8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Mamman ska inte förvara sig mot något alls. Det är därför ingen svarar på din fråga. Det är inte mammans ageranden eller brist på ageranden, diagnoser eller inte som är intressanta ur ett LVU-perspektiv. Det är riskerna som dessa förutsättningar och hur föräldrarna hanterat dessa som bedöms. Hur blir situationen för barnet givet de förutsättningar som finns kring barnet? Kan föräldrarna och deras nätverk se till att miljön för barnet blir trygg eller inte?

I dessa frågor finns inget att förvara sig emot.

Nästa fråga blir om föräldrarnas ansvar skulle falla om de får felaktiga uppgifter t ex från vården. Givetvis kan man tänka sig situationer där en rent felaktig diagnos (t.ex. en blindtarmsinflammation) som man som förälder accepterar och som sedan leder till att en operation genomförs som sedan visar sig onödig. Detta leder självfallet inte till ett LVU.

Men en kronisk sjukdom är något helt annat. När barnet är litet är föräldrarna dess enda uttolkare av symptom och mående. Detta av fullständigt naturliga skäl. Ju äldre barnet blir så får barnet vanligen allt mer av en egen röst och förälderns roll blir allt mer tillbakadragen. Ju allvarligare sjukdom och mer omfattande symptom desto längre behövs föräldrarna. Vissa föräldrar har svårt att släppa taget om sjukdomen, precis som andra har svårt att släppa taget om sin tonåring i stegen mot vuxenlivet. Det är inte så ovanligt eller konstigt i sig.

Det kan också vara oproblematiskt om effekten inte innebär en risk för barnets hälsa eller utveckling.

Men om vården har skrivit fel uppgifter i journalen så? Ja, alltså ett dokumentationsfel gör garanterat inte att barnet därmed inte har rätt till skydd. Dessa två omständigheter har ingen självklar koppling ens. I detta fall har en läkare under ed dessutom påstått att föräldrarna varit fullt medvetna om diskrepansen mellan vad som är ordinerat och verkligheten.

Domstolen funderade däremot säkerligen på hur en rimlig förälder skulle ha resonerat och kommit fram till att med all information som föräldrarna hade framför sig, de var assistenter till och med, så håller det i detta fall inte att skylla ifrån sig på vårdens misstag eller fel. Föräldraansvaret är alltså större än så. Personligen tycker jag det verkar vara rimligt. Jag är för stor frihet och med det följer också ett stort ansvar.

En del av hur vissa sjukdomar behandlas är beroende av patientens upplevelse av sin sjukdom. Hur mycket besvär och smärtor avgör hur invasiva insatser som är rimliga och därmed behövs. I dessa fall blir en direktkontakt med patienten avgörande och kritisk för att hitta rätt insatser.

Detta är alltså ingen brottsmålsförhandling där någon fälls till ansvar för ett gärningspåstående där åklagaren antingen lyckas att bevisa att gärningspåståendet, utom rimligt tvivel, stämmer.

Skulle det ställas sådana beviskrav i tvångsvårdsmål skulle väldigt få med beroendeproblematik få hjälp, väldigt få med allvarlig psykisk sjukdom få hjälp och väldigt få barn få hjälp när deras uppväxtmiljö innebär risker för barnet.

Att beviskraven är lägre, man brukar säga att det ska göras sannolikt är enligt min uppfattning en fullt rimlig kompromiss mellan rättssäkerhet och effekt för barnen. Ett högre ställt krav skulle i praktiken innebära att bara barn som varit med om konkreta händelser som går att styrka skulle kunna räddas från dåliga miljöer, det tror jag skulle skada fler barn än nuvarande system. Men fler föräldrar skulle få ha kvar sina barn hemma i alla fall.

Det är inte heller så att alla uppgifter i en journal ”spärras” som någon uttryckt det i tråden. Bara sådana uppgifter som kan innebära att barnet kan antas att lida men får döljas. Ett rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregeln.

Jag har i ärlighetens namn svårt att se att det skulle kunna finnas särskilt mycket uppgifter i journalen som omfattas av sekretess mot vårdnadshavarna i ett sådant här ärende. Och det som kan finnas har rimligen tämligen liten betydelse för ärendet rättsliga prövning.

Det som påstås vara risken för barnet är ju att uppgifterna som lämnas till vården inte är helt sanningsenliga i alla delar. Symptomen som beskrivs stämmer inte överens med de iakttagelser som man trots allt kan göra. Man får inte ihop bilderna som målas upp och uppgiftslämnare är föräldrarna. Hur skulle detta kunna framgå av journalen? Hur skulle det påverka mammas ”försvar”?

