Fri vilja - samlingstråd

"Qualia" är ett arbetsnamn, inte ett begrepp för det vi talar om, fast inget jag skulle rekommendera då det redan är infekterat av massor av missförstånd. Det fångar nuet av det vi talat om, inget annat.

Ta bort allt utom tanken det fångar.

Det smygs inte in något. Det ställs en grundläggande fråga som bör besvaras innan man hoppar till nästa steg. Bör något, oaktat allting, för att kallas fri vilja kunna generera ansvar (annat än som instrument)? Det är den enkla frågan till att börja med och inte om huruvida fri vilja måste kunna finnas eller inte eller huruvida Gud har fri vilja eller inte.

Gällande ansvar pekar jag på att du inte har en tydlig linje. Det är ömsom ontologiskt, ömsom praktiskt och ibland något annat. Om man nu tar Dennetts linje, att ansvar är en egenskap hos ett system med vissa funktioner, så innebär det att ett system hålles ansvarigt för att det med diverse konfigurationer försatts i en slumpvis miljö. Med motiveringen att det är vad som finns här och nu.

En första undran är hur detta ansvar inte kollapsar i en ren instrumentell syn på saken.

Angående AI. Jag förstår dig som att om vi konstruerar två olika AI med tillräckligt människolika egenskaper för att kunna utlösa ansvar, i vilka exempelvis impulskontrollen varierar på så vis att det ena exemplaret står emot en viss oönskad impuls och den andra inte, så förtjänar dessa två system kompatibilistiskt beröm respektive klander (dvs de ansvarar för sina beslut). Är det korrekt uppfattat?


Den Dennett du tar intryck av pekar på ett antal illusioner vi lever i och som kan vara funktionella. Även vår egen upplevelse av hur vi fattar beslut är missvisande enligt honom. Men du menar fortfarande att det inte går att leva i illusioner och att du upplever tillvaron såsom den är?

Nej, straff är inte fel. Vad skulle vara fel med det. Det förkastliga är att mena att någon förtjänar att straffas. Och det gäller såväl ontologiskt som kompatibilistiskt.


Ok, tillbaka i att hur många som omfattar en uppfattning är ett argument för saken.

Rent språkligt betyder ordet förtjäna att man får lön för uträttat arbete och när en mördare sätts i fängelse så är fängelset lönen för hans gärning.

Sedan har ordet förtjäna även fått en glidande användning där man ansett att Gud kan korrigera människors livsöden genom att belöna eller straffa den som inte fått rätt lön för sitt arbete. Så om en mördare inte förtjänar att sitta i fängelse, innebär det då att Gud anser att han skall gå fri därför att mordet i själva verket var en välgärning i Guds ögon?

För mig låter det som att du för ett dualistiskt resonemang där mördarens själ inte är samma entitet som mördarens materiella hjärna. Själen har då inte förtjänat att straffas för sina gärningar eftersom det var hjärnan och inte själen som hade makten när mordet utfördes.

Undviker vi den dualistiska fällan så är allt i sin ordning. Mördaren straffas för att han mördat och det är ett sakligt konstaterande som inte kan vara förkastligt att påtala.

Det kan inträffa att saker vid närmare begrundande blir lite krångligare än de framstår vid en första anblick. Men frågan om fri vilja är i sig inte särskilt krånglig alls. Och förnekandet av fri vilja vilar sannolikt på folkliga föreställningar. Exempelvis, för att kalla något fri vilja krävs att det kan generera ansvar. Att en handling som inte kan rendera förtjänt beröm eller klander inte kan vara fri håller nog varenda Konsum-sosse med om.

Det är något väldigt banalt som framgår i din juridiska definition av fri vilja. Det vill säga att fri är en handling som inte var oundvikbar för den agerande.


Det är inte så att "vilja" blandas ihop med "fri vilja"? Eller definieras fri vilja nu som att vilja göra sådant man inte får?

För övrigt, har människan fri vilja så har också hunden det i någon grad. Det håller jag med om.


