8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Om en sådan typ av ”Adina” hade varit handläggare i LVU-ärendet hade föräldrarna skriftligen kunnat begära att SIP (samordnad individuell plan) ska upprättas enligt lagkraven. Då spelar svammel om olika ”tolkningar” och ”bedömningar” ingen roll. SIP är ett lagkrav.

Tur då att jag aldrig jobbat på någon typ av myndighet eller någonstans sysslat med utredningar på någon nivå

Har ni sett senaste inlägget på Fallet Es FB?

Där blandar man ihop rekvisit, grund, utredning och lagbrott hejvilt.

Och som jag redan skrivit, om man fokuserar på bara en grund av flera så kommer man aldrig vinna framgång.

Utredningen kan ju ha vilken form som helst och innehålla uppgifter från en massa olika håll. Journaler kan vara en del av underlaget till utredningen men problemet är att de sällan innehåller slutsatser i den mening att man kan luta sig rättsligt på dem. Det är en tidslinje med massor av ibland motstridiga uppgifter. Ett referenssamtal där läkare resonerar kring sina slutsatser som oftast inte är av arten ja/nej utan mer i form av olika nivåer av sannolikhet blir därför vanligen tydligare och mer lättförståelig och objektivt sett mer korrekt. Och ibland också rörigare för domstolen.

Det låter som att någon i videon tror att frågan om omsorgsbrist eller vanvård inte är utredd, men, och nu har jag givetvis inte läst utredningen eller hört hur yrkandet framställdes i rätten, men det som gjordes gällande var troligen att situationen som flickan utsatts för i första hand utgjorde misshandel och i andra hand omsorgsbrist eller vanvård. Alltså samma sakomständigheter som låg till grund och utretts avseende misshandel är ju redan utredda, och gäller givetvis även påståendet om omsorgsbrist. Det är ju inga andra omständigheter som åberopas.

Frågan om samtycke gäller barnets behov av vård inte vilken grund som görs gällande och vinner framgång. Att de inte fått möjlighet att samtycka till denna grund saknar helt relevans. De får dessutom frågan i rätten. Eller möjlighet att opponera sig mot ett påstående om att det saknas samtycke till vården från nämndens sida.

Det är alltså inget olagligt med detta. Hoppas Bodström kan förklara detta för dem så att fokus kan bli på rätt saker snart, dvs visa insikt i brister och visa att de varaktigt och genomgripande har förändrats.

Tror ni att någon domstol skulle komma på tanken att efter att nyss ha skrivit en tämligen omfattande dom där dom resonerat kring risker och sannolikheter helt plötsligt skulle ändra sig och säga att nej, nu behövs vården inte längre? Det krävs en riktig förändring i föräldrarnas inställning är säkerställd.

Det andra alternativet sätt är hela situationen helt påhittad från vårdens sida.

Men det är inte helt säkert att det hjälper heller. Frågan som socialtjänsten då står inför är ju att det är ostridigt att flickan mår bättre nu än när hon var i mammans vård. Det finns ett resonemang som bygger på att mamman under 7 års tid i olika omfattning fått fel information från vården. Jag fattar ärligt talat inte hur det hänger ihop, för det finns flera logiska brister i det resonemanget men om vi nu säger att det är ett faktum. Vårdens uppgifter har inte stämt. Då uppstår frågan hur okunnig får man vara om sitt barns situation och ändå inte hamna i omsorgsbrist? Och hur i hela fridens namn förklarar man att flickan blir symptomfri på bara några månader? Det håller inte riktigt att påstå att jourhemmet helt plötsligt fick nya uppgifter från vården med tanke på att vården inte haft direkt tillgång till flickan på de senaste fem åren på grund av vårdnadshavarnas ageranden.

Den förklaringsbördan vilar tungt på föräldrarna oavsett om det blivit vilseledda eller ej.

Mitt tips är därför att vården kommer kvarstå under en längre tid, tills båda föräldrarna visar insikt. Tror inte att vårdnaden hos pappan kommer anses som att det räcker som skydd. Givetvis kommer umgänget att utökas successivt. Och flickan har fått sitt liv tillbaka, både fysiskt och psykiskt.

I litet perspektiv tror jag att lärdomen från detta ärende kommer vara hur snett ett okunnigt mediadrev kan hamna. Särskilt när det är valår. Det blir också tydligt hur viktigt det är för myndigheter att agera rättssäkert dels genom att hålla i och hålla ut när det blåser och stå fast vid korrekta beslut, dels vara självkritiska och lärande och se över varje del av sitt arbete kontinuerligt.

Det är ditt tankemönster som är pedagogiskt viktigt för tråden. Du ger problemet ett ansikte, eller i varje fall ett namn – ”Adina” (den ädla och milda). Det påminner om Bev Keanes sätt att agera – där varje ord är valt för att verka välvilligt, samtidigt som det metodiskt används för att trycka ner andra.

”Insikt”. Hela ditt inlägg kan kokas ner till detta ord och sedan frågan: Insikt om VAD och enligt VEM?

Kan du svara på det så är det enkelt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel i hela denna soppa.

Insikt i sitt ansvar för bristerna i omsorgen.

Jag gör ingen som helst värdering i frågan om vårdnadshavarna objektivt sett haft de brister som påstås eller ej eftersom jag inte har tillgång till allt material. Det är fullt möjligt att vården har lurat upp dem både helt på läktaren. Mina kommentarer i tråden om det aktuella fallet bygger bara på hur lagen tillämpas och de domar som finns att tillgå och hur situationen därför kan komma att spelas ut.

Vi har en tvångsvårdslagstiftning för unga, i den ges socialnämnderna ansvaret att hantera frågorna och förvaltningsdomstolarna dömer i målen. Jag antar att det är svaret på ”vem” men jag tror inte att du är nöjd med svaret.

