Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Var någonstans har du hittat den statistiken?

Om vi tittar på ett par liknande mord på prostituerade kvinnor så blev inte gärningsmannen intervjuad/förhörd i början av utredningen, i själva verket fick man inte klarhet i vad som hänt förrän det kom in ett tips ett par år senare i det ena fallet och i det andra fallet så angav sig gärningsmannen självmant.


Källa: Wikipedia https://share.google/W4PSw8jtMW0v3Rz4O

(FB) Dubbelt lustmord; Nacka december 1975, Vasastan januari 1976

En annan aspekt gällande ditt påstående är att Vinof blev inte förhörd förrän i februari 1985 till skillnad från det sista säkra vittnet på Östermalm som blev förhörd i september 1984 ☺️

Kolla en karta. Det var en kilometer från rättsläkarstationen till fyndplats 1 och 800 meter från rättsläkarstationen till fyndplats 2.

Det var bara 200 meter från fyndplats 2 till den kriminelle bedragaren, våldsmannen, hästdödaren, missbrukaren, psykopaten och sexköparen Vinof Olaussons kombinerade flyttfirma, rövarnäste och horhus på Eugeniavägen 25, ett känt tillhåll för kriminella, missbrukare och prostituerade 1984. Vinof Olausson (1940 - 2005) kände Catrine da Costa och träffade henne under första halvåret 1984. Flyttfirman gick i konkurs månaderna före Catrines död.

Jo, skorna fanns i förvaringsboxen. Sök på "skor" och "kvitton" i K37503-00_del2.pdf

Nu är man ju ganska härdad, efter 10 års debatterande och funderande. Men det är svårt att inte bli känslomässigt drabbad av det där fyndet: väskan med toalettartiklar, en sko osv.

I da Costas box på Centralstationen återfanns faktiskt ett par mörkblå italienska skor och när en enstaka italiensk sko dyker upp i en axelremsväska i Vasastan, gömd bakom en byggfutt, reser sig nackhåren.

Det kan i princip bara vara en kvinna som ägde väskan. Det bör ha varit da Costa.

Att väskan hamnade bakom byggfutten är inte förvånande. Men att information om den dyker up 42 år efter da Costas död, är svårt att ta in ....

Italienska högklackade skor är för övrigt hopplösa att ha om man går på streetan, knarkar i offentliga parker och är bostadslös. Det bör alltså finnas segment av da Costas liv, som är okända för oss och där italienska högklackade skor kunde användas.

Utdrag ur polisens protokoll:

Svarta damskor, ovandel i syntetmaterial, fabrikat "Carmens", storlek nr 39, made in Italy, vänstra skons klack kraftigt nedsliten. Skorna förvarades i Oscaria plastpåse.

Intressant. Da Costa använde sina finskor så ofta att klacken slets ner.

Förmodligen användes skorna när da Costa träffade täta kunder. Eller hade hon kontakt med torskar som gick igång på skor? Gud vet ...

Det rör sig om två olika skor. Så här tolkar jag det: i box 451 hittades en mängd olika kläder och skor, däribland de svarta, italienska Carmens-skorna som förvarades i en Oscaria-påse. Dessa föremål redovisas på s. 54 f.

Men det fanns även kvitton från shoppingturer i Skärholmen och city i kassarna som kläderna förvarades i. Utredarna kommenterar att det verkar som om någon köpt nytt, bytt om och lagt sina gamla kläder och skor i påsarna som ursprungligen innehöll de nyköpta persedlarna.

Ett ambitiöst arbete gjordes där utredarna försökte få fram mer information om vilka varor som inköpts. På s. 51 f finns en redogörelse för detta, men vad som beskrivs där är ju inte föremålen i sig utan enbart vad man kan utläsa från kvittona. Dessa föremål finns inte så vitt jag kan se i förvaringsboxen.

Där nämns ett par skor i blått skinn, troligen italienska, inköpta på Oscaria i Skärholmen den 7 juni 1984. Jag förmodar att detta inte är samma skor som de återfunna Carmens-skorna, vilka var svarta och kraftigt nedslitna. Det bör de inte ha hunnit bli på enbart ett par dagar efter inköp. Förmodligen bytte CdC ut de slitna skorna mot ett par nya, blå skor som ännu inte är återfunna.

