Citat:
Ursprungligen postat av
EnkeliSotilas
Att leva med andar och änglar är tröttsamt leva i längden men paradiset är vet jag är att man möter nära kära efter döden i en underbar härlig dold plats med bästa energin som du kan känna. Andlig ljusa energi uppskattas högt. Paradiset är gjord för dig efterlivet och dina närmaste kommer möta dig när människa livet lämnas. Energin är på topp kommer det bli fint möte. Det kommer nytt liv efter en människa livstid, de blir trötta vara i andevärlden också. Därför händer själavandring efter döden till nästa människa liv.
Man kan resa genom livsminnen som man levt och se som en film.
För att klara vara i rymden är en annan fråga. Behövs andlig farkost?
Det är ganska diffust med hur människor tolkar efterlivet.
Men den vanligaste tolkningen må vara den om att man träffar anhöriga och lever bland vackra landskap, denna bild är intressant eftersom den påminner om det liv vi redan lever på jorden.
Så frågan är om det rör sig om en rädsla för att livet man lever är förgängligt och att man vill klänga sig fast vid sin identitet och sakerna man har i detta livet.
Om iden om livet med änglar och avlidna släktingar i Edens lustgård i evig frid inte är tilltalande för någon.
Kommer man få ett annat efterliv då?
Om man säger att man kommer ses i himlen med anhöriga så är det hyfsat accepterat uttalande.
Men om man säger att man ser fram emot att resa i rymden telepatiskt efter döden så tycker folk bara att det är fiktion.
Men vad är egentligen skillnaden?