8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Och det är precis där det brister.

Socionomer kan inte tolka vårdens signaler på rätt sätt i komplexa medicinska ärenden. Det är inte en åsikt det visas av vad som hände i det här fallet.

Mamman lyfte att en av orosanmälningarna explicit talade emot ett akut omhändertagande. Domstolen noterade det och gick ändå vidare med socialsekreterarens referat av vårdens oro.

Det socialtjänsten går till domstol med är inte fakta. Det är en berättelse av vad de själva hört och tolkat filtrerad genom personer utan medicinsk kompetens att förstå vad de hörde.

I svåra medicinska ärenden med komplexa kroniska diagnoser är det inte bara lätt hänt att det blir fel. Det är nästan oundvikligt när rätt kompetens saknas.

Det är precis vad det här fallet visar. Och det är precis vad systemriddarna inte vill kännas vid.

Ja, eller att det var en ren stridsåtgärd.

Det förekommer att både skolan och vården använder orosanmälningar som vapen dessvärre är det välkänt i de sammanhang där familjer vågar berätta om det.

Tidslinjen i det här fallet är svår att bortse från. Victoria lämnar in en 21-sidig IVO-anmälan mot vården. Kort därefter initierar samma sjukhus hon håller på att lämna en orosanmälan baserad på observationer från ett och ett halvt år tidigare.

Domstolen noterade att Victoria själv påpekade sambandet och kallade det anmärkningsvärt. Analyserade det aldrig.

En verksamhet som samtidigt förlorar en patient till ett annat sjukhus och är föremål för en IVO-anmälan har ett institutionellt intresse av att flytta fokus från sina egna brister till förälderns beteende.
Är det en stridsåtgärd? Det kräver primärkällor ingen utomstående granskat för att fastslå.
Men det är en fråga som en rättssäker process hade krävt svar på.
Den fick den aldrig.

Ja och inte bara det när det är tolkad information i flera led som presenteras för domstolen som inte heller är vårdutbildad. Vem som helst med ett konsekvenstänk förstår hur lätt det kan gå snett här.

Det är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem.
Journalerna är spärrade för mamman. Hon får inte veta vad som gjorts annorlunda eller vad hon påstås ha gjort fel. Hon kan inte försvara sig mot anklagelser hon inte får se underlagen för.
Samtidigt framgår av domarna att näringsdroppet feldoserats i över sex års tid. Det är helt centralt för bevisningen det visar att sjukvården bar ansvaret för den diskrepans som lades mamman till last.

Men domstolen gick ändå på den icke vårdutbildade socialsekreterarens linje. Utan att hon behövde plocka fram en enda primärkälla. Utan att domstolen jämförde socialsekreterarens berättelse mot de faktiska instruktioner som getts till föräldrarna under sex år.

En förälder som följt sjukvårdens instruktioner i god tro i sex år med instruktioner som visade sig vara felaktiga ställdes inför en domstol som aldrig fick se de ursprungliga instruktionerna.
Det är inte ett rättssystem. Det är ett system där den som kontrollerar berättelsen vinner oavsett vad primärkällorna faktiskt visar.

Ja, och det är det mest avslöjande i hela målet.
Elsas behandlande läkare erkände i rättssalen att droppet feldoserats i över sex års tid och att orosanmälans nutritionspåstående var felaktigt. Han vittnade att han inte tror att mamman rapporterade symtom Elsa inte haft.

Med medicinsk kompetens i rätten hade domstolen förstått vad det innebar.
Istället drev socialtjänsten vidare på omsorgsbrist och klassikern bristande insikt och stämplat på båda föräldrarna.

Bristande insikt om vad? Om ett fel som sjukvården erkände i rättssalen att de aldrig berättat för föräldrarna?

Det är inte bristande insikt hos föräldrarna. Det är bristande kompetens hos dem som tolkade bevisningen.

Det finns inga humana LVU. Det är fruktansvärt inhumant och borde alltid undvikas in i det sista.