Ja, det låter lösningsorienterat att förutsätta det som ska bevisas. Saken är klar redan från början.


Rent språkligt brukas "förtjäna" i två betydelser och Svensk ordbok informerar om att den ena är "vara värd" och exemplifierar: hon förtjänar beröm för sin prestation; han förtjänar egentligen inte en sådan vän; en idé som förtjänar uppmärksamhet. Eller menar du att etymologin har filosofiska implikationer?


Då hör du nog fel. Dualismen visar sig omvänt i föreställningen att det sitter något väsen därinne och styr och som förtjänar straff för sina ogärningar. För det är väl inte amygdalans aktivitet eller prefrontalcortex risiga myelinisering som straffats traditionellt? Det är ett förslag kompatibilister lanserat.

Jag menar att straff bör praktiseras i den utsträckning det är effektivt och inget som ska handla om att förskriva lidande för dess egen skull till en kropp som förtjänar det.

Poängen var inte riktigt att orsakssambanden är komplexa, utan att en tumör som orsak inte skiljer sig i princip från ett hormons tröskelvärde eller känslighet för lågt blodsocker som utlösare av en handling. Det är helt enkelt svårt att applicera begreppet fri på apparaten, även om den är välfungerande. Att vara en apparat som kan verka ändamålsenligt och välavvägt verkställa de intentioner, önskningar och impulser som ploppar upp är ju ett evolutionärt fint exemplar. Men viljefri i någon mening?


Det verkar återkomma att skillnaderna i våra uppfattningar är ganska subtila. Vilket kanske, förhoppningsvis, gör dem desto mer intressanta.

En fråga som avgör skillnadens vidd är om en person kan förtjäna sin belägenhet eller vara ansvarig i ontologisk eller kompatibilistisk mening. Är svaret nekande så är uppfattningarna förmodligen tämligen ekvivalenta, även om man väljer att etikettera samma sak olika (fritt/ofritt).

Nu försvann logiken, jag kan inte läsa en (röd) tråd längre.

För att förtydliga min position kan det vara hjälpsamt att skilja mellan två begrepp:

Autonomi – den psykologiska upplevelsen av att kunna påverka sitt liv: att kunna väga alternativ och agera utifrån sina egna skäl, önskningar och intentioner.

Fri vilja (libertariansk) – den metafysiska idén om att kunna välja annorlunda oberoende av tillståndet i universum, inklusive ens egna inre tillstånd.

Min poäng är att vad som begränsar vår autonomi är en psykologisk fråga, inte en metafysisk. Och de begränsningarna kan grovt delas upp i:

1. Externa faktorer – t.ex. tvång eller hot, där man inte kan agera enligt sina egna skäl.

2. Interna faktorer – t.ex. bristande impulskontroll eller disciplin, där man inte förmår agera enligt sina egna skäl.

Båda dessa påverkar vår upplevelse av handlingsförmåga och i förlängningen livstillfredsställelse — något som också stöds av psykologiska teorier såsom Self-Determination Theory. Därför tycker jag att det är praktiskt och meningsfullt att skilja mellan autonomi och fri vilja i den här diskussionen. Och i praktisk bemärkelse är det därför autonomi som är viktigt snarare än fri vilja i metafysisk bemärkelse.

När det gäller begreppet ”ansvar” ligger jag nära Daniel Dennett. I praktiken handlar ansvar om huruvida vi kan ingå ömsesidiga relationer där beteenden kan påverkas genom skäl, incitament och konsekvenser. Det är därför vi kan hålla varandra ansvariga: vi kan reagera på skäl och konsekvenser, och justera vårt handlande över tid. I den meningen är ansvar nära kopplat till vår autonomi.

Men samma typ av ansvarsutkrävande fungerar inte gentemot en krokodil, eftersom den saknar denna typ av psykologisk kapacitet. VI kan inte skapa incitament såsom fängelsestraff för att motivera en krokodil att inte äta upp mig, och bör därför hållas borta från att kunna röra sig fritt i det mänskliga samhället. D.v.s. vi hanterar den på annat sätt än genom ansvarsutkrävande.

