8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det är långt ifrån bara jag som pekar på systemfelet. Och för att förstå det måste man förstå hur det uppstod.

Det uppstod i en kultur där extrem makt getts socialsekreterare, utan personligt ansvar.
Hur kunde fallet Adam hända? För att det finns inga straff när enskilda socialsekreterare undanhåller centrala bevis som talar mot en placering. Hade sådana straff funnits hade Adam förmodligen aldrig varit placerad mer än under en kortare period.

Och det här är inte första gången. Det är så här LVU-systemet ser ut för alla som hamnar i det. Man tvingas lita på att socialtjänsten gör rätt, men ingen utom socialtjänsten kan kontrollera det. Det är fullständigt absurt med tanke på vilka konsekvenserna blir när de placerar barn felaktigt och olagligt.

Och varför skulle en oberoende överläkare riskera hela sin karriär och ljuga om sin professionella bedömning? Det finns inget svar på den frågan som gynnar systemriddarnas narrativ.

En socialsekreterare utan personligt ansvar kan skriva vad som helst i ett beslutsunderlag utan konsekvenser.

En överläkare med legitimation, yrkesheder och personligt ansvar sätter hela sin karriär på spel om hen ljuger.

Vems bedömning borde väga tyngre?
Svaret säger sig självt.

Den här debattartikel som kom idag stämmer jag in i till 100%, som sätter fingret på exakt vad som är problemet idag med socialtjänstens sätt att arbeta med och utreda barn och deras föräldrar.

https://www.gp.se/debatt/det-handlar-om-bade-systemfel-och-tjanstefel-inom-socialtjansten.68e3c4af-288d-4e3c-9e76-2821c2808c3 1

Det är en personlig åsikt att den typ av religiösa som förmedlar föreställningar om helvetet mm inte är lämpliga att ha omvårdnad om barn eftersom unga barn tar sådant på allvar och det är skadligt

Jaha, så nu kritiserar du alltså socialtjänsten för valet av familjehem? Bra där Adina!
För det är precis vad vi som kritiserar socialtjänsten sagt hela tråden. "Barnets bästa" är i alltför många fall inget annat än tomt skitprat, en fras som används för att legitimera beslut som i verkligheten fattas på bristfälligt underlag, av tjänstemän utan personligt ansvar, i ett system utan oberoende insyn.

Elsa skildes från sin familj i barnets bästa namn. Placerades i ett familjehem med religiösa föreställningar om helvetet, i barnets bästa namn. Fick sina egna brev ignorerade i barnets bästa namn.

Och ingen hålls ansvarig. Ingen straffas. Ingen lär sig något.

Det är inte barnets bästa. Det är ett system som använder barnets bästa som sköld mot all kritik medan det i praktiken gör precis som det vill, med vem det vill, hur länge det vill.
Utan konsekvenser.

Sjukt är det. Men det fattar inte ni systemriddare.
Hur mycket mer bevis behöver ni för att polletten ska trilla ner?
Fallet Adam med sju års felaktig och olaglig placering. Lilla Hjärtat dog i statens vård. Fallet Elsa ,ett barn placerat i ett familjehem med helvetesföreställningar, vars egna brev ignorerades, vars MBP-misstanke förkastades men vars LVU rullade vidare ändå.
Det är inte undantag. Det är ett mönster.

Socialtjänsten skadar barn för livet. Det kommer inte att upphöra förrän den makt de aldrig borde ha fått tas ifrån dem och ersätts med ett system med rätt kompetens, oberoende insyn och reellt personligt ansvar.

Det kan mycket väl ligga till grund för ett LVU och det är vanligt att socialtjänsten hänvisar till läkarjournaler, tandläkarjournaler och barnpsykologanteckningar i sitt beslutsunderlag. Inget fel med det i sig.

Men här kommer problemet som ni systemriddare aldrig verkar ta in:
Det läkaren, tandläkaren eller barnpsykologen faktiskt skrivit OMTOLKAS av socialsekreteraren. Domstolen ser aldrig originaltexten, de ser socialsekreterarens TOLKNING av vad de professionella sagt.

