Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Det hoppas flera steg framåt på en gång och definitionen avfärdas med argumentet att den verkar göra fri vilja omöjlig och inte av skälet att något av de krav den ställer på något för att kalla det fri vilja i sig är ohållbart eller irrelevant.
Så om man till att börja med håller sig kvar vid ruta ett och bedömer kraven för att kalla något för fri vilja. I detta fall att det kan rendera ansvar och att det kan innebära att klander respektive beröm kan förtjänas (detta på något annat vis än som instrumentella nyttoinsatser).
Om man bortser från allt annat, vad är orimligt med dessa krav?
Det finns ingen tydlig linje gällande ansvar och att kunna förtjäna straff osv, utan det svajas fram och tillbaka. En så otydlig ståndpunkt är svår att bemöta. Om du nu intagit positionen att ansvar och möjlighet att förtjäna straff/beröm inte finns utan enbart handlar om nytta, så är våra uppfattningar i avgörande avseenden närmast ekvivalenta.
Man kan inte särskilja ansvar från möjlighet att kunna förtjäna beröm, straff osv. Oaktat det, så formulerar jag om AI-exemplet för att återigen försöka bena ut din ståndpunkt:
Designa en AI med mänsklig kapacitet och lite varierande förmågor. Låt den ta intryck av en slumpvist vald miljö den placeras i. Bombardera den därefter med varjehanda intentioner och impulser. Är AI:n ansvarig när det system den försetts med inte lyckas inhibera något den borde ha gjort?
Jag håller med om att om fri vilja och ansvarighet funnes, så hade detta vilat på egenskaper som återfunnits längs ett kontinuum.
Du säger: fri vilja måste grunda förtjänst i en icke-instrumentell mening.
Just detta krav smyger in en väldigt stark – och missvisande
– idé: att ansvar kräver att agenten är någon sorts “första orsak” till sig
själv.
Om “att verkligen förtjäna” kräver total självskapelse (att man ytterst sett är upphov till sina egna motiv, karaktär osv),
då är ribban
satt så högt att ingenting i universum kan uppfylla den.
Då har man definierat bort ansvar från början, snarare än visat att det inte finns.
Så det orimliga är inte att vi vill ha ansvar—utan att vi kräver en metafysiskt överdriven version av det.
Vidare pekar du på att ansvar inte har en tydlig linje.
Precis! Men det är inget problem.
Ansvar är gradvis och kontextberoende, tex som: kompetens, rationalitet, mognad.
Vi accepterar redan detta i praktiken (barn, psykisk sjukdom, tvångssituationer).
Att det inte finns en skarp gräns betyder inte att begreppet kollapsar—det betyder att det är ett biologiskt och socialt begrepp, inte ett matematiskt.
Så svaret här är: otydlighet är inte ett tecken på fel, utan på att vi pratar om något verkligt och komplext.
Vidare är våra praktiker kring ansvar (klander, beröm,straff) är:
Delvis framåtblickande (påverka beteende)
MEN också reaktiva (svara på vad personen visat sig vara för
slags agent)
Poängen är: det är inte “bara nytta” i någon kall ingenjörsmening. Det handlar om att reagera på en agents karaktär och kapacitet att svara på skäl.
Det är den sortens grund som räcker för att tala om ansvar på ett meningsfullt sätt—även om det inte är “kosmisk förtjänst”(här håller jag med dig).
När det gäller AI:n så kan det bli intressant i framtiden, som jag ser det finns två fall:
Om AI:n bara är ett system som mekaniskt reagerar på impulser utan att kunna:
utvärdera skäl
lära sig normer
justera sitt beteende över tid
Då är den inte ansvarig. Den är mer som ett avancerat verktyg. MEN om AI:n:
kan förstå normer
kan reflektera över sina handlingar
kan ändra sitt beteende i ljuset av kritik
kan förutse konsekvenser och väga skäl
Då börjar den likna det vi kan kalla en moralisk agent och i någon mån ansvarig.
Du skriver: Antingen har vi “äkta” förtjänst (starkt, icke-instrumentellt), eller så har vi inget ansvar alls.
Jag säger att det finns ett mellanläger:
inget metafysiskt absolut ansvar men inte heller bara “beteendekontroll för nyttans skull”
Utan ett ansvar grundat i att vi är skälkänsliga, lärande, självreglerande system över tid