Varför är svenskar så rädda för smakrik mat?

Accepterar man att man kan stanna för att bajsa lite diarré längs vägkanten som bruna människor gör så är det ju inga problem med att låta magen bubbla lite. Det är väl ungefär det som skiljer oss åt.

Civilisation.
Vad äter din ras som är så häftigt?
Bagel?

Man får ändå tänka att vi bor på ett ställe där det knappt växer något. Smaker vi lånar in kommer från varmare ställen som Kina, Indien och Mellanöstern. Eller ja, finns ju kalla zoner där med, men varmt också. Det är ganska lustigt att både risgrynsgröt och pepparkakor med indiska kryddor kom hit långt innan indisk "middagsmat" kom hit. Det är lite svårt att förklara.

Det verkar till största del vara en myt det där, de flesta starka rätterna kommer från ställen med egen köttproduktion och utan brist på bra och färska råvaror.

Orkar du så kolla upp saken vid tillfälle.

Och rätta mig gärna om jag har fel, men läst rätt mycket om just den saken.

Annars håller jag med, om att svenska köttbullar är smakrikt, precis som en vindaloo.

Jag menar, kokt kål med salt är smakrikt.

Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning, vare sig personligen eller angående folk i min närhet undantaget barn och väldigt gamla personer. Enligt min erfarenhet är man/känner man sig udda om man är någon som inte klarar av starka smaker. Det är nästan så att de människorna känner ett behov av att mer eller mindre ursäkta sig för det som att de tror att de ska uppfattas som veka eller konstiga.

Absolut det är säkert rätt som du säger. Ren slump Indien och Pakistan har starkaste maten. Helt klart.

Det handlar inte om civilisation utan om svaghet. Asiatiska kvinnor äter starkare mat än västerländska män. Och det är just som du säger, de svenska vaniljmagarna klarar inte av smakrik mat eftersom man inte kan hantera något starkare än potatismos då det mycket riktigt rusar ur er som brunt vatten.

Men jag antar att sånt som gluten- och laktosintolerans också anses vara en styrka i din filterbubbla. Civilisation.

Kolla lite närmare, och återkom om jag har fel, jag ändrar mig gärna då jag trott som du.

Kolla gärna även på chilins resa i världen, och hur den snappats upp.

edit: det är ju inte heller så att allt kött i hela Indien och Pakistan alltid är gammalt vid tillagning. Det är ju jävligt gamla länder, som alltid haft mycket kryddor tillhands.

edit2: det är lite lustigt att kryddor är grundanledningen att ursprungesbefolkningen kallas indianer i Amerika.

Det är ju inte de där länderna som är matoutbecklade, Indien och Pakistan alltså.

Jag har kollat närmre. Om du tittar lite på Pakistan streetfood på Youtube. Sitter nån barfota kille med turban som kastar in slamsor från nåt kadaver i oljan. Hur mycket chili hade du själv velat ha i om du var tvungen att äta det? Alltihop, är mitt svar.

Jag vet inte, jag brukar också steka det mesta köttet i olja eller smör?

Eller är det turbanen? Att djuret är dött?

Seriöst, vad menade du?

(Måste sova strax)

edit: du lär handla kryddor från indien

Ja, chilin kommer ju inte därifrån utan från Sydamerika. Men de var väl glada när den kom.

Ja, jag tror vi alla välkomnat chili!

I gamla svenska kokböcker åker ju ofta cayennepepparn fram när det vankas fisksoppa som tidigt exempel.


Jag menar, chili är ju inte bara styrka, det är ju mycket smak också.
Men det är ju en balans, jag vet att många svenskar inte förstått att styrkan i chilin hänger på hur ofta man använder det, det som är starkt för den ene, är väldigt mild för den andre som gillar styrkan, vänjer sig och måste öka, och plötsligt äter väldigt stark mat, men som upplevs som det personen ätit innan, ganska milt. Och det förstör inte de andra smakerna.

Jag välkomnar den iallafall. Ibland äter jag mesig mat, ibland med chili. Jag äter dock inte den allra starkaste maten, men säkert starkare än många. Som du säger finns det smaknyanser i chili.