Och som av en händelse ser tolkningen i princip alltid betydligt värre ut än vad som faktiskt står i originaldokumentet.

Det är inte ett påstående. Det är ett mönster som upprepas gång på gång i de utredningar som faktiskt granskats, där någon haft förmånen att jämföra beslutsunderlaget mot källmaterialet.

Domstolen dömer alltså inte på vad professionella faktiskt skrivit. De dömer på socialsekreterarens version av vad de skrivit.

Det är inte rättssäkerhet. Det är ett system konstruerat för att ena partens berättelse alltid ska vinna.

Ja, och vad är det egentligen för "händelser och observationer" vi pratar om?
Jo, andra och tredjehandsuppgifter från ibland inte ens namngivna källor. Som dessutom OMTOLKATS av den utredande socialsekreteraren innan de hamnar i beslutsunderlaget.

Förstår ni systemriddare inte rättssäkerhetsproblemet? Hade det här handlat om en brottsutredning hade den typen av "bevisning" i de flesta fall åkt rakt i soptunnan. Anonyma källor. Tolkningar i flera led. Utan möjlighet att korskontrollera eller ifrågasätta.
Det hade aldrig accepterats i en rättsstat.

Och det mest avslöjande av allt: ni hade aldrig accepterat det om det gällde er egen familj och era egna barn. Inte en sekund. Då hade ni plötsligt förstått precis vad Kafka menade.

Men det är bara andra familjer som ska utsättas för dessa renodlade DDR-fasoner.
Det är inte rättssäkerhet. Det är ett system som fungerar så länge det drabbar någon annan.
Inget fel med det, då vården ska givetvis orosanmäla. Annars riskerar de sin legitimation.
Och där ligger hela problemet i ett nötskal.

Läkaren som orosanmäler har en legitimation att förlora. Det skapar ett personligt ansvar som påverkar hur noggrant och omsorgsfullt hen agerar.

Socialsekreteraren som tar emot anmälan och skriver beslutsunderlaget har ingen legitimation. Hen kan göra hur många fel som helst. Hen kan skada barn för livet genom grova misstag i handläggningen. Hen kan omtolka, manipulera och utelämna information.
Utan några som helst personliga konsekvenser.

Det är asymmetrin som förstör allt. Vården har ansvar. Socialtjänsten har makt. Och ingen har sett till att makt och ansvar följs åt och fet är ett fullkomligt demokratiskt haveri.

Även om läkare uttrycker ORO är det fortfarande inte fakta. Oro är en känsla. En personlig sådan. Vissa känner mer oro än andra och det är inte rimligt att en enskild persons känsla ska väga så tungt när statens mest repressiva åtgärd ska beslutas om.
När ska den polletten trilla ner?

En orosanmälan är en signal om att något bör utredas. Det är allt. Det är inte ett bevis. Det är inte ett faktum. Det är en känsla som någon valt att dokumentera.

Men i LVU-processen förvandlas den känslan via socialsekreterarens omtolkning, via anonyma källor, via andrahandsuppgifter i flera led, till det beslutsunderlag som domstolen sedan läser som om det vore objektiv sanning.

Från känsla till dom. Utan ett enda objektivt bevis på vägen.
Hade samma logik tillämpats i brottmål hade Sverige fått skarp internationell kritik och kallats diktatur.
Men i förvaltningsrätten kallas det "barnets bästa".

Jag har nog i princip gett upp att få dig att förstå, det gör nämligen inte rättshaverister, de bara fortsätter i sin egen tankebana, men någon annan kanske hamnar rätt, vad vet jag?

Brottsmisstanken inledningsvis som sedan övergavs spelar ingen roll för det som blev frågan blev i nästa skede. Dvs om agerandet utgör omsorgsbrist eller ej. Denna fråga ryms inom samma sakomständigheter som den misstänkta misshandeln. Som för övrigt var det som gjorde att ett omedelbart omhändertagande blev relevant. Utredningen verkar på domstolarnas domar också innehålla en massa olika motstående uppgifter som alla fått plats i beslutsunderlaget, annars hade ju inte rätten kunnat fundera över dem. Det verkar alltså som att både kraven på saklighet och objektivitet är uppfyllda. Och kammarrätten underkänner dessutom MPB så att säga att allt alltid går socialtjänstens väg stämmer faktiskt inte heller. Det finns ett tämligen grundligt resonemang, domskäl, i de fall där rättsfrågan kräver det.

