Mamman ska inte förvara sig mot något alls. Det är därför ingen svarar på din fråga. Det är inte mammans ageranden eller brist på ageranden, diagnoser eller inte som är intressanta ur ett LVU-perspektiv. Det är riskerna som dessa förutsättningar och hur föräldrarna hanterat dessa som bedöms. Hur blir situationen för barnet givet de förutsättningar som finns kring barnet? Kan föräldrarna och deras nätverk se till att miljön för barnet blir trygg eller inte?
I dessa frågor finns inget att förvara sig emot.
Nästa fråga blir om föräldrarnas ansvar skulle falla om de får felaktiga uppgifter t ex från vården. Givetvis kan man tänka sig situationer där en rent felaktig diagnos (t.ex. en blindtarmsinflammation) som man som förälder accepterar och som sedan leder till att en operation genomförs som sedan visar sig onödig. Detta leder självfallet inte till ett LVU.
Men en kronisk sjukdom är något helt annat. När barnet är litet är föräldrarna dess enda uttolkare av symptom och mående. Detta av fullständigt naturliga skäl. Ju äldre barnet blir så får barnet vanligen allt mer av en egen röst och förälderns roll blir allt mer tillbakadragen. Ju allvarligare sjukdom och mer omfattande symptom desto längre behövs föräldrarna. Vissa föräldrar har svårt att släppa taget om sjukdomen, precis som andra har svårt att släppa taget om sin tonåring i stegen mot vuxenlivet. Det är inte så ovanligt eller konstigt i sig.
Det kan också vara oproblematiskt om effekten inte innebär en risk för barnets hälsa eller utveckling.
Men om vården har skrivit fel uppgifter i journalen så? Ja, alltså ett dokumentationsfel gör garanterat inte att barnet därmed inte har rätt till skydd. Dessa två omständigheter har ingen självklar koppling ens. I detta fall har en läkare under ed dessutom påstått att föräldrarna varit fullt medvetna om diskrepansen mellan vad som är ordinerat och verkligheten.
Domstolen funderade däremot säkerligen på hur en rimlig förälder skulle ha resonerat och kommit fram till att med all information som föräldrarna hade framför sig, de var assistenter till och med, så håller det i detta fall inte att skylla ifrån sig på vårdens misstag eller fel. Föräldraansvaret är alltså större än så. Personligen tycker jag det verkar vara rimligt. Jag är för stor frihet och med det följer också ett stort ansvar.
En del av hur vissa sjukdomar behandlas är beroende av patientens upplevelse av sin sjukdom. Hur mycket besvär och smärtor avgör hur invasiva insatser som är rimliga och därmed behövs. I dessa fall blir en direktkontakt med patienten avgörande och kritisk för att hitta rätt insatser.
Detta är alltså ingen brottsmålsförhandling där någon fälls till ansvar för ett gärningspåstående där åklagaren antingen lyckas att bevisa att gärningspåståendet, utom rimligt tvivel, stämmer.
Skulle det ställas sådana beviskrav i tvångsvårdsmål skulle väldigt få med beroendeproblematik få hjälp, väldigt få med allvarlig psykisk sjukdom få hjälp och väldigt få barn få hjälp när deras uppväxtmiljö innebär risker för barnet.
Att beviskraven är lägre, man brukar säga att det ska göras sannolikt är enligt min uppfattning en fullt rimlig kompromiss mellan rättssäkerhet och effekt för barnen. Ett högre ställt krav skulle i praktiken innebära att bara barn som varit med om konkreta händelser som går att styrka skulle kunna räddas från dåliga miljöer, det tror jag skulle skada fler barn än nuvarande system. Men fler föräldrar skulle få ha kvar sina barn hemma i alla fall.
Det är inte heller så att alla uppgifter i en journal ”spärras” som någon uttryckt det i tråden. Bara sådana uppgifter som kan innebära att barnet kan antas att lida men får döljas. Ett rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregeln.
Jag har i ärlighetens namn svårt att se att det skulle kunna finnas särskilt mycket uppgifter i journalen som omfattas av sekretess mot vårdnadshavarna i ett sådant här ärende. Och det som kan finnas har rimligen tämligen liten betydelse för ärendet rättsliga prövning.
Det som påstås vara risken för barnet är ju att uppgifterna som lämnas till vården inte är helt sanningsenliga i alla delar. Symptomen som beskrivs stämmer inte överens med de iakttagelser som man trots allt kan göra. Man får inte ihop bilderna som målas upp och uppgiftslämnare är föräldrarna. Hur skulle detta kunna framgå av journalen? Hur skulle det påverka mammas ”försvar”?