Elsa hade traumatiserats oavsett hur det gick till. Separation från sina primära anknytningspersoner är ett av de mest skadliga trauman ett barn kan utsättas för och det gäller särskilt ett kroniskt sjukt barn vars hela trygghet, rutiner och medicinska vård hanterades av hennes föräldrar.

Det hade inte behövt bli så. Hon borde direkt ha placerats hos en släkting eller hos sin biologiske pappa. Det minst ingripande alternativet prövades aldrig.

Nu går det inte att rätta till det fatala misstaget. Elva månader av trauma går inte att ta tillbaka. Det kommer Elsa få bära med sig hela livet.

Och det är det som aldrig får glömmas bort i debatten om systemfel och primärkällor och cirkelresonemang bakom allt det finns ett litet barn som for illa i onödan.

Det är det verkliga priset för ett system utan rätt kompetens, utan oberoende granskning och utan ansvar.

Nej, hon borde aldrig LVU:ats överhuvudtaget.
Av vad som framkommer innehåller det här fallet alla element av när det går fel i socialtjänstärenden.
En orosanmälan med felaktiga medicinska påståenden. Anmälare som inte träffat barnet på ett och ett halvt år.

En av anmälningarna som explicit angav att inget akut hot förelåg. Lagkravet på SIP ignorerat. Det minst ingripande alternativet aldrig prövat.

En icke medicinskt utbildad socialsekreterare som tolkade läkares ord fel. En domstol som gick på sekundärkällor framför primärkällor. En behandlande läkare som vittnade till mammans försvar — ignorerad. Journaler spärrade efter att mamman laddade ner dem. Ett system som inte korrigerade sig självt förrän media satte en lampa på primärkällorna.

Och priset betalas av Elsa. Elva månaders trauma som inte går att ta tillbaka.
Det är inte ett undantag. Det är systemet som fungerar precis som det är konstruerat utan rätt kompetens, utan oberoende granskning och utan ansvar.

Ja, och med nya socialtjänstlagen är det extra tydligt.
Den kom till just för att sådana här fall skulle undvikas. Mindre ingripande insatser ska prövas och uteslutas innan tvångsåtgärder tillgrips. Barnets bästa ska genomsyra hela processen. Samverkan ska ske tidigt.

Inget av det följdes i Elsas fall.

Nya SoL är ett erkännande från lagstiftaren att det gamla systemet skadat barn och familjer som aldrig borde ha hamnat i tvångsvård. Det är en lag skriven för att förhindra exakt det som hände Elsa.
Den ignorerades.

Och Elsa fick betala priset för det med elva månaders trauma som inte går att ta tillbaka.

Hahaha. Du tror att alla inom vården jobbar med planering med socialtjänsten. Har du hört talas om rättsläkare, patolog, radiolog, akutläkare, klinisk genetiker, transfusionsmedicinare, klinisk farmakolog? Finns hur många experter inom vården som helst som inte har något att göra med socialtjänsten. Du är rolig i din extremt svart-vita syn på tillvaron.

Du tror att alla inom vården jobbar med planering med socialtjänsten. Har du hört talas om rättsläkare, patolog, radiolog, akutläkare, klinisk genetiker, transfusionsmedicinare, klinisk farmakolog? Finns hur många experter inom vården som helst som inte har något att göra med socialtjänsten. Du är rolig i din extremt svart-vita syn på tillvaron.

VEM ska ”bevaka” VAD och med VILKEN kompetens?

Inte alls, men jag räknar med att alla från vården som deltar i den här tråden med mycket starka åsikter självklart borde veta vad SIP är.

Det är ett lagkrav och inte ett frivilligt verktyg.
Elsa hade behov av insatser från både sjukvården och socialtjänsten. Det framgår av domarna. Hon hade komplex kronisk sjukdom, personlig assistans, anpassad skolgång och kontakter med flera sjukhus.

Det uppfyller exakt de kriterier lagen anger.

Nya SoL trädde i kraft 1 juli 2025. Omhändertagandet skedde 10 juni 2025 alltså under den gamla lagen. Men det är värt att notera att lagen kom till just för att förhindra att fall som Elsas uppstår där tvångsåtgärder vidtas utan att samverkan och mindre ingripande alternativ prövats.

