SVT-profilen Micke Leijnegard dömd för sexuellt ofredande

Om du läser tråden
eller känner till historien
så framgår det tydligt att han försökte lösa det på ett smidigt sätt;
Genom att be om ursäkt.

Det var inte fullt så smidigt av Renée Flodh att skicka hjärt-emojis och föreslå häng på stranden.
Han tackade nej.

Renée Flodh är den klumpiga här.

En kvinna med normal uppförandekod polisanmäler inte en puss på en fest, från en kollega man känner väl.

Hon borde även ha bett om ursäkt för att hon smekte honom över händerna, längs hans skjortkrage och varit gränslös.

Han försökte inte "lösa det smidigt", han försökte komma undan genom att i efterhand släta över sitt beteende för att undvika en fortsättning.

Det spelar ingen roll vad RF gjorde eller inte gjorde, vare sig innan eller efter, det ML gjorde var brottsligt, vilket både tingsrätten och hovrätten har rett ut.

Oavsett vad RF gjorde först, eller efter, så var MLs agerande brottsligt, det finns inget mer att säga.
Rättegången handlade inte om vad RF gjorde, utan enbart om MLs agerande.

Det är väl väldigt bra att RF anmälde så att både ML och andra får lära sig att så gör man inte, vad är problemet?

Är man så socialt inkompetent att man anser att bara för att någon smekt dig på handen eller på nacken, vare sig det har hänt eller inte, så har du rätt att pussa någon, så får man faktiskt skylla sig själv, och nu har har hans beteende ställts och mätts inför gällande lagstiftning, cased closed.

De som tycker att det är normalt att göra så får bara förhålla sig till den verklighet som gäller.

/M

Du har skrivit 84 inlägg här.

Det är många som har invändningar mot domen och förfarandet
och du känner dig manad att få sista ordet.

Mänskliga interaktioner med blickar, leenden, komplimanger, kramar och ibland en puss sker i tusental varje dag.

Två vuxna som känner varandra väl kan be om ursäkt och gå vidare.
HR finns.

- Polisanmälan av vad som visade sig vara EN puss på en fest, borde ha lagts ned.

Man borde annars ha anmält även Renée Flodhs klappar och smekningar över tid.
De är i mitt tycke värre. Ett sådant beteende kan vara flirtigt och/eller manipulativt.

Även om man inte är intresserad, så kanske man tror att man står varandra närmare.

Polisens resurser behövs till annat.

- Advokat Johan Eriksson överklagade den fällande domen mot Micke Leijnegard. Försvaret menade att rättens ordförande kan vara jävig då hon bland annat är

vän med målsägandens make på sociala medier.

Rättens ordförande och andra domare är enligt lag skyldiga att uppmärksamma och anmäla om en jävssituation föreligger. Enligt 4 kap. 13 § rättegångsbalken (RB) ska en domare inte befatta sig med ett mål där de kan vara jäviga, och om en sådan omständighet kan ifrågasättas ska det anmälas.

Hon flirtade med Micke under kvällen, han feltolkade detta och gav henne puss två ggr. Att detta är "värre än våldtäkt" säger en del om denna kvinna. Nu har hon lärt sig att hon inte kan flirta som fan, smeka män, utan att detta kan tolkas som att hon är intresserad

Som sagt, han var socialt inkompetent nog att inte begripa vad som är fel och inte, så han får skylla sig själv.
Vad han gjorde är självklart inte värre än våldtäkt, det är i sak ett väldigt litet brott han gjorde sig skyldig till, men ett brott likaväl, så ingen anledning att relativisera och säga att bara för att det finns värre brott så skulle just detta inte beivras vilket en del gör.

Försvarets hela upplägg var ju att överhuvudtaget inte ta upp hennes beteende, utan enbart fokusera på om ML's beteende var brottsligt eller inte, så då finns det ju liten anledning för oss här att älta det eftersom till och med försvaret ansåg det ointressant i sammanhanget. Försvarets hållning var att handlingen inte var brottslig överhuvudtaget, den hållningen visade sig vara fel så nu vet alla vad som gäller, och jag kan inte se annat än att det är ett fantastiskt bra utfall alldeles oavsett, att det är klarlagt.

Sedan är jag den förste att beklaga att hovrätten inte tog upp fallet, eftersom ett potentiellt jäv är fel, men nu visade det sig att jag hade fel i det, det togs inte upp av hovrätten, så då är det bara att tugga i sig det och gå vidare. :-D

/M

Ja, livet går vidare men märkligt att, med tanke på omständigheterna, hovrätten inte tog upp det. Micke är säkert inte oskyldig men konsekvenserna blev mycket stora. Kvinnor har makt, de också

HD tar inte upp fallet.

https://www.expressen.se/noje/leijnegard-nobbas/

Vad gör Frk Flood idag, har hon återhämtat sig från allt eller gick allt åt skogen med ev firma/jobb etc?

