8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Någon som har en fungerande länk till domarna?
Tack på förhand

Säger vem?
Jo, den myndighet som gömt undan bevisen för mamman och kommer med bland de mest bisarra anklagelserna för att få ihop sin logik.

Mamman försöker begära ut dokumentation till sitt försvar: bristande insikt.
Pappan håller med mamman om att situationen är absurd; bristande insikt.

Mamman har skrivit en 21-sidig IVO-anmälan: alltså borde hon ha haft läkarkompetens att ifrågasätta en specialistläkares läkemedelsordination.

Exakt så här gjorde socialtjänsten med Adams pappa. Han hade inte heller insikt. I sju år. Tills det visade sig att han hade rätt hela tiden.

Förstår du inte nu att det du läser i en LVU-dom kan vara HELT FEL?
Du sitter och upprepar de mest bisarra cirkelresonemangen, som tagna rakt ur Kafkas Processen och kallar det fakta.

Det är inte fakta. Det är socialtjänstens berättelse. Byggd på ett underlag med dokumenterade fel. Presenterad för en domstol som aldrig fick se originaldokumentationen.
Och du sväljer det rakt av.

Precis som domstolarna svalde socialtjänstens berättelse om Adam. I sju år.
Tills sanningen till slut kom fram.

Frågan är bara hur lång tid det tar den här gången.

Du bekräftar precis problemet utan att förstå det.
Du säger att föräldern inte ska försvara sig, utan visa att det inte finns en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Tänk på vad du just sagt.

Föräldern ska bevisa att något INTE kommer att hända. Det är omvänd bevisbörda. I brottmål ska åklagaren bevisa skuld. I LVU-mål ska föräldern bevisa oskuld.

Och hur ska en förälder bevisa att en risk inte finns, när socialtjänsten kontrollerar hela underlaget, gömmer dokumentation bakom sekretess och definierar vad som utgör en risk?
Det är Kafka. Ordagrant.

Josef K fick inte heller veta vad han anklagades för. Han fick inte se bevisningen. Och han förväntades ändå bevisa sin oskuld inför en domstol som bara såg det systemet valt att visa.
Du säger att du läst Processen men inte håller med om parallellen.

Jag tror att du läst den utan att förstå den.
Och din egen beskrivning av hur LVU-processen fungerar, dvs att föräldern ska motbevisa en risk definierad av motparten, baserat på ett underlag kontrollerat av motparten, utan tillgång till motpartens dokumentation, är den mest exakta sammanfattningen av Kafkas Processen som skrivits i den här tråden.

Du skrev den själv.

Precis så är det.
Socialtjänsten har gömt undan bevisen. Mamman får inte se vad hon egentligen anklagas för. När hon begär ut dokumentation för att kunna försvara sig säger socialtjänsten att hon har: just det, "bristande insikt."

Pappan tycker det hela är lika bisarrt och protesterar. Socialtjänstens svar? "Bristande insikt."
Mamman larmar om att vården gett fel information. Bristande insikt.
Mamman anlitar en oberoende överläkare. Ifrågasätts.
Mamman går till media. Kallas mediadrev.
Om inte det är Kafka äter jag upp min hatt.

Och hade det inte varit för att mamman lyckades ladda ner hela vårdhistoriken i tid hade hon inte haft något försvar överhuvudtaget.

Hon hade stått exakt där Adams pappa stod. I sju år. Utan dokumentation. Utan motbevis. Utan en chans.

Men enligt systemriddarna spelar det ingen roll. Det socialtjänsten skrivit är hugget i sten och får inte ifrågasättas. Domstolen har "konstaterat." Fallet avslutat.

Att journalen innehöll felaktiga uppgifter: spelar ingen roll.
Att droppet täckte 40% istället för 100%: spelar ingen roll.
Att regionala rutiner inte följdes: spelar ingen roll.
Att nutritionsteamet aldrig kopplades in: spelar ingen roll.
Att ansvarig läkare under ed sa att det inte är familjens ansvar: spelar ingen roll.
Att en visselblåsare bekräftat att material undanhölls socialnämnden: spelar ingen roll.

Ingenting spelar roll, så länge det stör socialtjänstens berättelse.
Det är inte rättssäkerhet. Det är religiös systemtro.
Och den tron kostar barn deras barndom.

Du fortsätter med dina cirkelresonemang utan att förstå att det är cirkelresonemang.

Just det här är en vanlig klassiker när föräldrar frågar hur de ska kunna bättra sig.

Socialtjänsten säger: du måste visa insikt.
Föräldern frågar: insikt i vad? Vad har jag gjort fel?

Socialtjänsten svarar: att du inte förstår vad du gjort fel visar att du saknar insikt.
Det är inte en utredning. Det är en fälla utan utgång.

Och systemriddaren säger att det framgår av utredningen. Jo, det framgår säkert, men det som framgår är socialtjänstens TOLKNING av vad föräldern brustit i. Inte objektiva fakta. Inte verifierbara bevis. Utan en berättelse konstruerad av samma myndighet som har makten att definiera problemet, bedöma lösningen och avgöra om den är uppfylld.

Det är som om åklagaren fick bestämma straff, definiera brottet och sedan avgöra om den dömde sonat det tillräckligt.

I vilken annan rättsprocess hade det accepterats?