För att kunna reda i vad som är vad i en sådan här komplex och faktiskt också ganska riskfylld situation så finns det, oavsett vad vissa av experterna i tråden påstår, starka skäl som talar för att en separation egentligen är det enda sättet att utreda vidare med fullgod effekt. I förevarande ärende fick man på kort tid bekräftat hela sin misstanke egentligen. Det är märkligt att ingen av granskarna har granskat detta faktum. Hur förklarar man att symptomen har försvunnit nästan helt på bara några månader med mindre än att teorin stämde? Eller fanns dom ens där?

Sen tas barnets vilja att ha kontakt med sina föräldrar upp som ett skäl att vården skulle vara felaktig. Det är givetvis helt fel. Det mamman enligt domstolens domskäl har utsatt flickan för är inte saker som en 8-åring uppfattar som dåliga. Hon har varit inkännande på ett så omfattande sätt att barnets tillstånd har uppfattats som mer allvarligt än det kanske är. Vilken 8-åring skulle se igenom det? Inte en enda är svaret.

Sen den mediala kritiken. Advokater tycker saker. Nämndemän är upprörda. Kommunalpolitiker gapar och skriker.

Det hemska är att ingen av dem verkar ha förstått vad det är de tittar på. Möjligen med advokaterna som undantag men de ser ju en affärsmöjlighet när media frågar om deras inställning till socialtjänstens utredningar. Om de skulle svara, ”jo tack de räddar en massa barn från svåra situationer” så kan jag nästan garantera att det blir det färre uppdrag än om man istället leker ”barnrättskämpe”.

FB sidans kommentarer är fyllda av människor som också blivit av med sina barn och som generellt sett helt verkar sakna självinsikt. Dels om sina brister men också hur deras nuvarande agerande påverkar deras barn. Det är tragiskt att de på detta sätt straffar ut sig i förhållandet med barnen.

Det begås, som jag sagt många gånger förut, fel och misstag inom socialtjänsten precis som i alla andra verksamheter. Privata som offentliga.

Att måla upp en bild av ett havererat system när det egentligen handlar om att enstaka ärenden som ges helt orimlig vikt är helt kontraproduktivt. Kom istället med förslag på förändringar som skapar riktig skillnad och som är praktiskt genomförbara.

Tack och bock!

Du jobbar inte inom vården och du har (uppenbarligen) inte någon med ett sjukt barn nära dig. Du kan välja vilken sjukdom du vill hos ett mindre barn, svår astma exempelvis, föräldern blir väldigt insatt i vården. Hade exempelvis fel läkemedel eller dos förskrivits av läkaren så är det självklart inte förälderns ansvar men hade man känt av att något var fel så lovar jag dig att alla föräldrar först kastat ett öga på de läkemedel barnet får för att se om något är fel - och kontakta vården. I Elsas fall blir detta extremt osannolikt, att en förälder som är så insatt, aldrig skulle komma på tanken att titta på läkemedlet och räkna på dotterns vikt. Hör du inte själv hur det låter?

Igen, det handlar inte om ansvar (för det är självklart vårdens ansvar)… utan det handlar om huruvida det är tänkbar att mamman ”missat” detta. Vilket hon självklart inte har.

Säg det till Adams pappa. Det är ett verkligt fall där sekretessen dolde avgörande information tills det var för sent. Det är vad sekretess kan kosta.

I Elsas fall handlar det om samma princip. När man väl får tillgång till journalen kan man jämföra med tidigare dokumentation och se exakt vilka förändringar vården faktiskt gjorde. Kombinerat med socialtjänstens dokumentation går det att förstå vad den här "mirakelkuren" egentligen består av. Utan den informationen är vi hänvisade till att ta systemets ord för det.

Och sedan det mest avgörande: en överläkare med lång erfarenhet av barn i exakt Elsas situation gör en helt annan medicinsk bedömning än barnskyddsteamet. Inte en assistent. Inte en socionom. En specialist.

Idag är systemet konstruerat så att vi måste lita på att en socionom gjort rätt bedömning i avancerade medicinska frågor, frågor som en erfaren överläkare bedömer annorlunda.
Det säger egentligen allt om vad som är fel med LVU-processen.