Av detta kan man dra några slutsatser: de blå skinnskorna är inte hittade och CdC kan mycket väl ha burit dem eller haft dem med sig när hon dog. Och att CdC uppenbarligen hade en preferens för italienska skor eftersom hon tycks ha bytt ut ett par svarta, italienska skor mot ett par blå, italienska skor.

Är det någon som överhuvudtaget har några bevis för att ett rättsövergrepp begåtts eller bevis för att läkarna skulle varit oskyldiga?

1. Internet håller för bevisat att 3 kvalificerade vittnen bevittnat den ena läkaren lämna in en kamerafilm med påstått innehåll från den styckade kvinnan, till framkallning varvid polis tillkallades och läkarna påstås ha "åkt dit".

2. Vittnena verkar inte vara aktvister eller klassfiender till läkarna så det verkar inte finnas någon politik i saken, snarare verkar det tämligen komprometterande att ha en fucking film från en olaglig styckning av en kvinna. Det känns liksom som så att en person som har sådant antingen är extremt pervers eller skyldig till mordet och styckningen. Enda sättet att bli friad i detta avseende torde att berätta hur läkaren kommit över film materialet (bilderna är inte visade för allmänheten, antagligen brukas statens britsar vid styckningen och därmed kan lokal och skuld fastställas).

3. Finns det någon som överhuvudtaget har några bevis för att läkarna är oskyldiga?

Menar du att det måste till bevis för att läkarna är oskyldiga för att det skall beviljas resning? Det finns inga hållbara bevis alls, räcker inte det?

Vittnesmålen om inlämningen av bilderna saknar logik och trovärdighet. Vittnesmålen stöds inte av någon som helst teknisk bevisning som gör att man kan slå fast att bilderna existerat. Om de gjort det finns ingen koppling till en styckning av Da Costa. De kan ha visst vad som helst. Varför det är så är förstås en lång historia. Räcker inte det?

Det finns inga bevis att fotona fanns. Fotohandlarparet hörde av sig i oktober 1987 när Expressen och Teet Härms konkurrent Jovan Rajs hittade på att styckningen fotograferades. Fotohandlarparets konfrontationer med Teet och Thomas är dåliga skämt. En självklar fråga är varför fotohandlarparet inte hörde av sig när säckarna hittades 1984. Fotobutiken i Solna låg inte långt från fyndplats 1. De hörde inte ens av sig 1987. Fotohandlaren talade med en bekant i Rotary som råkade vara polis.

Poliskvinnan som påstod sig ha sett Teet och Catrine i ett tunnelbanetåg 1984 (i tunna svarta skinnkläder som ingen annan såg att Catrine hade) hörde inte av sig förrän 1988. Hon visste inte vilka stationer de steg av och på. Hon visste inte ens vad kollegan i hennes sällskap hette. Kunden i fotobutiken hörde också av sig 1988 (och lyckades "komma ihåg" några år senare att han "såg" en av läkarna i butiken). Liksom damen med hunden (som såg två män gå in i fel hus) och den dömda bedragaren (med den bevisligen falska dagboken).



"Vittnena" är värdelösa skämt. Fotona finns inte. Dagboksvittnet var bekant med Hanna Olsson, en politisk aktivist. Thomas Allgéns ex-fru Christina var bekant med polisen som ledde utredningen 1987. Christina skapade världens yngsta mordvittne, för att få ensam vårdnad om henne. Dottern Karin, 17 månader gammal. Efter rättegångarna utbildade sig Christina till jurist. Christinas handledare var Christian Diesen, en politisk aktivist.



Ja. Att de inte hade tid att mörda och stycka Catrine da Costa tillsammans den 11 juni 1984 (som åklagaren påstod att de gjorde) och att Catrine var i livet flera dagar senare. Thomas och Teet kände inte varandra. Under några månader träffades de på jobbet och på en middag 1982. I en rättsstat bevisas man vara skyldig, man bevisar inte sin oskuld. Några bevis för att de var skyldiga finns inte. Det finns många bevis för att andra var skyldiga.