Och det mest absurda: föräldrar som frågar vad de ska göra för att förbättra sig visar ju i sig en vilja till förändring. Men istället för att mötas av konkreta svar möts de av samma cirkelresonemang.

Visa insikt. Men inte för mycket, då försöker du manipulera.

Samarbeta. Men ifrågasätt inte, då saknar du insikt.

Acceptera hjälp. Men inte på dina villkor, då är du kontrollerande.

Kafka hade inte kunnat skriva det bättre.

Inte nog med det.
Socialtjänsten har gömt bevisen och den magiska kuren bakom sekretess. Det enda som räddade mamman var en blandning av tur och skicklighet att hon lyckades ladda ner hela vårdhistoriken innan journalerna spärrades.

Utan det hade hon inte haft ett enda dokument att driva frågan medialt med. Ingen Kaliber-granskning. Ingen oberoende överläkare. Inget försvar.

Och det är precis så LVU-processen fungerar i verkligheten.

Ord mot ord. Socialtjänsten har bestämt sanningen i sin utredning. Föräldern får inte se hur berättelsen sattes ihop. Inte vad som klippts bort. Inte vad som lagts till. Inte vad som omtolkats.

Det är öppet mål för socialtjänsten. Varje gång.
Elsas mamma hade tur. Hon kände till spelreglerna och agerade i rätt sekund.

Adams pappa hade inte den turen. Det tog sju år.

Och för alla föräldrar som varken har kunskapen eller turen, de försvinner bara tyst bakom sekretessen.

Ingen hör dem. Ingen ser dem. Ingen vet.
Det är inte ett rättssystem. Det är ett lotteri där insatsen är ditt barns framtid.

Jag tror samtliga dessa fortfarande funkar: Länk

Nu avslöjar du hela tankefelet igen.
Du säger att mamman föreslog en "irreversibel behandling" och att det var besvärande. Men domstolen själv konstaterade att det inte var visat att avsikten var att amputationen skulle genomföras.

Med andra ord, domstolen sa att bevisningen inte räckte. Och ändå använder du det som argument mot mamman.

En mamma som deltog i patientföreningar och hörde om en behandlingsmetod som används i vissa fall av komplex tarmsjukdom och frågade sin läkare om det kunde vara aktuellt. Det är inte alarmerande. Det är vad engagerade föräldrar gör.

Ansvaret för att bedöma om det var medicinskt motiverat låg hos läkaren. Inte hos mamman.
Sedan säger du att vården misstänkte att de "inte fick hela bilden av föräldrarna."

Men vi vet nu att vården själv inte hade hela bilden. De feldoserade droppet. De följde inte sina egna rutiner. De kopplade aldrig in nutritionsteamet.

Och att Elsas sjukdom hade en säsongsvariation som vården kallar "okänd" kanske beror det inte på att mamman undanhöll information.

Kanske beror det på att vården inte lyssnade tillräckligt noga på den information mamman faktiskt gav.

Hon larmadе. Upprepade gånger. Hon skrev 21 sidor till IVO.

Det är inte en mamma som gömmer information. Det är en mamma som skriker ut den, utan att bli hörd och blir straffad för det.

Om det är fullständigt otydligt för dig kanske du kan referera mig till ett eller flera stycken där det framgår att det är otydligt.

Om du läser det jag citerat i svaret så är amputationen besvärande för mamman i kontexten att de övriga uppgifterna kring barnet var så tvetydiga och osäkra. Det räcker enligt min (och även rättens uppfattning) till ett omedelbart omhändertagande.

Trots att just misshandel inte kunde bevisas så utgjorde ändå mammans samlade ageranden, utan misshandeln, vanvård enligt domstolen.

För att frågan ens ska kunna prövas i domstol måste givetvis utredning innehålla dessa delar eftersom det är detta rätten resonerar utförligt om domen. Det säger väl ändå sig självt? Eller tar argumenten slut nu för er?

Läs det du just skrev en gång till.
Du säger att misshandel inte kunde bevisas men att mammans samlade agerande ändå utgjorde vanvård.

Det är exakt den glidning vi beskrivit hela tråden.

MBP förkastades.
Misshandel kunde inte bevisas.
Och ändå rullar LVU:et vidare. Nu under etiketten vanvård.

Samma sakomständigheter. Ny etikett. Samma resultat.

Det är inte rättssäkerhet. Det är ett system som byter grund när den förra faller, utan att någonsin stanna upp och fråga: om de två första anklagelserna inte höll, hur säkra är vi på den tredje?

Och "vanvården", den bygger på att mamman följde vårdens egna instruktioner för ett läkemedel som vården själv feldoserade. Det är dokumenterat. Erkänt av läkaren under ed.

Att domstolen resonerar utförligt i sina domskäl bevisar inte att resonemanget är korrekt. Domstolen i fallet Adam resonerade också utförligt. I sju år. Och hade fel hela tiden.

Utförliga domskäl baserade på ett bristfälligt underlag producerar inte rättssäkerhet.
De producerar välformulerade felslut.

Och nej, argumenten tar inte slut. Det är era motargument som gör det. Därav etiketterna.

Att du inte vet att det finns möjlighet att ha flera olika grunder och alternativa yrkanden som bygger på samma sakomständigheter är väl ändå inte LVU lagstiftningens fel? Det är ju ändå en tämligen etablerad utgångspunkt i svensk processrätt.