Vardagliga tecken på att någon har låg empati?

Då får jag väl vara misstänksam då. Vem bryr sig?

Min egen åsikt är trotssyndrom.
Jag led av en uppförandestörnimg som yngre tonåring som avvecklades utan att leda till en antisociala personlighetsstörning.

Jag tror att det som jag klarade mig på var att jag tog hand om barn väldigt mycket i tonåren och därför bibehöll min empatiska förmåga mer intakt.

Det som är off är att jag blev psykiskt dålig pga PTSD men av att ta upp min underliggande trots, kunde rationalisera bort det mesta jag upplevt.

Man kan aldrig genomlida vad som helst utan att bli lite trasig. Jag hade sannolikt brytt mig om andras åsikter och anpassat mig om jag hade haft någon form av skyddsnät.

Min emda "hämnd" mot världen är väl stt skriva på Flashback . Slår inte människor på käften direkt. Jag är trevlig överlag i verkliga livet. Något för burdus och ärlig dock.

Varför utgår du ifrån att personer som skriver här är ärliga? Jag tror det är mycket vanligare att folk har en persona på olika forum som sällan motsvarar vem de faktiskt är.
Sen i vilken grad varierar säkert.

Angående trådens ämne så tror jag man ska titta på hur personer bemöter andra som är i underläge. En av många observationer jag gjort genom åren är att personer utan empati oftast också är manipulativa på så sätt att de behandlar omgivningen utefter vad de kan få tillbaka från den.

Titta på hur de behandlar någon som inte kan ge dem något. Nån som de inte behöver.

Jag har inte kallat dig för oempatisk, du behöver inte ta illa upp.

Att ignorera gråt, som någon skrev, är kanske ett bra exempel. Själv litar jag inte på personer som älskar när folk slår sig och gör sig illa.

Har läst en hel del själv.

Du gör det lätt för dig, eller så körde du fast. Men då säger jag att du har fel och utgår bara från dig själv och vad du anser är empati.

Du utgår från att det bara är psykopater som har kognitiv empati. Där tror jag nog du har helt fel. Det är ett komplement till att bara ha medkännande.

Om det vore som du sa om ingrupp och utgrupp, skulle det betyda att en majoritet av mänskligheten inte är empatiska. Det tror jag inte. För det är något man ser hela tiden och för att förstå det, behöver man empati och kunna sätta sig in i deras känslor. Att avhumanisera andra är något man gjort genom hela historien och det har visat sig fungera väldigt bra för att slippa ha empati för andra.

Jag ser ett större värde i en pålitlig och lojal vän, jag värdesätter den mer och är mer mån om att inte bli av med den. Men det finns inget känslomässigt kopplat till det utan mer vad som är bäst att ha. Rent känslomässigt bryr jag mig inte om de.

Är det inte bara bättre om du söker hjälp för alla dina åkommor?
Har förstått att man inte kan bota psykopati men då skulle du åtminstone få lite verktyg att hantera dig själv.

Nej jag har tröttnat något på de här olika diskussionerna jag sitter i. Dock så försöker du åtminstone att bidra till ämnet med dina åsikter och framföra argument. Det är inte alla som gör det alla gånger.

Det känns som om jag skulle behöva skriva en uppsats för att förklara mer kring egna åsikter och kunskaper.

Nej jag utgår inte alls ifrån att bara psykopater har kognitiv empati, det är inte som.så att deras kognitiva empati ens är lika väl utvecklad som hos många andra som har en högre utvecklad och mångsidiig empati.

Majoriteten av oss klarar av mentalisering hyfsat bra. Vissa av oss bättre, andra sämre. Det är därför jag generellt skriver i jag-form och berättar om mig själv. För att förenkla för människor med potentiella brister eller som har sämre förmågor än vad jag har att förstå, för att hjälpa folk med empatiska svårigheter att sätta sig in bättre. Jag är inte typen som projicerar och pratar om andra för att jag inte törs berätta om mig själv.