För att kunna reda i vad som är vad i en sådan här komplex och faktiskt också ganska riskfylld situation så finns det, oavsett vad vissa av experterna i tråden påstår, starka skäl som talar för att en separation egentligen är det enda sättet att utreda vidare med fullgod effekt. I förevarande ärende fick man på kort tid bekräftat hela sin misstanke egentligen. Det är märkligt att ingen av granskarna har granskat detta faktum. Hur förklarar man att symptomen har försvunnit nästan helt på bara några månader med mindre än att teorin stämde? Eller fanns dom ens där?
Sen tas barnets vilja att ha kontakt med sina föräldrar upp som ett skäl att vården skulle vara felaktig. Det är givetvis helt fel. Det mamman enligt domstolens domskäl har utsatt flickan för är inte saker som en 8-åring uppfattar som dåliga. Hon har varit inkännande på ett så omfattande sätt att barnets tillstånd har uppfattats som mer allvarligt än det kanske är. Vilken 8-åring skulle se igenom det? Inte en enda är svaret.
Sen den mediala kritiken. Advokater tycker saker. Nämndemän är upprörda. Kommunalpolitiker gapar och skriker.
Det hemska är att ingen av dem verkar ha förstått vad det är de tittar på. Möjligen med advokaterna som undantag men de ser ju en affärsmöjlighet när media frågar om deras inställning till socialtjänstens utredningar. Om de skulle svara, ”jo tack de räddar en massa barn från svåra situationer” så kan jag nästan garantera att det blir det färre uppdrag än om man istället leker ”barnrättskämpe”.
FB sidans kommentarer är fyllda av människor som också blivit av med sina barn och som generellt sett helt verkar sakna självinsikt. Dels om sina brister men också hur deras nuvarande agerande påverkar deras barn. Det är tragiskt att de på detta sätt straffar ut sig i förhållandet med barnen.
Det begås, som jag sagt många gånger förut, fel och misstag inom socialtjänsten precis som i alla andra verksamheter. Privata som offentliga.
Att måla upp en bild av ett havererat system när det egentligen handlar om att enstaka ärenden som ges helt orimlig vikt är helt kontraproduktivt. Kom istället med förslag på förändringar som skapar riktig skillnad och som är praktiskt genomförbara.
I dessa frågor finns inget att förvara sig emot.
Nästa fråga blir om föräldrarnas ansvar skulle falla om de får felaktiga uppgifter t ex från vården. Givetvis kan man tänka sig situationer där en rent felaktig diagnos (t.ex. en blindtarmsinflammation) som man som förälder accepterar och som sedan leder till att en operation genomförs som sedan visar sig onödig. Detta leder självfallet inte till ett LVU.
Men en kronisk sjukdom är något helt annat. När barnet är litet är föräldrarna dess enda uttolkare av symptom och mående. Detta av fullständigt naturliga skäl. Ju äldre barnet blir så får barnet vanligen allt mer av en egen röst och förälderns roll blir allt mer tillbakadragen. Ju allvarligare sjukdom och mer omfattande symptom desto längre behövs föräldrarna. Vissa föräldrar har svårt att släppa taget om sjukdomen, precis som andra har svårt att släppa taget om sin tonåring i stegen mot vuxenlivet. Det är inte så ovanligt eller konstigt i sig.
Det kan också vara oproblematiskt om effekten inte innebär en risk för barnets hälsa eller utveckling.
Men om vården har skrivit fel uppgifter i journalen så? Ja, alltså ett dokumentationsfel gör garanterat inte att barnet därmed inte har rätt till skydd. Dessa två omständigheter har ingen självklar koppling ens. I detta fall har en läkare under ed dessutom påstått att föräldrarna varit fullt medvetna om diskrepansen mellan vad som är ordinerat och verkligheten.
Domstolen funderade däremot säkerligen på hur en rimlig förälder skulle ha resonerat och kommit fram till att med all information som föräldrarna hade framför sig, de var assistenter till och med, så håller det i detta fall inte att skylla ifrån sig på vårdens misstag eller fel. Föräldraansvaret är alltså större än så. Personligen tycker jag det verkar vara rimligt. Jag är för stor frihet och med det följer också ett stort ansvar.