Att det skulle finnas något mer som är av betydelse för det du kallar föräldrarnas försvar är såvitt framgått hittills helt osannolikt. Alltså att saker undanhålls föräldrarna. Det som skyddas av sekretess är ju bara sådant som skulle skada barnet om det kommer till föräldrarnas kännedom. Inte sådant som skulle ha motsatt effekt. Det faller liksom på sin egen okunniga orimlighet.

Det finns oavsett vad du tror och tycker väldigt få sätt att ta reda på vad som är vad i ett sådant här ärende som inte inbegriper att separera barnet och föräldern som man tror är skadlig för barnet och därmed se hur situationen förändras för barnet. Ett utredningshem tar sig inte an denna typ av fråga utan jobbar med föräldraförmågor av mer vardaglig karaktär och saker som känslomässig tillgänglighet. De är helt fel instans.

Jag förstår att du tror att detta har skadat flickan i ärendet för livet. Så är det sannolikt inte. Hon är i en ålder där hon förstår ganska mycket av sin situation men inte allt. Hemnes anknytning är förhållandevis klar. Men hon kan inte se objektivt på sina föräldrar eftersom hennes bild av vad en förälder är, är just hennes föräldrar. Även om de inte varit bäst i klassen så är det så föräldrar är. Och i detta fall där de spenderat all ledig tid tillsammans så är det sannolikt så att det blir en än mer okritisk relation i alla fall i denna ålder. Och självklart saknar hon dem när de är separerade från varandra. Vanligen så svänger det under tonåren och barnet vill inget annat är få en självständigare roll. Och det är inte heller farligt. Men hennes brev bevisar faktiskt bara en enda sak, att hon saknar sina föräldrar.

Jag har ännu inte fått det förklarat för mig vad den så kallade oberoende läkarens utlåtande skulle spela för roll i detta sammanhang? Han har en annan bild än resten av läkarna om hennes diagnos? Flickan har fortfarande blivit i princip symptomfri på bara några månader när hon omhändertagits.

Flickan hade sannolikt blivit lika symptomfri även utan hans åsikt.

Problemet är ju att uppgifterna som vården har byggt sin behandling på (alltså det du kallar felaktiga uppgifter från vården) till övervägande del kommer från just föräldrarna.

Det förändras faktiskt inte alls av att en läkare har en annan uppfattning om hennes diagnos.

Jag förstår att du hatar systemet precis på samma sätt som jag tror och tycker att det inte är perfekt men att det fyller sitt syfte och utvecklas allt eftersom brister kommer fram.

För att det ska vara värt att prata med dig överhuvudtaget får du faktiskt släppa ditt helt osakliga och oresonliga dravel. Du hade ett inlägg för några sidor där du faktiskt pratade om verkligheten på ett objektivt sätt och kan du hitta tillbaka det igen så kanske…

Jasså, klassikern "Rättshaverist" igen? Har du ingen bättre argument att komma med?

Du säger att sekretessen bara skyddar sådant som skulle skada barnet om föräldrarna fick se det. Det är en vacker teori. Men jag har redan tagit upp i den här tråden att socialtjänsten i praktiken använder sekretessen för att dölja precis vad de vill, utan att någon extern aktör kan kontrollera det. Din beskrivning av hur sekretessen fungerar i teorin förändrar inte hur den används i verkligheten.

Kolla Fallet Adam för skolexempel på hur socialtjänsten missbrukar sekretessen för att få som de vill i domstol och hålla barn kvar i placeringar, utan något som helst stöd i lagen.

Du säger att Elsas brev "bara bevisar att hon saknar sina föräldrar." Bara. Som om en liten flickas djupa längtan efter sin familj vore en trivialitet att avfärda med ett enda ord. Det är inte "bara" någonting. Det är ett barns eget vittnesmål om sitt psykiska mående och det stämmer exakt överens med vad 200 års traumaforskning förutsäger.