I den meningen blir ansvar en praktisk fråga om hur system fungerar, snarare än en metafysisk fråga om yttersta frihet.

”Förtjänar” man att straffas om vi inte har fri vilja i libertariansk bemärkelse? Nej, inte i någon djupare kosmologisk mening. Om en person hade haft exakt samma förutsättningar — d.v.s. identisk hårdvara, mjukvara och kontext — som en annan, skulle utfallet enligt denna syn ha blivit detsamma. Men är det ändå praktiskt att hålla människor ansvariga? Absolut, eftersom det påverkar beteenden och är en förutsättning för att organisera ett fungerande samhälle.

Jag blev faktiskt väldigt förvånad när jag, för ett tag sen, läste att dom flesta psykologer ser fri vilja som en nödvändig illusion snarare än en biologisk verklighet. Att illusionen av fri vilja är djupt rotad i hur vi fungerar som människor, vilket gör det svårt att agera som om den inte existerar.

Innan jag läste det här så var jag övertygad om att hjärnskrynklarna var 100% säkra på att vi har fri vilja.

Det är noll fri vilja , vi är robotar det är helt sjuk faktiskt.
Du ser snart mönstret när du blir lite äldre!
Orubblig vilja har vi såklart , men det det var väl inte det vi menade med fri vilja.

Varje atom är på väg åt ett bestämt håll
Det är fysik lagar som styr.
Och så fort jag säger det här var det redan bestämt långt innan vi föds

Hamnar man i elden brinner man upp.

Du vaknar upp på morgonen en dag och säger jag kan inte göra något åt det här.

Nu ska vi se vad jag ska göra idag.

Aha samma som igår, oväntad fri vilja

För mig handlar fri vilja om förmågan att kunna önska sig vad som helst utan att begränsas av omgivningen. Det skall inte förväxlas med förmåga till att förvalta sin frihet på bästa sätt. Möjligheten att välja fel följer med friheten.

Min hund önskar alltid att den skall få mer mat än vad jag ger den. Hade den fått bestämma själv så hade den ätit så mycket att den blivit sjuk av övervikt, därför begränsar jag mängden mat den får. Jag har då begränsat dess valmöjlighet, men inte begränsat dess frihet att önska att fick äta mer.

Det finns gott om exempel där där stater, kyrkor och andra organ försöker begränsa vår frihet att önska oss vad vi vill. Vi får lära oss att det är klandervärt att önska fel saker, att Gud ser vad vi tänker osv., med syfte att vi skall sluta önska sådant som inte passar in i deras agendor. Detta tycker jag är exempel på aktiviteter som faktiskt inskränker vår fria vilja, så fri vilja är inte något vi har på definition.

Vetenskapen syftar till att förklara våra observationer, därav måste observationerna antas som axiomatiskt sanna för att vetenskapen skall fungera.

Problem med ett fenomen som medvetandet är att vi inte har något att hänga upp det på mer än våra observationer. Människor observerar ett inte själsliv och de observerar att andra människor rapporterar att de observerar samma sak. För att förklara dessa observationer behöver vi en modell som förutsäger att människor skall göra sådana observationer. Lyckas vi utveckla en sådan modell så kan vi förhoppningsvis studera denna modell för att besvara vad som faktiskt observeras. Och kan vi besvara vad som observeras så kommer detta vara synonymt med medvetandet, för människor har aldrig menat något annat än det de observerar när de använder ordet medvetande.

Och i mångt och mycket är det likadant med fri vilja.

Den andra betydelsen syftar på att vi ur ett moraliskt perspektiv borde få lön för uträttar arbete även om lönen uteblir. Har du arbetat hårt för att så din åker så borde du få en skörd till hösten, och även om skörden uteblir till följd av missväxt så har du (ur ett moraliskt perspektiv) förtjänat att få en skörd.