Den första orosanmälan visade inte på en akut situation. Det är dokumenterat. Ändå eskalerade det, inte för att riskbilden förändrades dramatiskt, utan för att systemet har inbyggda incitament att eskalera. Vårdpersonal anmäler för att de riskerar legitimationen om de inte gör det. Det är inte omsorg om barnet som driver beslutet, det är självskydd.

Och sedan det avgörande: mamman laddade ner Elsas journaler själv. Det var inte systemet som skyddade Elsa, det var en mamma som tog initiativet att dokumentera och jämföra. Hade hon inte gjort det hade MBP-diagnosen stått oemotsagd. Då hade vi haft en helt annan situation idag.
Det är inte ett argument för systemet. Det är ett argument mot det.

För varje mamma som orkar, har råd och vet hur man laddar ner journaler finns det tio som inte gör det. Vad händer med deras barn?

Adams pappa visste inte vad som doldes bakom sekretessen. Det kostade hans son hans barndom.
Att gömma information för föräldrar är inte neutralt. Det är ett aktivt val med konsekvenser och när det går fel finns det ingen i det här systemet som bär ansvaret.


En LVU-dom är inte fakta. Den är en domstols bedömning av en berättelse och berättelsen kommer från socialtjänsten.
Domstolen prövar inte rådatan. Den ser inte originaljournalerna, de faktiska mätvärdena eller den fullständiga vårdhistoriken. Den ser socialtjänstens sammanställning av ett selektivt urval av den informationen.

Det är som att bedöma en film utan att ha tillgång till råfilmen. Du kan bara bedöma klippningen och "specialeffekterna", inte vad som klipptes bort.

I komplexa medicinska ärenden som det här är risken för tolkningsfel särskilt stor. En socionom saknar utbildning att värdera medicinska data självständigt. Ändå är det socionomen som väljer vad som lyfts fram, hur det formuleras och vad som utelämnas. Sedan kallas resultatet för en utredning och behandlas av domstolen som ett tillförlitligt underlag. Och det syns tydligt i detta fall med tanke på nivå på anklagelserna. Bara en socionom kan ha fantasi att hitta på så bisarra anklagelser. Det märks tydligt att den utredande socialsekreteraren saknar vårdkompetens.

En dom blir inte sannare för att den är juridiskt bindande. Den blir bindande och det är något helt annat.


Det är ett strukturellt problem som sällan nämns.
Ett juridiskt ombud i LVU-mål får betalt oavsett utfall. De är ofta offentligt förordnade, vilket betyder att ersättningen kommer från samma system de ska granska. Incitamentet att verkligen utmana socialtjänstens utredning som att begära ut rådatan, ifrågasätta journalförda påståenden, anlita egna sakkunniga, det incitamentet existerar knappt.

Och om de dessutom vill ha fortsatta uppdrag från kommuner och förvaltningsrätter lönar det sig inte att vara för besvärlig.

Det skapar en tyst intressekonflikt mitt i det som ska vara förälderns försvar.
Resultatet är föräldrar som tror att de har ett ombud som kämpar för dem, när ombudet i praktiken administrerar ett förlustutfall.

Det är en slutet system där varje aktör har ett ekonomiskt intresse av att ingenting förändras. Socialtjänsten. Vården. Ombudet. Nämnden. Domstolen.
Alla utom föräldern och barnet.


Hur kan du veta det? Vad har du tillgång till för dokumentation som vi andra inte har?


Ja men skillnaden är att när socialtjänsten gör fel så skadas barn för livet.


Det är inte enstaka fel. Det är strukturella fel som uppstår i varje ärende, för systemet saknar faktagranskning av primärkällorna.

Följ exempelvis informationskedjan:
En orosanmälan är redan i sig tolkad och vinklad information. Socialsekreteraren tolkar den anmälan och lägger till sitt eget filter. Utredningen sammanställer flera sådana filtrerade källor. Nämnden bedömer utredningen, inte källorna. Domstolen bedömer utredningen, inte källorna.

I varje led skruvas berättelsen ett varv till. Ingen i kedjan går tillbaka till rådatan. Ingen kontrollerar vad som faktiskt hänt eller om något hänt alls.

Adams fall visar vad det här systemet kan producera i sin yttersta konsekvens. En pappa friad i samtliga domstolsinstanser och blivit tilldelad ensam vårdnad. Ändå anser socialtjänsten att han saknar insikt och att barnet ska vara tvångsplacerat på obestämd tid.

Friad i domstol räcker alltså inte. För socialtjänsten är inte bunden av domstolens slutsatser. De har sin egen berättelse och den behöver aldrig konfronteras med verkligheten.