1. Jag menar att man i deras situation bör kunna bevisa sin oskyldighet på något vis. Här är deras resningsansökan https://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Skade_frigell_01_resningsansokan_100913.p df Vad som deras juridiska biträde påstår (talan bryter ockams razor och baseras främst på vittnespsykologi - något som verkar vansinnigt labilt att bruka utan att attackera vittnenas motiv och kreationsprocess).

1.1. Du har alltså kritik av typ 10-15 olika vittnen av olika saker plus en gigantisk lista med spekulationer av olika sort. Du har kritik av sakföremål som dagböcker. Kritik av familjemedlemmar m.m. Jag har inte svårt att förstå att domstolen vänder sig lite mot denna talan.

1.2. Resningsansökan beskriver en av läkarna som en galning med stöd i dennes dotters upplevelser.

1.3 Resningsansökan synes vara svag och feg eftersom den exempelvis inte beskriver att "Jovan Rajs" skulle kunna ha ett intresse av att undanröja en konkurrent, utan bara implicerar saken.

1. Resningsansökan finns länkad i tråden. Den synes svag, klen, splittrad och förvirrad.

2. Varför ljuger alla vittnen och anhöriga. Det torde vara en central fråga för resning. Ändå görs ingen ansträngning för att hantera den frågan.

3. Politisk aktivist låter intressant, sådana är ständigt återkommande både bland polisanställda och "vittnen" samt "anmälare". Det är ett solklart motiv till falskanmälningar och falska vittnesmål. Ändock berörs saken inte i resningsansökan.

4. Massvis med politiska aktivister, kriminella och dårar. Varför klarar inte dessa läkare att försvara sig i sina rättegångar mot alla dessa saker som de torde haft kännedom om.?

5. Det där låter väldigt galet idag. Vad är det för dårar som låter sig dömas. Var är dokumenten där de förklarar sig oskyldiga?

Stockholms tingsrätt friade läkarna i mars 1988 (det har alla glömt). Teet Härm intervjuades i TV efter den friande domen (det har alla också glömt). Efter kritik mot domarna och nämndemännen (som lät sig intervjuas före domen) beslutades att rättegången i tingsrätten skulle göras om. Redan där började statens systematiska övergrepp mot läkarna. Stockholms tingsrätt friade läkarna igen i juli 1988, men skrev i domskälen att läkarna var skyldiga till styckningen. Maken till rättsvidrig dom finns inte i Sveriges (eller Europas) moderna historia. Domen var olaglig. Domskäl får inte ha rättsverkan. Det fick den genast. Teet och Thomas förlorade sina läkarlegitimationer 1989. Friande domar kan inte överklagas av den åtalade. Åklagaren överklagade inte. Domskäl kan inte överklagas.

Processerna fortsatte i kammarrätten. Den gav läkarna rätt (i legitimationsärendet). Statens systematiska övergrepp mot läkarna fortsatte. Kräken i Läkarförbundet agerade inte. Den friande domen i kammarrätten överklagades av socialstyrelsen. Regeringsrätten återvisade målet till kammarrätten (som ålades att döma som i brottmål). Förvaltningsdomstolar ska inte döma i brottmål. Regeringsrätten använde ett kryphål i lagen. Den andra domen i kammarrätten (1991) gav inte läkarna rätt. Trots att bevisen var oförändrade. Resningsansökningarna (som pågick ända till 2014) gällde legitimationsärendet i kammarrätten. Professor Anders Agell siktade in sig på kammarrättens orimliga bevisvärdering och rättsvidriga åläggande att döma som i brottmål.

Du missade helt uppenbart ett tidigare inlägg där det här med avstånd mellan brottsplatsen och dumplingsplatserna togs upp.

(FB) Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Det är alltså relativt vanligt att gärningsmannen eller gärningspersonerna försöker uppnå avstånd mellan brottsplatsen och dumpningsplatsen eftersom de vill få bort offrets kvarlevor i hopp om att inte få strålkastarljuset på sig.

Att känna BO som Vinof gjorde är inte heller något indicium för inblandning i offrets hädanfärd eftersom BO träffade många män via sin gatuprostitution.

Hennes sista kända möte och övernattning ägde dessutom rum på Östermalm hos en äldre man som bara förhördes två gånger trots att det fanns en del frågetecken kring hans förehavanden runt pingsthelgen och under sommaren.

Du borde kanske fokusera på det sista säkra vittnet istället för att tjata om Vinof?