella kognitiva funktioners kapacitet och kalibrering som domskäl.
För att komma någon vart gällande saken bör det preciseras hur variation i funktioner i en population kan bygga ansvar och möjlighet för ingående individer att förtjäna sin sits däri efter hur variationen i egenskaper råkar fördela sig? Notera, frågan är inte vilka funktioner som renderar ansvar, så de behöver inte upprepas.
Angående eventuell kollaps i instrumentell syn, så låter argumentet, liksom Dennetts beskrivning av praktisk fri vilja, som något jag skulle kalla rättshandlingsförmåga. Det vill säga att exempelvis kunna ingå bindande avtal, en förmåga som kräver ungefär de kapaciteter som nämns och som finns i grad, som förvärvas och kan förloras. Viljefriheten är svårare att identifiera i detta.
Poängen i AI-exemplet är att vi kalibrerar de två varianterna inom normalspannet, så att den ena med stor sannolikhet kommer att agera på en viss oönskad impuls och den andra inte. Så nu har vi våra två AI framför oss och skickar in impulsen. Du står redo att dela ut förtjänt beröm respektive klander till dessa efter att utfallet är klart?
Det är aning svårt att begripa hur det jag framfört kan förstås som att all erfarenhet skulle vara falsk eller att illusioner har upplösande verkan. Jag är av den dennettska uppfattningen att illusioner är verkliga, systematiska och funktionella. Exempelvis, att vår upplevelse av att göra val är missvisande, vilket Dennett menar, innebär inte att inte att det försiggår några sådana processer eller att upplevelsen saknar koppling till sådana. Men det är inte som det framstår.
Jag poängterar det illusoriska i många typer av upplevelser av skälet att du framhärdar i att det inte går att verka i en illusion när vi informerats om att den är en sådan. Särskilt så när just Dennett mer än de allra flesta beskriver mänskligt inre liv i termer av (funktionella) illusioner.
Att solen går upp och ner för oss oavsett vilken världsbild vi anammar styrker just det jag försöker påpeka.
Du tycks fortfarande söka efter ett slags “ytterligare ingrediens” i ansvarsbegreppet något bortom de faktiska kapaciteter och relationer som utgör mänskligt handlande och att det är därför kompatibilismen framstår som otillräcklig för dig.
När du frågar hur variation i funktioner kan “bygga ansvar”, så är svaret: på samma sätt som variation i funktioner bygger kompetens överhuvudtaget. Vi accepterar utan problem att intelligens, omdöme, impulskontroll och rationalitet finns i grader och ändå är verkliga egenskaper hos personer. Ansvar är inte något separat metafysiskt lager ovanpå detta, utan en normativ praktik som riktar sig mot just sådana egenskaper.
Det innebär inte att någon “förtjänar” sina grundförutsättningar i någon ultimativ mening. Ingen har skapat sig själv från intet. Men därav följer inte att ansvarsbegreppet kollapsar. Det räcker att agentens handlingar faktiskt uttrycker agentens egna motiv, värderingar, överväganden och karaktär på det sätt som gör socialt och moraliskt gensvar meningsfullt.
Du verkar vilja pressa kompatibilisten till att antingen:
1.acceptera ett starkt metafysiskt “ultimt ansvar”, eller
2.reducera allt till ren instrumentell administration.
Detta är ett falskt dilemma. Våra ansvarspraktiker är både naturliga och normativa. De är inte bara “verktyg” i behavioristisk mening, eftersom de bygger på ömsesidigt erkännande mellan skälkänsliga agenter. Men de kräver inte heller ett övernaturligt själv som står utanför kausaliteten.
Din parallell till rättshandlingsförmåga är snarare en styrka än ett problem. Fri vilja är inte en mystisk inre gnista utan en utvecklad förmåga hos vissa system att navigera världen genom reflektion, framförhållning, självkontroll och respons på skäl. Det är exakt därför juridiska och moraliska praktiker överhuvudtaget fungerar.
AI-exemplet illustrerar också detta. Om vi verkligen hade två artificiella agenter med människolik förståelse, självmodellering och normkänslighet, där den ena konsekvent stod emot vissa impulser och den andra inte, så ja — då vore skillnaden mellan dem moraliskt relevant. Inte därför att någon av dem “valt sina grundparametrar”, utan därför att deras handlingar fortfarande springer ur deras respektive agentstruktur.
“står redo att dela ut förtjänt beröm respektive klander”, här laddar du “förtjänst” med en stark straff innebörd. För mig handlar beröm och klander inte om metafysisk återbetalning från universum, utan om hur vi som moraliska agenter förhåller oss till varelser vars handlingar uttrycker deras omdöme och karaktär.
Angående illusionerna tror jag egentligen inte att vi är så långt ifrån varandra som diskussionen kanske antyder.
Det centrala är: illusioner kan korrigera vår förståelse av hur fri vilja fungerar utan att eliminera fenomenet fri vilja som sådant. Precis som den heliocentriska världsbilden förändrade vår förståelse av solens rörelse utan att eliminera fenomenet dag och natt.
Så jag tror han skulle säga att du fortfarande behandlar kompatibilistisk fri vilja som om den försökte rädda någon traditionell metafysisk “ultim frihet”, när dess poäng snarare är att visa varför den typen av frihet aldrig var den relevanta frågan till att börja med.
Vilket är vad Dennett menar i citatet jag ofta tagit upp ”the varieties of free will worth wanting”
