Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Det smygs inte in något. Det ställs en grundläggande fråga som bör besvaras innan man hoppar till nästa steg. Bör något, oaktat allting, för att kallas fri vilja kunna generera ansvar (annat än som instrument)? Det är den enkla frågan till att börja med och inte om huruvida fri vilja måste kunna finnas eller inte eller huruvida Gud har fri vilja eller inte.
Gällande ansvar pekar jag på att du inte har en tydlig linje. Det är ömsom ontologiskt, ömsom praktiskt och ibland något annat. Om man nu tar Dennetts linje, att ansvar är en egenskap hos ett system med vissa funktioner, så innebär det att ett system hålles ansvarigt för att det med diverse konfigurationer försatts i en slumpvis miljö. Med motiveringen att det är vad som finns här och nu.
En första undran är hur detta ansvar inte kollapsar i en ren instrumentell syn på saken.
Angående AI. Jag förstår dig som att om vi konstruerar två olika AI med tillräckligt människolika egenskaper för att kunna utlösa ansvar, i vilka exempelvis impulskontrollen varierar på så vis att det ena exemplaret står emot en viss oönskad impuls och den andra inte, så förtjänar dessa två system kompatibilistiskt beröm respektive klander (dvs de ansvarar för sina beslut). Är det korrekt uppfattat?
Den Dennett du tar intryck av pekar på ett antal illusioner vi lever i och som kan vara funktionella. Även vår egen upplevelse av hur vi fattar beslut är missvisande enligt honom. Men du menar fortfarande att det inte går att leva i illusioner och att du upplever tillvaron såsom den är?
Nej, straff är inte fel. Vad skulle vara fel med det. Det förkastliga är att mena att någon förtjänar att straffas. Och det gäller såväl ontologiskt som kompatibilistiskt.
Ok, tillbaka i att hur många som omfattar en uppfattning är ett argument för saken.
Du verkar fortfarande utgå från att ansvar antingen måste vara metafysiskt absolut eller annars reduceras till ren instrumentell socialteknik. Det är just den dikotomin jag ifrågasätter.
Ansvar behöver inte vara “magiskt” eller frikopplat från kausalitet för att vara verkligt. Det räcker att det finns system som kan förstå skäl, väga konsekvenser, reglera impulser, lära av kritik och modifiera sitt beteende över tid. Det är inte en illusion i betydelsen “något som inte finns”, utan en högre nivå av beskrivning av hur vissa organismer fungerar.
Du frågar varför detta inte kollapsar till en rent instrumentell syn. Därför att ansvar inte bara handlar om vilka effekter våra reaktioner får, utan om relationen mellan agentens egna kognitiva processer och handlingen. Vi skiljer redan mellan någon som handlat under tvång, psykos eller total oförmåga och någon som förstått vad denne gjort och kunnat svara på skäl. Det är inte ett godtyckligt påhitt utan en reell skillnad i agentstruktur.
Gällande AI-exemplet: ja, om vi faktiskt konstruerade system med genuint människolik förmåga till reflektion, självreglering, skälskänslighet och långsiktig modellering av konsekvenser, då vore det rimligt att tala om ansvar i kompatibilistisk mening. Inte därför att systemen brutit sig loss från kausaliteten, utan därför att deras egna interna processer är den relevanta orsaken till handlingarna. Samma sak gäller för oss människor.
Du verkar också använda ordet “förtjänar” som om kompatibilister måste försvara någon sorts kosmisk återbetalningsmoral. Det behöver man inte. Man kan mena att klander och straff är berättigade därför att de uttrycker moraliska relationer mellan agenter och svarar på verkliga handlingar utförda av personer med kapacitet att förstå normer. Det är något mer än ren behavioristisk konditionering, men mindre än metafysisk själ-magik.
Vad gäller illusioner missar du också min poäng lite (och vad jag förstår Dennetts). Att vissa aspekter av vår introspektion är missvisande betyder inte att all erfarenhet är falsk eller att medvetande och val därmed upplöses. Vetenskapen korrigerar ständigt våra spontana intuitioner utan att verkligheten försvinner för det. Att solen “ser ut” att röra sig runt jorden innebär inte att perception som sådan är värdelös.
Och nej, jag hänvisade inte till hur många som tycker något som ett sanningsargument. Poängen var snarare att våra praktiker kring ansvar uppstår därför att de svarar mot faktiska drag hos mänskliga agenter och social interaktion. Frågan är inte om människor råkar “känna” ansvar, utan varför begreppet överhuvudtaget fungerar så stabilt i mänskliga samhällen. Kompatibilisten menar att det beror på att ansvar refererar till verkliga kapaciteter hos personer, inte till metafysisk undantagsmagi från naturens lagar.