Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Jag börjar närma mig en ålder då det är lite "sista chansen" att skaffa barn med min sambo.
Dock har jag ingen direkt längtan efter barn och har aldrig haft, hade jag vetat att man kan skaffa barn i 20år till så hade jag utan tvekan ha velat vänta.
Vad jag är rädd för är att jag plötsligt ska vakna upp i övre medelåldern, ensam och deprimerad med en otrolig saknad efter barn medans mina vänner lever på sina familjeliv.

Så ni som är där eller kanske i samma läge som mig, hur känner ni? Behöver vidga mina perspektiv

Att ha barn förändrar livet. Men det är ju ett val. Vad är det som gör att du inte vill ha barn nu? Är det den personliga friheten? Tidskrävande hobbies eller kanske ett stort socialt nätverk och en upptagenhet?

Barn gör att man kanske får hjälp på äldre dar och fortfarande på något sätt är relevant men det är inga garantier. Du vet inte om du kommer vara aktuell i ditt barns liv eller om hen går vidare med sitt egna liv utan dig. Men ni kan ju också ha en superfin kontakt som skapar en känsla av sammanhang och dina gener lever vidare istället för att dö ut. Ingen kan veta i förväg.

Inget säger att du behöver längta efter barn. Man kan ändå uppskatta sina egna när de väl finns här. Att inte gilla andras barn betyder inte att man inte skulle gilla sina egna framtida barn.

Jag är inte i samma läge som dig ska sägas…

Hitta på nåt kul för pengarna istället.

Med barn:

Emot:
* Låst till att inte kunna göra något utan barnvakt
* Anpassa sitt liv efter dagistider
* Mestadels göra det barn tycker är kul
* Laga dubbla måltider eller leva på barnmat
* Bråk om arv när du dör

Vi är frivilligt barnlösa och varje gång vi träffa föräldrar till barn och / eller tonåringar så får vi en bekräftelse på att vi valde rätt.
Medans vi åker på resor och lyxar med andra barnfria vänner så sitter barnägarna hemma och oroar sig för fulla tonåringar eller ligger sömnlösa p.g.a. skrikande barn.
Medans vi tar en spontan mc-tripp genom Europa så sitter barnägare fast med logistiken kring barnvakt, dagis eller huruvida barnen är gamla nog att vara hemma själva i 2 veckor.

Nackdelen är väl att samhällets pengar sinar, men det problemet lämnar jag till nästa generation

I min umgängeskrets är det bara jag som ännu inte skaffat barn.
Hade ni tur med att ha barnfria kompisar eller är det något ni har träffat på senare tid?
Vad är din "plan" om du och din partner bryter?

Det är nog den personliga friheten men framför allt ser jag ingen direkt poäng med det utöver någon slags existensiell kris att bli ensam i världen när föräldrar gått bort och vänner kanske försvunnit.
Många säger ju att dom vill "föra vidare sina gener" men mina gener är röva och inget jag direkt vill lägga på någon annan.
Jag märker ju hur jag glider längre och längre ifrån mina icke barnlösa kompisar som bara umgås med varandra och jag är/blir tredje hjulet

Både och. Vissa av våra vänner har vi umgåtts med sedan gymnasiet, vissa har vi träffat på senare tid.
Samma sak gäller för de vänner som har skaffat barn, men av naturliga skäl är umgänget med dessa inte lika utbrett.
Om vi bryter är min plan att fortsätta som idag. Umgås med vänner, åka på hojresor, gå på event och happenings, arbeta etc.
Jag kommer inte byta umgängeskrets och jag har inga problem att leva ensam om jag inte träffar någon som inte vill ha eller inte redan har barn.

Sök nya vänner. Det finns inget konstigt i att byta umgängeskrets.

Hejsan Hoppilandkalle,
Jag tycker din fråga lyfter en intressant aspekt men det är för mig inte det här med barnen utan mer detta med att eventuellt ångra livsavgörande beslut.

Ett intryck jag har är att samtidsmänniskan inte är beredd på att livet innehåller beslut man ångrar MEN att livet samtidigt går ut på att hantera dessa och stå ut med de som i efterhand visar sig vara ett felbeslut. Alltså - Borde jag gjort på ett annat sätt? Kanske, men jag lever också med de beslut som visade sig vara felaktiga.

Istället tycker jag det är viktigt att leva efter filosofin att livet går ut på att hantera och förlika sig med de beslut som man fattat. Att tro att man enbart kommer att fatta beslut som är bra för en själv är fåfängligt.

Livet torde därför på den sista bokföringsraden, även om somliga saker blev fel, ändå kunna summeras som framgångsrikt och "jag har tagit tillvara livsgåvan och gjort övervägande bra saker för mig själv och andra genom livet" så gott som jag kunnat.

Jag är besviken över att det inte blev några barn för mig, jag känner att det inte riktigt finns någon anledning att fortsätta leva tills man dör en naturlig död enbart för min egen skull, slava och betala skatt, för ingenting mer än mitt eget välmående.
Jag vill vara till nytta för andra, inte enbart mig själv.
Vad spelar det för roll om jag tjänar massor pengar om jag inte har en familj att dela det med?
Till vilken nytta?

Jag sitter här ensam varje dag medans mina syskon och vänner har familjeliv med partner och barn, det suger.
Jag trodde att jag var med en kvinna som ville ha barn då hon uppgav det innan vi blev ett par, bara för att få höra flera år in i förhållandet att hon inte vill ha barn, så det var ju en jävla miss, nu är jag för gammal för att träffa en kvinna som skulle kunna tänka sig att skaffa barn med mig, det känns otroligt bittert. ^^

Det här hände mig, jag umgås aldrig med vänner som har barn längre, de umgås bara med varandra och med andra som har barn i samma ålder, typ grannar osv, det blir ju så naturligt.

Har du tänkt något kring fosterbarn eller arbeta med något vårdande arbete eller har du bara "gett upp" nytta för andra?
Jag tänker också ang pengarna, känner du att du kan njuta av dom själv eller hur känner du kring det?

Har du ingen längtan efter barn, så är det ingen bra ide att skaffa några överhuvudtaget bara för att alla andra gör så. Det där med ensamhet har jag aldrig fattat överhuvudtaget, speciellt inte om man redan har ett brett socialt nätverk och kontakt med släkt som man ser ofta. I min släkt har vi flera barnlösa men alla samlas regelbundet för att äta, fika och fira. Dessutom finns det äldre barnlösa som har ett brett social liv t.ex inom husbolaget där de bor, så man ska nog inte stressa över att "bli ensam". Det är ju inte så att barn är en garanti på att man får besök när man blir äldre, vilket jag även kunnat observera flera gånger. Har själv (är man) inte barn och kommer aldrig att skaffa överhuvudtaget några överhuvudtaget, vilket har och göra med att jag på grund av min personlighet inte riktigt skulle passa som förälder och föredrar dessutom lugn och ro, men jag ser i alla fall till att ha kontakt med släktingar och försöker bygga ett socialt liv.