Vardagliga tecken på att någon har låg empati?

Du bär uppenbarligen själv på en grandios självbild med uppenbara narcissistiska drag, i ditt försök att framstå som bättre och över andra människor lyckas du bara med en enda sak, att bevisa min poäng!

Svamla bäst du vill, men du är en äcklig människa med äckliga personlighetsdrag, hoppas du gillar ensamhet!

Ju mindre kärlek du har fått uppleva i ditt liv desto mer empatilös blir du. Jag märker på mig själv att jag har ganska lite empati för vuxna människor och djur men väldigt mycket empati för barn. Nu är jag ingen incel, har haft ett fåtal förhållanden i mitt liv men om man vill se vem som är mest empatilös så titta bara på närmsta incel. En ful kille som inte får ligga har med högsta sannolikhet låg empati. Man kan inte ha empati om man aldrig har fått uppleva hur det känns att vara älskad.

Folk som frekvent tittar på våldsam porr och gore-videos har också lägre empati, men det är svårt att se vem som tittar på sånt i vardagen. Det förändrar hjärnan i alla fall. Folk som lyssnar på rap-musik tyder ofta på dålig karaktär eftersom låttexterna handlar om att knulla horor och skjuta ihjäl människor så därav lägre empati. Folk som är beroende av sin smartphone och sociala medier har garanterat lägre empati. Alla människor du ser vänta på bussen, tittandes ned i sina mobiler med sina deprimerade ansiktsuttryck hade kunnat låta sitt barn trilla ned i en öppen golvbrunn för att inte missa alla likes på sin bild hon precis la upp.

Hur mycket är arv, och hur mycket är miljö, när det kommer till empatistörningar? Är det någonting som klarlagts?

Är inte på något sätt en auktoritet i ämnet, men vill minnas att jag hört om situationer där dina ovanstående beskrivna omständigheter åtminstone påstods inte alls finnas med som en del av ekvationen. Det var bara "onda" kids i varma familjer helt enkelt. Funkar det så, att dessa barn redan från födseln bara saknade vissa delar av sin mänsklighet? Eller är det mer troligt att det faktiskt var rätt jävligt i familjen bakom stängda dörrar?

Jag känner likadant som du på alla punkter. Jag hade dock hellre sett man ventilerade sig på "lättare" plattformar och sociala medier. Man kan ju trots allt numera skriva anonyma inlägg på facebook grupper.. Inte sällan det är välriktade provocerande (troligen en del troll) inlägg som ger massvis med arga upprörda svar. Hade gärna sett Flashback som ett ställe där man tar det generellt lite allvarligare pga dess status som diskussionsforum. De andra sociala plattformarna är det desto mer riktat åt att bara kräka ur sig sina frustrationer på 5 röda med enorm publik som gärna spyr tillbaka i ditt ansikte. Så länge man kan vara anonym så ser jag inte anledningen att vända sig hit i första hand.

Jag förstår inte riktigt vad du vill säga mitt inlägg med detta. Jag var inne på spåret att empati som verktyg är i många fall långt effektivare än slänga fakta, forskning och förnedringar i ansiktet på folk som inte kan bryta destruktiva mönster så lätt. Jag ifrågasatte aldrig vad empati står för.

Människan ifråga har säkert hög empati som sådan men den verkar samtidigt vara extremt selektiv och ständigt påverkad av den grandiosa självbilden. Beskyller ständigt andra för psykologisk projektion när det mest är hon själv som projicerar. Hon påminner mig faktiskt lite om en gammal vän när hon var inne i ett tjack-race i kombo med alkohol men jag är övertygad om att det inte är henne pga bakgrundsdetaljerna inte stämmer (förutom liknande typ av bakgrund).

Tecken på generellt låg empati eller väldigt selektiv empati då visar hon ju upp hyfsat tydligt i alla fall.

Nåväl. Det är ju flashback trots allt! Bara fram med popcornen och låta skådespelet ta över!

Ha ha jag är en av dem som inte fattar detta med fackskiten. Blev lurad att vara med i ett år. Sen gick jag ut och är fackfri nu i över 25 år! Undrar hur mkt klöver sparade jag jämfört med idioter som betalade i alla dessa år? Tillhör ett efterfrågat yrke med obefintlig risk få kicken och bli arbetslös. Förstår mig inte på mina kollegor som är med i skiten. Korkade stackare.

Folk som väljer att distansera sig när någon annan t.ex. förlorar en närstående för att det blir obekvämt, för att ”man inte vet vad man ska säga” eller för att man kallt räknar med att det finns andra som kan trösta och finnas där är ett exempel jag stött på. Eller för att man får panik eller inte klarar av de känsloyttringar som är förknippade med ett dödsfall eller annan tragedi.

Tycker själv det är svårt att begripa hur man väljer att ta avstånd från en nära vän eller familjemedlem i sorg när de behöver omgivningens stöd som mest.
Att prioritera vad som är bekvämt och enklast för en själv i sådana lägen känns spontant som ganska stor brist på empati. Det krävs liksom inte så mycket för att visa lite medkänsla.

Jag kan förstå att man vill ge folk utrymme men nu menar jag inte att kollegan man aldrig snackar med ska fråga hur morsans begravning var inför hela fikarummet. Jag syftar på människor som man känner privat och faktiskt står en nära och som man borde kunna räkna med, men som bara väljer att ”försvinna” när livets fulare sidor gör sig påminda.