Om du begår ett illdåd så kan du alltså vara värd att straffas, detta oavsett om polisen får tag i dig eller inte.

Jag är min hjärna, men min hjärna har en självbild av att vara en själslig person. När vi gör ett val så är det hjärnan som gör valet och sedan har hjärnan en självbild av att det var den själsliga personen som gjorde valet. Straffas vi för att ha gjort dåliga val så är det hjärnan som straffas och hjärnan skapar då en självbild av att det är den själsliga personen som straffas.

Det är alltså hjärnan som väljer och hjärnan som straffas om den väljer fel. Att sedan hjärnan projicerar sig själv på ett själsligt jag förändrar inte sakförhållandet.

För att skrota dualismen måste vi inse att vi är vår egen hjärna, det finns ingen annan.

Människor tycker väldigt olika om vad som är lämpligt straff för olika brott och det handlar kanske mest om att vi alla har olika ideologiska utgångspunkter. Det förtjänar en egen tråd.

Jag poängterar distinktionen mellan ansvar i en kompatibilistisk eller ontologisk mening å ena sidan och praktiskt handlande och organisering av samhället med grund i mänsklig psykologisk funktion å andra.

I praktiskt handlande är straff, incitament och det att betrakta varandra som ansvariga nödvändigt och ofrånkomligt (av nyttoskäl, påstår jag). Jag tolkar det som vi är överens om den saken, som därmed kan läggas åt sidan. Samma sak gäller libertariansk fri vilja, som ingen argumenterar för.

Frågan är om det finns något ansvar bortom ett rent praktiskt sådant när den libertarianska synen är struken. I Dennetts kompatibilism finns det, den proklamerar ett ansvar annat än som nyttig psykologisk motivation. Till skillnad från libertariansk fri vilja inga metafysiska antaganden bortom det som är måhända är kompatibelt med naturalism dock. Jag menar för övrigt att Dennett svajade lite gällande hur "högt" han lade ansvaret.

Man får som så ofta se upp för dualism även i detta sammanhang. Neurala funktioner som genererar och modulerar beteende är inga maskiner anslutna till en kärna från vilken matas inre intentioner och önskningar att verkställa så gott det går. Utan hela maskineriet är en sammanhållen apparat som bygger det beteende som trillar ut. Det som hålls kompatibilistisk ansvarigt eller förtjänar sin belägenhet på så vis är således de ingående delarnas olika kapaciteter (konfigurationer) och hur de råkar interagera med den miljö de placerats i. Det ansvaret bör enligt mig avvisas helt och hållet.

Angående metafysiken och ansvaret i Dennetts kompatibilism, så är min aning att den metafysiken är instabil och kollapsar i psykologisk motivation och social praktik. Och frågan är vad man ska med kompatibilism till om den med sin naturalistiska bas ändå inte bygger ansvar annat än ett nyttobaserat praktiskt sådant.

Finns det ett kompatibilistiskt ansvar, kan en belägenhet förtjänas kompatibilistiskt?

Psykologer är nog inte “100% säkra” åt något håll, och många undviker just den metafysiska frågan eftersom den ligger utanför vad psykologin egentligen kan avgöra. Däremot finns det forskning som visar att vår upplevelse av att kunna välja och påverka vårt beteende och våra liv — d.v.s. autonomi — är central för motivation och välmående, t.ex. inom Self-Determination Theory.

Så även om någon skulle vilja beskriva något som en “illusion”, följer det inte att det är oviktigt. Det finns t.ex. filosofer (mereologiska nihilister) som kallar en stol en “illusion”, eftersom de menar att den egentligen bara är en konfiguration av uppkvarkar, nerkvarkar och elektroner. Men när jag funderar på vilka stolar jag ska ta fram till en middagsbjudning har jag användning av just stolbegreppet — inte dess partikelkonfiguration. På samma sätt fyller autonomi en viktig funktion, oavsett hur den yttersta metafysiska frågan besvaras.