Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Problemet är att det där livet du beskriver ofta börjar kännas tomt och innehållslöst efter en viss ålder. Det är då man börjar längta efter en familj - men då är det för sent. I alla fall för en kvinna. Och även för många män, för även om de biologiskt kan avla barn fortfarande, så måste de också kunna attrahera en kvinna som är max 35 år gammal. (Eftersom mannens fertilitet OCKSÅ går ner, så bör kvinnan fortfarande vara högfertil eller näst intill, om mannen är äldre.) Det finns därför en stor risk att bli ensam som gammal, om man inte har några betydligt yngre personer i sitt liv, nära en.

Och när man blir riktigt gammal faller vännerna ifrån. Först blir de sittande i sina lägenheter eller rum på äldreboendena och orkar inte gå ut och umgås längre, och sedan dör de. (Eller eventuellt ramlar de ihop i en hjärtattack redan mellan 50-60, det är också rätt vanligt för män.)

Jag tror att svaret på din fråga finns i dessa två vittnesmål:



Personen som ångrar sig önskar mer av livet än vad plånboken kan ge, medan personen som inte känner ånger trivs bäst med att bara sprätta stålar omkring sig.

Vilken typ är du?

Ja, att ta hand om andras barn är helt otänkbart för mig, dels pga min egen oerfarenhet som förälder.
Det känns lite som en grej som passar personer som redan fostrat egna barn tidigare, bättre.

Jag har ett jobb där jag vet att jag gör nytta för andra, men det är inte "tillräckligt" för mig antar jag.

Det blir lite svårt att svara på om jag kan njuta av pengarna, jag åtnjuter bekvämligheten av att inte behöva planera inköp, jag kan gå ut och äta varje dag om jag vill osv, att ha råd med vardagslyx som kanske inte alla barnfamiljer har råd med, absolut är det trevligt, men går det att jämföra en måltid på en restaurang med att sitta ner med din partner och barn och äta en hemlagad måltid, alla pratar med varandra, delar sin vardag osv? Att få bädda ner sina barn och kanske läsa en saga för dem innan man släcker ner och går ut till sin partner som man spenderar resten av kvällen med?
Det beror på vad man föredrar som person såklart, alla är vi olika, jag kan bara svara för mig.
Att inte behöva tänka på vad det kostar om något uppstår med bilen är naturligtvis en otrolig fördel däremot.

För min egen del har jag svårt att kalla ett liv fyllt med äventyr och uppgifter för "innehållslöst". Om det KÄNNS innehållslöst så gör man fel saker, så hittar man på något nytt som ger en mening. Jag skulle exempelvis aldrig åka till Mallorca och lägga mig på en strand i fyra dagar. Det är "fel" för oss att göra.

Jag var samma, och har två barn nu, ångrar det inte en sekund.
Det är hårt, det ska man veta. Boomer-generationen har hållit det från oss så alldeles för många överraskas av det.

Sen ska du inte lyssna på barnlösa människor om detta. Har de valt att inte ha barn vet de inte vad de missar.

Du ska fråga de som har barn, och som du kommer märka, är det nästan ingen som ångrar det, låt det sjunka in.

Kan man ge barn en bra uppväxt om man gör sitt bästa, ska man ha barn.
Vi behöver barn, eller dör människan ut, och de ska ha en bra uppväxt, eller blir det som i orten i Sverige.

Risken finns ju att du sitter där med gravid sambo eller liten skrikande bebis i sängen och stirrar på ditt liv och undrar varför du valt att elda upp det. Det kan ju vara så att du saknar barn i framtiden, men kanske inte. Om du har många närstående med barn kan du ju be om att få vara mer aktiv i de barnens liv om så skulle vara fallet, och så kan du ha en kärleksfull släktingrelation till barn utan att behöva kasta bort allt.

Det är fantastiskt att ha barn. Man älskar barnet och har en underbar relation med en annan människa, en relation som är annorlunda och givande. Men det är också ett rent helvete många gånger. Man är låst till hemmet och livet på ett sätt man inte är när man är utan barn. Om ditt barn får ADHD och trassel i skolan så sitter du där med skolmöten och bup hela fritiden, om barnet hamnar i dåligt sällskap och börjar knarka eller snatta så sitter du där och ser hur du inte kan hjälpa den som du älskar mest av allt. Sen finns det många som älskar sina barn innerligt utan att tycka särskilt mycket om dem och utan att vara med dem.

Det är nog klokt att fundera på vad du och sambon vill. Känner ni att ni saknar något i livet, och att det är ett barn? Känner ni att ni inte vill leva utan att ha ett barn hos er? Det är ju naturligt att inte direkt vilja ha barn men ändå oroa sig för att ångra sig senare, men en väldigt stor del av att skaffa barn är att ge upp en stor del av sig själv som vuxen människa. Det är inte bara att barnet är jobbigt när det gråter, det är att även när allt går rätt så kan allt gå fel och bli fruktansvärt svårt och jobbigt.

Ja, fast när du inte har upplevt det, så kan du inte veta att även de där kulturresorna och liknande, bleknar i jämförelse med att ha sitt eget barn i famnen... även om det fortsatt kan vara trevligt när man får möjlighet igen. Men det blir på ett annat sätt. Att man skulle ha avstått barn för att kunna göra mer sådant, låter helt bisarrt då!

Är väl förmodligen i grunden lite knepig, men ju mindre folk jag har runt mig ju bättre är det. Så nej, jag ångrar mig inte det minsta. Finns för övrigt hundjävel och köpa om kärringen lämnar mig och jag skulle - mot förmodan - känna mig ensam.

För dig kan det mycket väl vara så. Jag själv har inget intresse i det och därför tar jag "risken" att missa det jag ändå inte har något intresse i. Jag kanske inte vet hur det känns att hålla sitt eget barn i famnen, men just därför kommer jag heller varken sakna känslan eller veta om jag ångrar att inte ha upplevt den.
Det är definitivt mer värt att hoppa över än att chansa på att det kanske är värt det.

Skjuta heroin har jag hört är en av de häftigaste känslorna du någonsin kan få i livet, har dock aldrig provat själv. Har iofs aldrig haft någon dreglande unge som bär mina trasiga gener i min famn heller.

Det är ju en väldigt svår fråga, jag har alltid gillar att vara själv men samtidigt så har jag mer pengar på banken än jag använder. Jag skulle ha kunnat gå ner på halvtid och resa osv men det gör jag inte


Detta är jag också rädd för, mina gener suger och jag har en hög med bokstavskombinationer... Det är ju otroligt egoistiskt att avla fram ett barn för att få lite eget livsvärde och skapa ett liv som med största sannolikhet också kommer ha det tufft.

Ångrar inte mina barn en sekund.

Intressant och sorgligt att se hur människor medvetet väljer bort barn till förmån för kommersialism och konsumtion.

Kapitalismen har lyckats så bra att byta ut urmänskliga behov av fortplantning och familjebildning mot köpbehov och materialism. Detta betyder i förlängningen att de blir utan nya konsumenter i framtiden.

Har förvisso sett många olämpliga föräldrar man önskat en tvångssterilisering men har också stött på de barnlösa kufiska figurer som bara har en stor aura av tomhet och ensamhet omkring sig.