Förundersökningsprotokoll
Fup & Dom
Stockholms tingsrätt
B 21763-24

https://fup.link/tr/stockholms/b-21763-24

En summering.

På ytan är det enkelt. En folkkär programledare på inspelning i Spanien. Festkväll på Golf Costa Brava. Vin, kollegor, hotellbar, pingisbord och den där märkliga TV-produktionsmiljön där arbetsdag, kompisrelation, hierarki och semesterkänsla verkar ha körts i mixer.

Micke pussar sin redaktör Renée på munnen. Enligt henne sker det två gånger, andra gången med kommentaren om att hennes läppar var så mjuka att han måste få pussa henne igen. Enligt honom var det mer en uppskattningspuss, en smällpuss, en spontan “världens bästa redaktör”-grej som i hans huvud verkar ha befunnit sig någonstans mellan syskonkram, fylleimpuls och folkkär farbrorsenergi.

Tingsrätten köpte Renées version. Domen blev sexuellt ofredande, 40 dagsböter, 10 000 kronor i skadestånd. Hovrätten ville inte pröva. HD ville inte pröva. Juridiskt är saken alltså klar.

Men mänskligt? Där är det betydligt rörigare.

För det som gör hela historien så märklig är inte bara pussarna. Det är allt efteråt. Framför allt morgonen efter.

Micke skriver den numera odödliga juridiska självskadeklassikern:

“Förlåt förlåt förlåt för att jag försökte pussa dig, TVÅ GÅNGER dessutom, fan, fyllskalle och idiot var jag, kan vi låtsas som att det aldrig har hänt?”

Det sms´et är förstås rena dynamiten. Om man tänker förneka delar av händelsen senare ska man kanske inte börja med att formulera åklagarens gärningsbeskrivning i illröd pratbubbla.

Renées svar morgonen efter är också intressant. Hon svarar först ungefär “JAAA!!!!” när han frågar om de kan låtsas som att det aldrig hänt. Sedan kommer ett till synes helt normalt meddelande om lunch och strandhäng med Clara. Alltså: “Vaken? Ska du med mig och Clara och äta lunch? Sen lite strandhäng.” Det låter inte som om hon i exakt den stunden befann sig i fullt rättsprocessläge. Det låter mer som “vi försöker rädda dagen, rädda stämningen, rädda jobbet och låtsas att nattens pinsamhet inte sprängt hela produktionen”.

Och det är inte konstig, männsikor reagerar inte alltid linjärt. Man kan först släta över, vara trevlig, skämta, hålla ihop, försöka minimera. Sedan kommer skammen, paniken, samtalet hem, tanken på partnern, barnen, arbetsplatsen, ryktet, produktionen och hela apparaten.

Det är just detta som gör fallet så obekvämt. Båda versionerna kan innehålla delar av sanningen på olika nivåer.

Ja, Micke gick över en gräns. Man går inte fram till sin redaktör, tar hennes kinder och kör “dina läppar var så mjuka”-numret på en arbetsfest. Inte 2024. Inte 1994 heller, egentligen. Det är inte charm. Det är gammal unken gubbodör.

Men det går också att se hur situationen kan ha vuxit från olämpligt fylleslir till fullskalig katastrof genom allt runt omkring. De hade en mycket nära arbetsrelation. Domen konstaterar att de arbetade tätt, reste i bil tillsammans, pratade om relationer, familj och föräldraskap, delade mycket av sina liv. Det var inte två främlingar vid ett bardisköverfall. Det var en programledare och hans redaktör i en intensivt produktion, med en relation som verkar ha varit både varm, nära, pratig och kanske gränslös på det där sättet som kreativa arbetsplatser ibland kan bli.

Och där någonstans uppstår frågan som tråden borde orka ställa utan att bli antingen tribunalfeminism eller “höhö bara en puss”:

Var detta brottsligt? Enligt domstolen: Ja.
Var det klandervärt? Ja.
Var det klokt att dra det hela genom polis, åklagare, tingsrätt, hovrätt, HD, SVT, Expressen, Aftonbladet och Flashback till maximal skada för alla inblandade? Där blir svaret inte lika självklart och förmodligen Nej.

För vem vann egentligen?