Det är inte ett system med barnets bästa i centrum. Det är ett system som skyddar sin egen berättelse.

Vänta lite här nu.
Du säger att det inte handlar om ansvar och det är vårdens. Men sedan argumenterar du för att mamman omöjligt kan ha missat detta, som om det vore bevis för uppsåt.
Det är två motsägande påståenden i samma stycke.

Antingen är det vårdens ansvar att hantera dosering och kommunicera avvikelser tydligt och då är mammans eventuella kännedom irrelevant. Eller så menar du att mamman borde ha kontrollerat och ingripit och då lägger du ansvaret på henne.
Du kan inte ha båda samtidigt.

Vi vet vad läkaren sa om det ansvaret för läkemedelsdoseringen i domen, så bara där är du ju helt ute och cyklar.

Sen själva antagandet: att en engagerad förälder måste ha räknat på dosen och förstått avvikelsen. Det förutsätter att hon hade tillgång till korrekt ordinationsinformation, att journalerna stämde med verkligheten och att ingen i vårdkedjan gav henne felaktiga uppgifter.
Och det vet vi inte stämmer, eftersom det erkänt av läkaren i domen.

Vad som hänt är att läkarjournalerna spärrats för mamman, så hon inte kan försvara och förklara sig rättsligt. Vi måste lita på socialtjänstens berättelse helt enkelt som kan vara direkt felaktig, eftersom socionomer inte är vårdutbildade alls.

Om man sammanfattar ditt synsätt så bygger ett psykologiskt sannolikhetsargument på ett informationsunderlag som aldrig ens kontrollerats att det faktiskt stämmer av domstolen.

Det är du som yrar om detta. Dialogen i stort handlar om att mammans konsekvent, sen Kaliberdokumentären, menat att droppet varit felaktigt under en längre tid och att mamman inte upptäckt detta förrän en annan mamma uppmärksammade henne på detta. Det menar många i tråden helt uppenbart är helt osannolikt. Sen - huruvida droppet påverkat eller inte påverkat Elsa - det är en annan dialog. Hur mycket mat Elsa ätit via munnen under alla år - en annan dialog.

Vi kan ta det igen så du förstår: Ansvaret är självklart vården. Ingen motsätter sig det. Det du inte verkar förstå är att många av oss finner det intressant/anmärkningsvärt att mamman väljer att bygga den större delen av hennes narrativ ("försvar" enligt dig) på en uppenbar lögn.

Förstår du inte skillnaden på att diskutera ansvarsfrågan (som är helt irrelevant att diskutera eftersom det SÅKLART är vårdens ansvar) och ifrågasättandet av sanningshalten i hennes berättelse - så behöver du inte svara på inlägget.

Du säger att ansvarsfrågan är irrelevant och att det du egentligen diskuterar är sanningshalten i mammans berättelse. Jahapp, men då behöver du förklara hur du bedömer sanningshalten utan tillgång till primärkällorna.

Du har inte sett journalerna i sin helhet. Du har inte sett ordinationshistoriken. Du vet inte vad vården kommunicerade till föräldrarna om droppets faktiska funktion och mängd. Det du har är domstolshandlingar som bygger på socialtjänstens sammanställning av selekterade referenssamtal.
Utifrån det drar du slutsatsen att mamman ljuger.

Det är inte en bedömning av sanningshalt. Det är ett antagande om motiv, baserat på ett ofullständigt underlag presenterat som logik.

Sen det faktum att barnets egen läkare L.E vittnade under ed att han inte tror att mamman rapporterat symtom som E inte haft. Det är inte vilket argument som helst, det är hennes behandlande läkare under ed i domstol som sagt så.

Hur väger du det mot din bedömning att hennes berättelse är en "uppenbar lögn"?

Stort tack till Kurt-Sune!

Du gör en stor och viktig samhällsgärning som bemöter maktmissbrukarna med fakta och sätter ljuset på dolda agendor samt på lagbrotten som regelmässigt begås av:
- socialförvaltningens socialsekreterare, enhetschefer och andra småpåvar som psykiskt misshandlar och slänger ut barn med badvattnet.

Tack så mycket! Det är precis det här som är systemets verkliga problem och det syns tydligt i det här fallet.

En socionom utan medicinsk utbildning gör en bedömning om läkemedelsdistribution. Den bedömningen hamnar i en utredning. Utredningen läggs fram för en domstol som också saknar medicinsk kompetens att självständigt granska den. Ingen går till primärkällorna. Ingen kontrollerar ordinationshistoriken mot vad som faktiskt kommunicerades till föräldrarna.
Och ändå räcker det för ett LVU-beslut.