Det är mycket skadligt att separera ett barn från sin biologiska familj på det sätt socialtjänsten valde att göra med Elsa.

Det handlar om grundläggande biologi. Barn är biologiskt programmerade att knyta an till sina primära omsorgspersoner och när den anknytningen bryts med våld orsakar det permanenta mentala skador.

Du frågar vad den oberoende överläkarens utlåtande spelar för roll när Elsa ändå blev symptomfri. Jag har besvarat det upprepade gånger. Hon åt för att komma hem. Det är dokumenterat barnbeteende vid separation. Men du vägrar ta in det.

Och sedan din mest avslöjande mening: att uppgifterna vården byggt sin behandling på "till övervägande del kommer från föräldrarna."

Precis. Det är hela problemet. Vården behandlade Elsa baserat på föräldrarnas beskrivningar, för det är vad vården gör med kroniskt sjuka barn vars föräldrar är de primära informationskällorna. Och när behandlingen inte fungerade optimalt på grund av bristfällig information från vårdens sida, ja då blev det ett LVU.

Föräldrar som litar på vården och vidarebefordrar vårdens egna råd ska alltså hållas ansvariga när vårdens råd visar sig vara felaktiga. Det är ett cirkelresonemang utan utgång. Precis som Kafka beskrev det.

Thank you, my work here is done.

Nu håller ju till och med du med om att vården bygger på föräldrarnas uppgifter.

Bara en sista kommentar. Varenda sekretessbedömning som görs kan överklagas till kammarrätten. Som dessutom älskar att tvåla till felaktiga bedömningar från myndigheter. Du har återigen ingen aning om vad du pratar om.

Av alla fall där socialtjänsten enligt dig gör fel så har du hittills bara kunnat konkretisera ett enda där socialtjänsten långsiktigt fastnat i ett felaktigt resonemang. Fallet Adam. Ett fall. Systemfel på ett fall tror jag inte ens kommodoran köper?

Sen påstår du att du har läst andra utredningar och kunnat konstatera att det står olika i journalen och i utredningen. Men du har inte kunnat uppge ett enda konkret exempel på vilka uppgifter det handlar om och hur de har förvanskats. Du har heller inte kunnat visa att det hade någon som helst betydelse för målets prövning. Jag tror dig inte, jag tror att du hittar på.

Hon åt för att få komma hem, påstår du. Hennes föräldrar påstår å andra sidan under 7 års tid att intag av fast föda skulle stora smärtor och fysiska besvär, det är ju precis det målet handlar om, det kan väl inte ens du ha missat? Samtidigt som hon åt vanlig mat, orkade med skolan och fritidsaktiviteter och frågade inte efter smärtlindring i jourhemmet. Du har ingen aning om vad du pratar om klarar inte av att se objektivt ens på tydliga logiska brister i ditt och föräldrarnas resonemang.

Och nej, Sverige kallas inte diktatur mer än i de kretsar där möjligen du befinner dig, det är helt ogrundat påstående ur ett verklighetsbaserat perspektiv.

Du ljuger, överdriver och fortsätter bete dig som en rättshaverist och förstör därmed möjligheterna till en vettig diskussion. Rättshaverist är inte ett argument utan ett epitet.

Som du lär få leva med.

Det är inte ett medgivande, det är ett faktum jag framfört i tråden.
Och det vänder sig mot dig.

Om vården byggde sin behandling på föräldrarnas uppgifter och behandlingen sedan visade sig vara bristfällig på grund av felaktig information från vårdens sida, hur kan då föräldrarna hållas ansvariga för det?

Du bekräftar precis det vi sagt: systemet straffade en förälder för vårdens egna brister.
Tack för det medgivandet.

Det är inte jag som ljuger och vilseleder, det är du som beskriver teorin och kallar den verklighet.
Låt oss vara konkreta.
Föräldrar kan inte överklaga sekretessbedömningar de inte vet existerar. Om socialtjänsten inte berättar vad de håller hemligt, hur ska föräldrarna då veta vad de ska begära ut? Det är en omöjlig ekvation och det vet du om.