En del av hur vissa sjukdomar behandlas är beroende av patientens upplevelse av sin sjukdom. Hur mycket besvär och smärtor avgör hur invasiva insatser som är rimliga och därmed behövs. I dessa fall blir en direktkontakt med patienten avgörande och kritisk för att hitta rätt insatser.
Detta är alltså ingen brottsmålsförhandling där någon fälls till ansvar för ett gärningspåstående där åklagaren antingen lyckas att bevisa att gärningspåståendet, utom rimligt tvivel, stämmer.
Skulle det ställas sådana beviskrav i tvångsvårdsmål skulle väldigt få med beroendeproblematik få hjälp, väldigt få med allvarlig psykisk sjukdom få hjälp och väldigt få barn få hjälp när deras uppväxtmiljö innebär risker för barnet.
Att beviskraven är lägre, man brukar säga att det ska göras sannolikt är enligt min uppfattning en fullt rimlig kompromiss mellan rättssäkerhet och effekt för barnen. Ett högre ställt krav skulle i praktiken innebära att bara barn som varit med om konkreta händelser som går att styrka skulle kunna räddas från dåliga miljöer, det tror jag skulle skada fler barn än nuvarande system. Men fler föräldrar skulle få ha kvar sina barn hemma i alla fall.
Det är inte heller så att alla uppgifter i en journal ”spärras” som någon uttryckt det i tråden. Bara sådana uppgifter som kan innebära att barnet kan antas att lida men får döljas. Ett rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregeln.
Jag har i ärlighetens namn svårt att se att det skulle kunna finnas särskilt mycket uppgifter i journalen som omfattas av sekretess mot vårdnadshavarna i ett sådant här ärende. Och det som kan finnas har rimligen tämligen liten betydelse för ärendet rättsliga prövning.
Det som påstås vara risken för barnet är ju att uppgifterna som lämnas till vården inte är helt sanningsenliga i alla delar. Symptomen som beskrivs stämmer inte överens med de iakttagelser som man trots allt kan göra. Man får inte ihop bilderna som målas upp och uppgiftslämnare är föräldrarna. Hur skulle detta kunna framgå av journalen? Hur skulle det påverka mammas ”försvar”?
För att kunna reda i vad som är vad i en sådan här komplex och faktiskt också ganska riskfylld situation så finns det, oavsett vad vissa av experterna i tråden påstår, starka skäl som talar för att en separation egentligen är det enda sättet att utreda vidare med fullgod effekt. I förevarande ärende fick man på kort tid bekräftat hela sin misstanke egentligen. Det är märkligt att ingen av granskarna har granskat detta faktum. Hur förklarar man att symptomen har försvunnit nästan helt på bara några månader med mindre än att teorin stämde? Eller fanns dom ens där?
Sen tas barnets vilja att ha kontakt med sina föräldrar upp som ett skäl att vården skulle vara felaktig. Det är givetvis helt fel. Det mamman enligt domstolens domskäl har utsatt flickan för är inte saker som en 8-åring uppfattar som dåliga. Hon har varit inkännande på ett så omfattande sätt att barnets tillstånd har uppfattats som mer allvarligt än det kanske är. Vilken 8-åring skulle se igenom det? Inte en enda är svaret.
Sen den mediala kritiken. Advokater tycker saker. Nämndemän är upprörda. Kommunalpolitiker gapar och skriker.
Det hemska är att ingen av dem verkar ha förstått vad det är de tittar på. Möjligen med advokaterna som undantag men de ser ju en affärsmöjlighet när media frågar om deras inställning till socialtjänstens utredningar. Om de skulle svara, ”jo tack de räddar en massa barn från svåra situationer” så kan jag nästan garantera att det blir det färre uppdrag än om man istället leker ”barnrättskämpe”.
FB sidans kommentarer är fyllda av människor som också blivit av med sina barn och som generellt sett helt verkar sakna självinsikt. Dels om sina brister men också hur deras nuvarande agerande påverkar deras barn. Det är tragiskt att de på detta sätt straffar ut sig i förhållandet med barnen.
Det begås, som jag sagt många gånger förut, fel och misstag inom socialtjänsten precis som i alla andra verksamheter. Privata som offentliga.
Att måla upp en bild av ett havererat system när det egentligen handlar om att enstaka ärenden som ges helt orimlig vikt är helt kontraproduktivt. Kom istället med förslag på förändringar som skapar riktig skillnad och som är praktiskt genomförbara.