Barnets egen behandlande läkare, med åtta års kännedom om patienten vittnar under ed att han inte tror att mamman rapporterat symtom som barnet inte haft. Det är den mest relevanta medicinska rösten i hela processen. Domstolen noterar det och går ändå vidare med beslutet.

Det kallas inte rättssäkerhet. Det kallas att ett systems egna anklagelser bekräftar sig själva.

Ingen av dem som försvarar det här systemet hade accepterat samma ordning för sina egna barn. Inte muntlig förhandling som nekas i första instans och måste vinnas i kammarrätten. Inte sekretessbelagda primärkällor som gör det omöjligt att bemöta påståendena. Inte en socionoms medicinska spekulationer som väger tyngre än en specialistläkares vittnesmål under ed.

Det är 2026. Det här är inte en isolerad miss. Det är så systemet är konstruerat att fungera. Kafka hade vänt sig i graven om han fått se vad det vi håller på med i vårt land.

Elsas journaler är spärrade för mamman. Hon fick ändå ut dem, för att hon visste vad hon letade efter och hade kompetensen att begära det. Det är inte systemet som fungerade. Det är en enskild förälder som lyckades trots systemet.

Vad "mirakelkuren" under placeringen faktiskt bestod av, vilka förändringar som gjordes, vilka beslut som fattades, vad som sänktes och när, det vet vi fortfarande inte. Den informationen är sekretessbelagd. Mamman tvingas försvara sig mot påståenden vars underlag hon inte får granska.

Och det är inte ett undantag. Varje LVU-mål har exakt samma upplägg. Samma informationsasymmetri. Samma omöjlighet att bemöta det man inte får se. Mörkertalet är enormt för de föräldrar som inte är lika pålästa, lika vältaliga eller lika kapabla att navigera systemet hamnar aldrig i media. Deras barn placeras och förblir placerade utan att någon ens vet om att det gått fel.
Det yttersta beviset på att makten vet om problemet är att svaret på kritiken inte är transparens, det är tystnadsförsök. Att kalla systematisk granskning och kritik av socialtjänsten för "desinformation" och säkerhetshot är inte ett argument. Det är ett erkännande av att argumenten saknas.

Socialtjänsten opererar bakom sekretessens murar, utan extern kontroll, utan personligt ansvar, utan krav på medicinsk eller juridisk kompetens i beslut som avgör barns och familjers liv. Det är inte ett demokratiskt system som råkar ha brister. Det är ett system som är konstruerat för att undgå granskning. Det är det verkliga hotet mot rättsstaten.

Es ombud vet vad som skett under placering som att det väldigt kort efter placering inte längre fanns behov av dropp något som dessutom inte var tillfällig förbättring för att det var sommar med tanke på att cvk avvecklades vilket inte görs om man inte är säker på att dropp inte kommer att behövas igen.

Ombudet ser att medicin mot smärta inte behövs längre och kan se hur mycket sådan medicin det tidigare skrivits ut .

Ombudet ser hur närvaro i skola varit jämfört med tidigare och ser även hur E äter jämfört med de uppgifter vården tidigare fått om matintag

Ombudet ser utfallet, dvs att CVK avvecklad. Smärtmedicin inte längre nödvändig. Bättre skolnärvaro. Mer matintag observerat. Ingen bestrider förbättringen. Frågan är vad den bevisar.

CVK avvecklas när vården bedömer att dropp inte längre behövs. Men vem fattade det beslutet, baserat på vad, och när exakt skedde förändringen i relation till placeringen? Det vet ombudet inte, för primärkällorna är spärrade även för ombudet i de delar som inte ingår i domstolsmaterialet.

Det ombudet inte ser är vad droppet faktiskt ordinerades till från början, om ordinationen var korrekt given den information vården hade, och om avvecklingen skedde för att mamman överdrev symtom eller för att vården nu hade direktkontakt med barnet och kunde göra egna observationer för första gången.

Barnets egen läkare L.E vittnade under ed att det redan innan placeringen fanns skäl att tro att E fick i sig mer kalorier via munnen än vad som rapporterats. Inte att mamman ljög, utan att bilden var mer komplex än vad journalerna visade.

Förbättring efter placering är ett faktum. Att det bevisar att mamman medvetet överdrev, det är en slutsats ombudet inte har underlag för.

Behöver jag ens nämna att juridiska ombud också saknar medicinsk kompetens?