Renée vann trovärdighet i domstol. Men vad vann hon i livet? Hon fick rätt juridiskt, men fick också sitt namn, sitt arbetsliv, sin familj och sin relation till en offentlig TV-produktion indragna i ett nationellt skvallermaskineri. Hon fick sitta i förhör, bli ifrågasatt, få varje sms dissekerat, och bli en person som framtida arbetsgivare kanske tänker två gånger kring. Inte för att hon hade fel, utan för att arbetsgivare är fega. “Kommer detta bli ett HR-ärende om någon klantar sig på konferensen?” Så tänker folk, även om ingen säger det högt.

Micke då? Han vann ingenting. Han förlorade Mästarnas mästare, fick dom på sig, blev rikssymbol för fel sorts smällpuss, och kommer i många år reduceras till mannen med “TVÅ GÅNGER”-sms. En karriär byggd på trygg, varm, folkkär SVT-närvaro fick plötsligt en etikett som inte går att tvätta bort med pressmeddelanden.

SVT vann inte heller och ser ut som den vanliga svenska krishanteringsmaskinen: först händer något, sedan försöker man hålla ihop schemat, sedan blir det arbetsmiljö, sedan HR, sedan press, sedan advokater, och till slut sitter alla och låtsas att organisationen alltid haft en genomtänkt process.

Familjerna vann definitivt inte. Barn, partners, släktingar, kollegor. Alla får betala för att två vuxna människor på en festkväll i Spanien hamnade i en situation som kanske, i en bättre värld, borde ha lösts med ett riktigt samtal, en rak ursäkt, tydliga konsekvenser internt och några veckors professionellt obehag. I stället blev det svensk offentlig avrättning i slow motion.

Och här kommer den där spekulationen som man kanske inte får säga i finrummet men som alla ändå tänker: när Renée ringer hem och berättar för sin man, som själv verkar finnas i samma medie/TV-värld, förändras hela saken. Då handlar det inte längre bara om vad som hände mellan henne och Micke på ett hotell i Spanien. Då handlar det om hur det ser ut. Vad andra kan tro. Om rykten. Om äktenskap. Om barn. Om yrkesliv. Om att “Micke och Renée” plötsligt kan bli en branschviskning. Om att det måste etableras mycket tydligt att detta inte var något ömsesidigt, inte flirt, inte affär, inte “något på gång”.

Och med tanke på hur TV-branschen fungerar är det inte svårt att förstå varför det kan ha känts livsviktigt. Rykten i sådana miljöer är som mögel i ett sommarhus: det börjar i ett hörn och plötsligt luktar hela huset.

Men frågan kvarstår: vad kostade kalaset?

För den här historien har nu gjort alla mindre fria. Män och kvinnor i nära arbetsrelationer kommer bli mer försiktiga. Programledare kommer titta över axeln. Redaktörer kommer dokumentera. Produktionsbolag kommer ha fler policys, fler möten, fler HR-rutiner och mer nervositet.

Det är därför detta inte är enkelt.

Det är inte “stackars Micke, världen har blivit galen”. Han är en vuxen man. Han borde ha hållit munnen borta från sin redaktör. Han borde definitivt inte ha kommit tillbaka med mjuka läppar-repliken. Och hans senare försök att förklara sitt sms är nästan komiskt svagt. “Jag kunde ha skrivit en puss eller fyra pussar” är inte försvar, det är verbal akrobatik med stukad fot.

Men det är heller inte “hjältinnan Renée räddar arbetslivet från patriarkatet”. Det är mer komplicerat än så. Hon skickade lugnande sms, bjöd in till lunch och strandhäng, försökte först släta över, fortsatte sedan in i kris, ringde hem, lämnade produktionen, tog det via SVT och till slut rättssystemet. Det är fullt mänskligt. Men det visar också att händelsen inte kan förstås som ett rent, enkelt, omedelbart trauma från sekund ett. Den växte, ändrade form, fick sociala konsekvenser, familjekonsekvenser, yrkeskonsekvenser och blev till slut något mycket större än själva pusskalaset.

Det är kanske den mest svenska delen av allt: två pussar, ett par sms och en obekväm arbetsrelation förvandlas till en institutionell lavin.

Tingsrätten gör sin juridik. Fine. Men livet är inte bara juridik.

I livet finns också frågan om proportionalitet. Vuxna människor måste ibland kunna reda ut dumheter utan att allt ska bli mål B 21763-24, med advokater, målsägandebiträde, domskäl, dagsböter, skadestånd, HD-nej och evigt internetarkiv.