Socialtjänsten krånglar systematiskt när föräldrar försöker begära ut sina handlingar. De svarar inte. De bollar runt. De hänvisar till sekretess utan specificerade beslut. Föräldrar som inte känner till sina rättigheter ger upp och det är precis vad systemet är konstruerat för.

Kammarrätten "älskar att tvåla till felaktiga beslut" säger du. Men för att nå kammarrätten krävs att föräldern först identifierat vad som döljs, fått ett överklagningsbart beslut, haft ett kompetent ombud med tillräckligt med tid och orkat driva ytterligare en juridisk process mitt i ett pågående LVU.
De flesta orkar inte. Och systemet räknar med det.
Det är inte okunnighet att påpeka detta. Det är verkligheten för tusentals svenska familjer just nu.

Ett fall?
Vi har diskuterat Adam, Lilla Hjärtat, Elsa och Lamine i den här tråden. Det är fyra fall som nått offentlighetens ljus, trots ett system konstruerat för att förhindra just det.

Men det verkligt avgörande är mörkertalet. LVU-processer omgärdas av sekretess. Föräldrar som förlorar vågar inte alltid gå ut offentligt av rädsla för repressalier. Barn kan inte föra sin egen talan. Journalister har begränsad insyn.

De fall vi känner till är toppen av isberget.

Och IVO och JO dokumenterar år efter år samma strukturella brister i socialtjänstens handläggning inte i ett enda fall, utan systematiskt och återkommande över hela landet.

Det kallas inte ett handhavandefel. Det kallas ett systemfel.
Ett enda fall av felaktig medicinsk behandling på ett sjukhus bevisar inte att hela sjukvården är trasig. Men när samma typ av fel dokumenteras systematiskt av tillsynsmyndigheterna år efter år, då är det inte längre enskilda misstag.

Jag har tydligt beskrivit vad det handlar om, men eftersom det rör barn kan jag inte gå in på detaljer. Och ja, avvikelserna hade faktiskt avgörande betydelse i de fall jag granskat.

Att granska socialtjänstens utredningar är inte svårt, tvärtom är det mycket upplysande. För då ser man med egna ögon exakt hur fusket går till. Hur ord omtolkas. Hur positiv information klipps bort. Hur andrahandsuppgifter förvandlas till fakta.

Det är faktiskt helt sjukt att det får gå till på det sättet i ett annars demokratiskt land.
För det här är inte ett rättssäkert system. Det är ett system där den som råkar granska tillräckligt noga ser precis vad som pågår bakom kulisserna och förstår varför så många familjer aldrig haft en chans.

Du presenterar det här som ett oemotsägligt bevis, men du missar flera avgörande faktorer.

För det första: det var inte föräldrarna som påstod att mat orsakade smärtor. Det var vårdens egen dokumentation och behandling som byggde på den bilden. Samma vård som du själv tidigare medgett att uppgifterna till övervägande del kom från föräldrarna och som vi vet gav felaktig information om näringsdroppets kaloriinnehåll.

För det andra: att Elsa slutade fråga efter smärtlindring och började äta i jourhemmet bevisar inte att smärtorna var inbillade. Det bevisar att motivationen att komma hem var starkare än smärtan. Barn med kroniska smärttillstånd kan och gör extraordinära saker när motivationen är tillräcklig. Det är välkänt inom barnmedicin.

För det tredje och detta är avgörande: en oberoende överläkare granskade exakt samma journaler och kom till en annan medicinsk slutsats. Det är inte föräldrarnas ord mot vårdens. Det är en specialist mot en annan.

Varför ska den ena läkarens bedömning automatiskt väga tyngre?
Det är den frågan du fortfarande inte besvarat.

Det är diktaturfasoner per definition när tjänstemän fabricerar information som lämnas till domstol i syfte att få barn tvångsplacerade. Det ska inte ens hända en enda gång i ett demokratiskt land.
Men det har hänt. I de utredningar jag själv gått igenom.