Det måste ju finnas ett objektivt och sakligt underlag att utgå från för att kunna visa bristerna i omsorgen. Det som hittills framkommit är subjektiva bedömningar (vilket i sig strider mot lagkraven på hälso- och sjukvården och socialtjänsten).

En stilla undran kära systemriddare:
Har du läst hennes brev? För Elsa själv verkar ha en helt annan uppfattning om det psykiska välmåendet.

Du säger att journaler sällan innehåller slutsatser att luta sig rättsligt på. Det är precis problemet, inte ett argument för systemet.

Om journalerna visar ett händelseförlopp som direkt motsäger socialtjänstens berättelse är det högst relevant, oavsett om de innehåller juridiska slutsatser eller inte.

Du frågar hur okunnig en förälder får vara och ändå undvika omsorgsbrist. Men frågan är felställd. Det handlar inte om okunnighet, det handlar om en förälder som följde vårdens egna instruktioner och fick fel information av dem. Ska föräldrar hållas ansvariga för vårdens misstag?

Du frågar hur flickan kunde bli symptomfri på några månader. Vi har besvarat det upprepade gånger i tråden. Hon åt för att komma hem.

Det är ett välkänt och väldokumenterat beteende hos barn i separation.

Och din slutsats om att lärdomen från det här ärendet är hur snett ett "okunnigt mediadrev" kan hamna är särskilt anmärkningsvärd.

En oberoende överläkare granskade journalerna och kom till en helt annan slutsats än socialtjänsten. Det är inte ett mediadrev. Det är oberoende medicinsk expertis.
Men det passar ju förstås inte narrativet.

Insikt är ett återkommande cirkelresonemang i LVU-domar. Det bygger förstås på socialtjänstens tyckande för att passa narrativet. Har man läst en LVU-dom har man läst alla.

Mönstret är alltid detsamma. Föräldern ifrågasätter socialtjänstens bedömning och det tolkas omedelbart som bristande insikt.

Föräldern försvarar sig: bristande insikt. Föräldern begär ut dokumentation: bristande insikt.
Föräldern anlitar en oberoende expert som kommer till en annan slutsats: bristande insikt.

Det är en fälla utan utgång. Oavsett vad föräldern gör eller säger kan det användas som bevis för bristande insikt.

Det enda som räknas som insikt är att hålla med socialtjänsten till punkt och pricka.

Ta fallet Adam som exempel. Även hans pappa ansågs ha bristande insikt i sitt barns behov av vård.

En pappa som kämpade i sju år för att få hem sin son. Som visade sig ha rätt. Som domstolen till slut gav rätt efter sju års felaktig och olaglig placering.

Hade han bristande insikt? Eller hade han insikt nog att se vad socialtjänsten inte ville kännas vid?

Det är just det som är så ironiskt med begreppet i LVU-sammanhang. Det används inte för att beskriva verkligheten. Det används för att låsa fast föräldrar i en position där de aldrig kan vinna och för att rättfärdiga fortsatt placering hur länge som helst.

Bristande insikt är inte en diagnos. Det är ett narrativt verktyg och det ser precis likadant ut i varenda LVU-dom i princip.

Detta fattar precis alla som variit i processen ellet känner någon som varit det, men inte systemriddarna

Det är nästan obegripligt hur fyrkantiga systemriddarna är.

Å ena sidan har vi en LVU-dom. Mer eller mindre skriven av socialtjänsten. Baserad på socialtjänstens selektivt utvalda berättelse. Filtrerad genom socialsekreterarens tolkningar. Godkänd av en domstol som aldrig fick se originalhandlingarna.

Å andra sidan har vi Elsas egna brev. Skrivna av Elsa själv. Med hennes egna ord. Utan möjlighet att påverkas av sin biologiska familj eftersom hon var avskärmad från dem. Utan filter. Utan agenda. Utan egenintressen.

Och systemriddarna väljer domen.

Inte för att den är mer trovärdig. Utan för att den bekräftar det de redan bestämt sig för att tro.

Det kallas confirmation bias i sin renaste form. Man läser domen som ett evangelium och ignorerar Elsas egna vittnesmål om sitt eget mående, för det passar inte narrativet.

200 år av traumaforskning visar att barn som skiljs från sina primära anknytningspersoner skadas psykiskt.

Elsas egna brev bekräftar exakt det. Men systemriddarna blundar för båda och pekar på domen.

En dom som inte innehåller ett enda ord om hur Elsa egentligen mådde mentalt.
För det intresserade ingen.

Inte socialtjänsten. Inte familjehemmet. Inte domstolen.

Men Elsa själv visste. Och hon skrev det dessutom.

Det är hennes sanning. Inte domens.

Nä, det fanns konkreta och påtagliga risker för barnets hälsa och utveckling på grund av brister i omsorgen vilket också visat sig stämma då symptomen med minskat efter placeringen. Tror jag man resonerar.

Syftet med en journal från sjukvården, hoppas jag att de flesta förstår, är inte att utgöra underlag för beslut om LVU.

Den innehåller alla händelser och observationer som finns runt en patient i tidsordning.

När man uppmärksammar att barnet inte haft direktkontakt med vården på fem och stor delar av innehållet i journalen är uppgifter från en av vårdnadshavarna och det finns ett glapp i uppgifterna är mycket min uppfattning att det är rilmligt att göra en orosanmälan.

Det är också fullt rimligt och i linje med vad som är bäst för barnet att man frågar läkarna genom referenssamtal vad deras oro består av, eftersom oron består i att det finns uppgifter i journalen som kommer från en vårdnadshavare och inte utgörs av objektiva klinsikt fastställda fynd. Och som man tror kanske inte stämmer.