Nyfiken på om andra stött på detta fenomen. Kan i och för sig vara en slags försvarsmekanism för att värna sig själv. Jag kan dock tycka att om man inte kan släppa sådant för någon annans skull ens under en kris eller annan svår situation, då är det något som inte står helt rätt till.

Man brukar ju säga att folk visar sina rätta ansikten i liknande situationer, och jag hävdar att det finns en poäng i det.

Jag är faktiskt testad och har genomgått en flerårig lång utredning. De diagnoser jag befinner mig allra längst ifrån råkar vara antisocial personlighetsstörning och narcissistisk personlighetsstörning.

Jag saknar alltså helt drag av narcissism. Min länk innehöll mycket nyttig information som.du hade kunnat processa istället för att agera ut som om du upplever ett narcissistiskt raseri av att läsa vad jag skriver.

Att skriva i första person, är exakt som jag uppgav inte ett kriterie för narcissism

Det finns såklart barn som föds med biologiskt annorlunda hjärna men vi vet att mycket medfödda skador på hjärnan, planas ut av god omvårdnad.

En fasad utåt innebär inte att människor verkligen tar hand om sina barn. Precis som att människor i tillsynes fungerande familjer kan skada sina barn, kan dysfunktionella föräldrar även sköta omvårdnad så barnen får en mer fungerande struktur.

Man vet inte allt och frågor om vad som är arv och vad som är miljö är sådant vi inte behärskar ännu. Däremot vet man att de flesta föräldrar hela tiden lyckas att ge en såpass bra omsorg att skador inte uppstår i någon avsevärd utsträckning .

Kan inte hålla med. Man kan projicera icke existerande hat på andra också. Utifrån din syn på empati, är det att tycka synd om någon som är empati. Men människor har mer känslor än smärta, så jag skulle säga utifrån ditt exempel att ni verkar vara överkännande. Om vi tar ditt exempel med hästen, så kan din tolkning av det vara fel, att det barnet reagerade på vara att den som hoppade inte skulle klara av hoppet och falla av, som du tolkade på ditt eget sätt. Du kanske projicerade dina egna känslor och åsikter på det. Men om den känsla man projicerar på andra, inte stämmer med vad de upplever, är det inte empati.

Man kan sätta sig in i hur en mördare som är på väg att avrättas känner det, dödsångesten och så vidare, men det behöver inte betyda att man tycker synd om honom. Medan man kan bli upprörd av den oskyldige, som upplever samma sak.

Man kan projicera känslor som inte finns utifrån hur man själv känner. Någon kan misslyckas på ett prov och utifrån hur man själv skulle upplevt det, kan man vara starkt medkännande med den, när personen själv, bara kände "Skit samma!" och inte brydde sig.

Utifrån mitt exempel med vänstern, kan man tro att de bryr sig om de förtrycka och tro att de har empati och projicera de känslor på dem, men utifrån hur de faktiskt agerar, visar de att de faktiskt inte känner med de förtryckta. Deras känslor handlar om att hata de som de ser som förtryckare utifrån ekonomiska skillnader mellan människor och projicerar ondska på dem.

Så projicering kan skapa en värld, där man tror man förstår andra, men faktiskt inte gör det.

Nej jag har inte fel och ja man kan projicera hat och andra negativa känslor på andra också.

Människor överlag har mest empati när de projicerar de egna känslorna på andra. Gällande trådens fråga så är ett vardagligt tecken på låg empati den automatiska reaktionen att någon börjar hånle om någon gråter t.ex. dvs att de inte hinner anlägga en mask där de låtsas vara medkännande eftersom automatiska känslor kommer först. Ett barn som spontant uttrycker negativa reaktioner i sitt ansikte är ett bevis på det motsatta. Automatiska reaktioner går före vad någon påstår sig uppleva eller vad den vill frammana för uttryck för att manipulera andra.

Jag projicerar extremt sällan. Vilket du gör när du hittar på saker för att du som högerröstare kommer med eget påhittat nonsens om att människor till vänster är mindre empatiska än de till höger.

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/can_your_politics_predict_how_empathic_you_are#:~: text=Research%20suggests%20that%20liberals%20tend% 20to%20feel,reading%20about%20protestors%20from%20 the%20opposing%20party**

Men vad är det som är "off" med dig då? Har du fått svar på det? För något verkar det vara. Du kan liksom inte låta bli att sätta dig på höga hästar och vara självförhärligande samt mästrande i din ton. Du är något alldeles extra inom det mesta, enligt dig själv. Klassisk hybris?

Om vi ser exempelvis inledningen på ditt svar här på Pundedu:s inlägg:

Du har en personlighetsstörning och kraftiga narcissistiska drag men även kanske bitvis antisociala och möjligtvis schizoida drag. Narcissistisk är du utan tvekan. Det skulle kunna röra sig om vagt autistiska drag men saken är att alla med moralkompass är inte autistiska så det är det väl ändå inte mycket som pekar på kanske.

Jag drar öronen åt mig när eb självutnämnd auktoritet i ämnet så tvärsäkert diagnosticerar någon baserat på några inlägg online. Ses inte det som en kardinalsynd inom den akademiskq världen? Säger inte att din bedömning är fel, men att med så lite underlag presentera det som sanningen är misstänksamt åtminstone. Har du någon förklaring?



Vore intressant att höra om det är någon skillnad på lågempatiska beteendemönster hos någon som har det medfött kontra uppväxtbaserat. Det borde ju teoretiskt sett komma med en del skillnader.