10 kap. 9 § tillägger dessutom:



Föräldrarna hade alltså enligt lagen rätt att delta. De exkluderades istället från hela processen.
Det är inte en åsikt. Det är vad lagen säger.

Först när det blev LVU så fanns socialtjänsten med som aktör , LVU med restriktioner gentemot föräldrarna . Hur skulle SIP kunna ske med deltagande av föräldrarna i det läget samtidigt som de inte hade rätt att ta del av sjukjournaler mm

Du har vänt på tidsordningen.
SIP ska ske innan LVU och inte efter. Det är hela poängen med lagkravet.

Elsa hade i flera år behov av insatser från både sjukvården och socialtjänsten. Komplex kronisk sjukdom. Personlig assistans. Anpassad skolgång. Kontakter med flera sjukhus.
Det är exakt den situation 10 kap. 8 § nya SoL är skriven för.

Om SIP hade initierats när behovet uppstod långt innan orosanmälan hade föräldrarna deltagit som en självklar part. Diskrepansen mellan rapporterat och faktiskt matintag hade kunnat hanteras i samverkan. Sjukvårdens underlåtenhet att informera föräldrarna om droppets kalorimängd hade kunnat åtgärdas. Nedtrappning av droppet hade kunnat planeras gemensamt.

Ingen orosanmälan. Inget LVU. Inget trauma.
Att SIP inte kan ske efter att LVU redan verkställts är sant. Men det är inte ett argument mot SIP det är ett argument för att SIP borde ha kommit först.

Socialtjänsten var inte inkopplad före orosanmälan, säger du. Exakt. Det är felet. Sjukvården hade en självständig skyldighet att initiera samverkan långt tidigare utan att det behövde bli en orosanmälan.

Ha ha ha ? Ja men socialtjänsten behöver fråga sjukvården mer varför orosanmälan sker och vad orosanmälan gäller och sedan vidare pratar socialtjänsten med tex föräldrarna. Om Mamman verkligen ville byta vårdenhet kunde socialtjänsten tex vara med och följa denna planering. Sedan hade socialtjänsten kunnat följa med på nästa vårdmöte för att observera tex kommunikationsproblem.

Mamman behöver också veta vad hon är
Anklagad för, och vad i barnets behov saknar hon insikt i?
Socialtjänsten kunde också tillkalla flera möten och insatser. Istället kidnappar man ett barn ett helt år. Du kan tänka dig att 1 år för ett barn utan sina föräldrar kanske känns som 10 år.

Är inte socialtjänsten till för att stötta upp svåra situationer? Framförallt hur har socialtjänsten lyssnat in flickans behov här? Och varför kunde inte vård insats göras när
Flickan var hos föräldrarna ?

Vilka insatser från socialtjänsten fanns innan orosanmälan .
Hade inte gått ha någon SIP med socialtjänsten eftersom det innan orosanmälan inte fanns någon koppling till socialtjänsten .
Vilken samverkan skulle vården initierat med socialtjänsten som inte innebar orosanmälan.

Sjukvården hade två alternativ när oron uppstod: orosanmälan eller SIP.

De valde orosanmälan direkt utan att först pröva om samverkan via SIP kunde lösa problemet. Det minst ingripande alternativet prövades aldrig.

SIP är just det verktyget som låter sjukvården etablera kontakt med socialtjänsten utan att det behöver vara en orosanmälan. Det är ett samverkansmöte där sjukvård, socialtjänst och familj tillsammans kartlägger behov och planerar insatser.

Om sjukvårdens oro handlade om att föräldrarna inte fick korrekt information om droppets kalorimängd vilket läkaren medgav i domstol hade ett SIP-möte kunnat åtgärda precis det. Utan omhändertagande. Utan trauma.

10 kap. 8 § nya SoL är skriven exakt för den situationen: när en enskild har behov av insatser från både sjukvården och socialtjänsten. Arbetet med planen ska påbörjas genast.
Det gjordes inte. Istället gick man direkt till det mest extrema alternativet.

Totius har 100% rätt om detta.