Samtidigt: arbetsplatser måste också kunna hantera övertramp utan att den utsatta parten blir den som får fly medan stjärnan står kvar och spelar klart. Hade SVT tagit kommandot från början kanske detta aldrig blivit en rättssak. Kanske hade Micke skickats hem, Renée fått stöd, en ordentlig ursäkt framförts, produktionen pausat lagom och alla sluppit bli ett rättsfall med kommentarsfält.

Men SVT verkar ha gjort det svenska: krishanterat så länge att krisen hann få eget personnummer.

Så var det värt det?

Juridiskt, kanske. Symboliskt, kanske. Män i maktposition ska inte kunna bete sig hur som helst och sedan säga “jag är fysisk som person”. Det argumentet borde pensionerats tillsammans med faxen.

Men mänskligt? Tveksamt.

Micke blev dömd.
Renée blev bekräftad.
SVT blev nervöst.
Familjerna blev indragna.
Barnen får höra saker.
Branschen viskar.
Flashback dissekerar.
Och alla förlorade något.

Kanske är det därför fallet skaver. Det är inte tillräckligt grovt för att kännas som en självklar offentlig rättsskandal, men inte heller tillräckligt oskyldigt för att bara avfärdas som “en puss”. Det ligger i den där grå zonen där människor beter sig illa, andra människor reagerar stegvis, organisationer fegar, relationer skadas, och rättssystemet till slut får städa upp något som vuxenvärlden borde ha hanterat tidigare.

Den bästa sammanfattningen är nog denna:

Micke borde ha hållit sig i skinnet.
Renée hade rätt att säga ifrån.
SVT borde ha agerat smartare.
Och samhället borde kanske fundera på varför varje vuxendrama numera måste välja mellan tystnad och tingsrätt.

För om detta är framtidens modell blir arbetslivet ett märkligt ställe.

Antingen slätar man över allt tills någon går sönder.
Eller så hamnar varje dum fyllereplik, varje kladdig kram och varje gränslöst konferensögonblick i rättskedjan och kvällstidningarna.

Båda alternativen är usla.

Och där står vi nu med facit: en dom som står fast, ett sms som aldrig borde ha skickats, en morgon där allt först såg ut att kunna räddas med lunch och strandhäng, och en svensk offentlighet som ännu en gång lyckades göra maximal skada av minimal impulskontroll.

bra skrivet, men jag håller inte med dig i allt. Tycker Mickes avrättning är en rättsskandal som aldrig aldrig borde ha gått längre än till polisens papperskorg, brott kan ej styrkas. Fick korta ner ditt inlägg för att mitt ogillande för feministhorjäveln skulle få plats.

Det där var en klockren analys. Jag håller med till 100 procent. Läser man dessutom Fuppen kan man konstatera att kvinnan i fråga under flera bilturer anförtrott sig åt M att hennes äktenskap inte var riktigt som det borde. Vilket naturligtvis kan ha planterat ett frö i Ms hjärna?

Sedan kan man läsa in lite mellan raderna. Kvinnan var relativt ny i branschen och dessutom gift med en som var både äldre och en så kallad mayor player i samma bransch. De bor ståndsmässigt i ett hus hon inte rimligtvis har råd med på egen hand. Hon har med andra ord allt att förlora.

Eftersom det sedan gick som det gick och med facit i hand kan man även dra den hypotesen att maken var av den svartsjuka typen. Samt att M av många anses vara en så kallad snygging. Vilket ställer till det lite för henne när hon dagen efter får höra av sina väninnor att skvallret går. Så hon tror hon räddar det som räddas kan och kastar M under bussen.

Utöver det kan man läsa Ms utsaga om smekningar på hals, armar och allmänt klängande. Något som säger att här finns det något att bygga på, flirtmässigt.

Sedan ska vi kalla en spade för en spade. Alla var berusade och M blev antagligen lite kåt och tog en rövare. Han började initialt med en vänskaplig puss. En som besvarades positivt. Han drog sig tillbaka till sin plats och pratade vidare med andra. Någon eller ett par timmar senare hittar han kvinnan igen. (Något säger mig att hon gått iväg för att röka och därför ställt sig lite avsides för att inte röka på de andra gästerna.) M kommer förbi en andra gång, denna gång på väg till sitt rum. Han är bra berusad nu och sätter allt på ett kort och säger något vänligt och försöker med en puss till. Det blir ingen puss, enligt kvinnan. Hon vänder sig om så han missar. Och markerar därmed att flirtandet är över. M fattar läget och går till sitt. Känner sig lite dum och skriver ett sms där han ber om ursäkt. Saken borde vara över. Ingenting hände. Sedan började dramat.