I mina ögon är majoriteten av människor inte särskilt empatiska. Och i det så upplever jag att folk mest bryr sig om sin egen grupp eller dem de identifierar sig med, eller de som ryms inom deras åsikter. Vi kan säga som så att jag inte är särskilt imponerad av andra människors "empatiska" förmågor.

Jag skrev precis att jag inte är psykopatisk. Jag har papper på det

Det enda jag behöver göra är att fokusera bättre. Får ta en högre utbildning sent i livet bara för att.

1. Om konflikter:
Jag undviker konflikter överlag oavsett med vem, men speciellt med folk jag tror är starka personer eller farliga personer. Detta för att de förskjuter gränserna vilket gör att jag också måste förskjuta mina - eftersom jag inte får förlora, och sedan begår jag saker som är olagliga och riskabla för mig.
Exempelvis kan en hypotetisk konflikt med en gängkriminell/yrkeskriminell leda till att jag måste anpassa mig efter deras nivå, dvs begå grovt våld för att klara mig. Exempelvis under tysta former eliminera den gängkriminelle, kanske åka hem till honom och skära av halsen på honom. Det i sig gör att jag mördat och riskerar livstidsfängelse om jag torskar. Det är en onödig konflikt. Det är värt om personen skadat folk i min familj eller ger sig på mig. Men det är inte värt för bagateller. Alltså undviker jag att ge upphov till dessa bagatellartade situationer. Och det gör man bäst genom att behandla folk bra/normalt överlag, oavsett vem och när.
Aldrig trampa på folk, oavsett om den är stark eller upplevs som svag. Den svaga kan vara den som ställer till ett helvete, antingen direkt eller indirekt.

Jag har inte en kriminell identitet. Jag försöker leva laglydigt och ser mitt liv ur ett långsiktigt perspektiv. Dvs jag agerar på det sätt som ska ge bäst långsiktig avsättning - rent generellt.
Hade jag dock haft en kriminell identitet och gått in för det så hade jag varit helt gränslös. Jag hade försökt få folk att frukta mig. Inte döda för att eliminera utan döda för att tortera. Jag förundras faktiskt över gängens slapphet och barmhärtighet i sättet de har ihjäl sina rivaler på. Det är lamt att bara skjuta någon.

2. Om att inte släppa saker efter 25 år
Jag går inte runt och dagligen, veckovis eller ens årsvis tänker på/berörs av tidigare oförrätter. Men jag är en person som tänker/reflekterar mycket. Och ibland kan jag börja tänka på tidigare händelser och jaga upp mig själv från ingenstans. Bli mer och mer sugen på att skada personerna. Jag har faktiskt aktivt letat efter vissa i syfte att göra de illa, men jag kunde inte hitta de. Det hade då gått 20 år. Jag hade inte tänkt på de mer än några få gånger under alla dessa år, trots fanns ett enormt sug att skada de efter 20 år. Oförrätter försvinner inte för mig. Redan när jag gick på dagis så sa pedagogerna till mina föräldrar att jag var långsint och aldrig släppte saker. Om en pedagog hade tillrättavisat mig så var jag sur på de lång tid efter, utan att släppa det någonsin. Detta tyckte pedagogerna var avvikande och konstigt.

Ok tack för svar 😊

Varsågod. Hur ser du själv på vänner?

Många gör det. Helt patetiskt. Som om någon blir imponerad.


Normal empati brukar inte innebära att man gör något. Där stör jag mig på de sk empatiska människorna. De kan aldrig tänka sig att göra något bättre. I vissa situationer förstår jag att de är rädda så de drar sig undan istället, för de vet inte hur de ska bete sig. De sätter sitt obehag framför den andre personens smärta.


Jag ser människor som hjälper utan att de får något alls tillbaka. Men vissa anser att de ändå är empatilösa för att de inte upplever stark affektiv empati. Det är tydligen viktigare än att hjälpa någon.


Som om den hjälpen finns! Haha.