Och det som gör det ännu mer alarmerande är att det inte får några konsekvenser. I en verklig rättsstat hade det lett till åtal, avskedande och skadestånd. I Sverige leder det till en Lex Sarah där man konstaterar "hög arbetsbelastning" och sedan fortsätter samma tjänstemän nästa dag med nästa familj.

Sverige kallas inte diktatur i ordets traditionella bemärkelse. Det stämmer. Men ett system där staten kan fabricera bevis mot medborgare, dölja dem bakom sekretess, beröva barn deras familjer utan reell möjlighet till försvar och sedan utreda sig självt utan konsekvenser, det systemet har drag som ingen demokrati ska vara bekväm med.

Tack för det sista medgivandet.
"Rättshaverist är inte ett argument utan ett epitet."
Det stämmer exakt. Och du har använt det som ditt primära vapen genom hela tråden varje gång sakargumenten trutit.

Du bekräftar alltså själv att du inte fört en saklig debatt. Du har fört en etikett-debatt.
Och "som du lär få leva med", det är ett hot förpackat som en slutkläm. Det är inte argumentationens höjdpunkt. Det är dess bottennivå.

Jag ljuger inte. Jag överdriver inte. Jag beskriver vad som framgår när man jämför beslutsunderlag mot journalutdrag, samma mönster som IVO och JO dokumenterat år efter år.
Det får du naturligtvis leva med.

Du har bara inte sett det jag sett och är systemtroende. Ja inte bara troende. Du är religiös. Det är skillnaden mellan oss.

Det här är ett mycket avslöjande stycke, men inte på det sätt kammarrätten verkar ha tänkt sig.
Läs det noggrant.

Domstolen konstaterar att mamman är aktiv, påläst, engagerad, deltar i föreläsningar, föreslår insatser och har synpunkter på läkemedel. Det är alltså en beskrivning av en exceptionellt kompetent och engagerad förälder.
Och sedan används det mot henne.

Logiken är häpnadsväckande: just för att hon är så påläst och engagerad är det "osannolikt" att vården begått misstag utan att hon upptäckt det.

Men tänk på vad vi nu vet. Droppet täckte bara 40% av energibehovet. Regionala rutiner följdes inte. Nutritionsteamet kopplades aldrig in. Ansvarig läkare medgav under ed att det inte var familjens ansvar att kontrollera detta.

Mamman larmade upprepade gånger om att något inte stämde. Hon hade rätt. Och vården lyssnade inte på henne.

Domstolen vänder alltså hennes kompetens och engagemang mot henne, samtidigt som vårdens dokumenterade brister ignoreras fullständigt.

Det är inte juridisk analys. Det är ett cirkelresonemang där utgången var given från början.
Kafka hade känt igen det direkt.

Precis som i så många LVU-domar. De går nämligen på repris och det här är inget undantag. Snarare ett skolexempel vilken Kafkaprocess LVU-processen är för de familjer som hamnar i detta träsk.

Lilla My avslöjar sig själv med ett enda inlägg.
Hen skriver: "Kammarrätten konstaterar att det mamman nu påstår om hennes plötsliga ovetande kring droppet helt enkelt inte kan stämma."

Och presenterar det som en avslutande sanning. Som om kammarrättens konstaterande vore ett objektivt faktum hugget i sten.

Men här begår Lilla My ett grundläggande misstag utöver allt annat.

Domstolen har inte konstaterat något. Domstolen kan inte veta. Domstolen har gjort en BEDÖMNING baserad på det underlag den fått presenterat för sig. Och det underlaget kommer övervägande från samma vård som underdoserade Elsas dropp i flera år, inte följde sina egna rutiner och aldrig kopplade in nutritionsteamet.

Att kalla det ett konstaterande är vilseledande. Ett konstaterande bygger på verifierade fakta. Det här bygger på en berättelse från källor med starka egenintressen av att inte erkänna sina egna grova brister.

Och det finns ett fall som borde få även den mest övertygade systemriddaren att stanna upp.

Fallet Adam.

Där konstaterade domstolarna år efter år att Adams pappa saknade insikt om sin sons behov av tvångsvård.

Samma cirkelresonemang. Samma logik. Samma bedömning presenterad som objektiv sanning.

Pappan kämpade i sju år. Han ifrågasatte. Han protesterade. Han krävde svar. Och varje gång tolkades det som ytterligare bevis på bristande insikt.

Till slut visade det sig att pappan hade rätt hela tiden. Att socialtjänstens dokumentation inte stämde överens med verkligheten. Att centrala bevis undanhållits. Att Adam aldrig borde ha varit placerad så länge.

Domstolens konstateranden visade sig inte vara objektiva fakta. De visade sig vara spegelbilder av socialtjänstens berättelse.

Precis som i fallet Elsa.

Kammarrätten bedömer. Lilla My kallar det ett konstaterande. Och ett barn sitter kvar långt från sin mamma, sina syskon och sitt hem.

För domstolen har bedömt, inte konstaterat att det inte kan stämma.
Det är en avgörande skillnad.

En skillnad som Lilla My antingen inte förstår eller medvetet väljer att sudda ut, som den lilla systemriddare hen är.

Angående näringsdroppet: vi pratar om en avancerad medicinsk produkt vars sammansättning, dosering och kalibrering kräver specialistkompetens på högskolenivå inom nutrition och tarmsjukdomar.

Och domstolen ställer alltså den kompetensen på mamman.

En förälder. Inte en läkare. Inte en dietist. Inte en nutritionist.

En mamma som följde vårdens instruktioner, litade på vårdens bedömningar och upprepade gånger larmadе om att något inte stämde och fick sina larm ignorerade av de specialister vars jobb det faktiskt var att ha den kompetensen.

Det låter som ett resonemang rakt ur en socialsekreterares utredning. Samme socialsekreterare som saknar medicinsk utbildning, aldrig träffat ett barn med PIPO, och ändå sitter och bedömer om en mammas hantering av ett avancerat näringsdropp utgör omsorgsbrist.

Men det mest bisarra i hela det här resonemanget är ändå detta:

Domstolen konstaterar att mamman är så aktiv, påläst och kompetent att det är "osannolikt" att vården begått misstag utan att hon märkt det.

Som bevis för denna kompetens används bland annat att hon skrivit en 21-sidig IVO-anmälan.

Stanna upp här en sekund.
En IVO-anmälan kräver ingen som helst medicinsk kompetens. Det är en blankett. Vem som helst kan skriva en. Det enda som krävs är att man är tillräckligt desperat och tillräckligt orolig för sitt barn för att sätta sig ner och dokumentera sin oro.

Det är faktiskt hela poängen med IVO. Det ska vara tillgängligt för alla även de som inte har medicinsk utbildning.

Att en domstol använder en förälders IVO-anmälan som bevis för att hon hade tillräcklig kompetens för att förstå ett avancerat näringsdropps kalibrering är så juridiskt och logiskt absurt att man knappt vet var man ska börja.

Det är som att säga att någon som anmält ett restaurangbesök till Livsmedelsverket för att maten smakade konstigt uppenbarligen är tillräckligt kompetent för att ha analyserat matens kemiska sammansättning.

Och samma domstol som använder IVO-anmälan som bevis för hennes kompetens ignorerar fullständigt att anmälan i sig var ett desperat rop på hjälp från en mamma som upprepade gånger larmat om att något var fel och inte blivit lyssnad på.
Hon hade rätt. Vården hade fel.

Och domstolen använde hennes rätt som bevis för hennes skuld.

Kafka hade vänt sig i graven om han fått höra om fallet Elsa

Som vanligt avseende detta verkar du inte förstå vad du pratar om.

Nu pratar vi kalorier. Det står på påsen hur stort energiinnehållet per volym är. Liksom på det knäckebröd du äter till frukost.

Det är i praktiken matematiken man lär sig i sjuan för att räkna ut mängden dropp som behövs för att täcka näringsbehovet.

Din bedömning är alltså att det var för tekniskt komplicerat för att mamman skulle ha förstått att det var fel? Eller att vården inte skulle ha sett detta om mamman gång på gång hade påpekat att det var fel?

Hade mamman varit helt oinsatt och lågbegåvad så hade man kunnat köpa detta. Det är ganska lätt att förstå rättens bedömning sett till denna invändning.