Citat:
Ursprungligen postat av
Zelenor
Är det någon som vet när morfaren gick bort och exakt vart Jåckeboy ponken befann sig när begravningen pågick?
Osäker på exakt när. Bara ringa skatteverket om man vill veta exakt när. Någonstans runt 2010 när Jocke är ca 25 år.
Vart han befann sig är nog inte säkert. Jag själv har inte hört han säga det. Han var inte på begravningen i alla fall, och han själv har berättat minst 4-5 mycket olika versioner om varför han inte var med där, och ännu mindre vart han befann sig istället.
I boken Monster har hans morfar ett helt eget kapitel. Enligt boken - som man kan lita lika mycket på som en påtänd mytoman - så lever jocke ett rotlöst liv i en soclägenhet i Skänninge utanför Vadstena, tar droger, hade enorma skulder m.m. Han påstår han skar sig i armarna systematiskt (jag har aldrig sett dom mängder av ärr på hans armar som skärande självskadebeteende orsakar), och i boken skriver han (sid 87-92):
"Livet blir på vissa sätt enklare när man inte har något att förlora men också mer meningslöst. Jag steg upp när jag kände för det, rökte på och krökade så mycket jag hade lust och struntade helt i skolan. Jag köpte droger för pengarna jag borde använda till hyra, el och andra räkningar. Snart hade jag ingen el och inget internet och hotades med vräkning. Men det sket jag i ...
/../
Ungefär samtidigt som jag släppte taget, så hamnade Morfar på Lasarettet i Motala. Mamma ringde mig och sa att han var döende, men jag var van vid att hon alltid ljög, så jag trodde henne inte. Och när jag pratade med Mormor så sa hon inget om att morfar skulle vara dödssjuk. Dessutom lät det heller inte på morfar som att det var något allvarligt när jag ringde honom på sjukhuset. "Jag har precis varit ute på promenad", sa han och lät som vanligt. "Det är ingen fara med mig".
Därför kom det som en chock när jag fick höra att han plötsligt blivit mycket sämre, och bara några dagar senare kom beskedet att han gått bort. Det var som om hela min tillvaro i det ögonblicket kapsejsade. Jag minns att jag tappade mobiltelefonen i golvet där jag satt på kanten av min obäddade säng. "Det kan inte vara sant", tänkte jag. "Morfar är ju den enda jag har, den enda som verkligen bryr sig om mig. Han får inte vara död".
/../
Plötsligt fick jag så starka skuldkänslor att jag vek mig dubbel där på sängkanten. Jag hade inte hälsat på morfar en enda gång medan han legat på sjukhuset. Inte en enda gång hade jag gått dit och suttit vid hans sida och visar hur mycket han betytt för mig. Jag hade inte brytt mig om att hålla honom i handen när han låg och dog.
Jag hatade mig själv mer än jag hatat någon människa, och jag reste mig från sängen och gick fram till min samling med DVD-filmer som stod i en enkel bokhylla i rummet. /../ Nu ryckte jag ut filmerna och slet sönder fodralen. Jag förstörde varenda film, för jag tyckte inte att jag förtjänade att ha dem. När det inte fanns ett enda helt fodral kvar såg jag mig omkring i rummet för att hitta något annat att förstöra Men allt som fanns där var ett fult plastbord och två plaststolar som jag snott i en villaträdgård, samt en TV med trasigt bildrör som morfar köpt till mig på avbetalning.
Efter det så påstår han att han går till grannen, snor en burk värktabletter, sväljer dom, får panik själv och ringer ambulans, hamnar på sjukan.
Redan första dagen på avdelningen kom det i alla fall en sjukhuspsykolog och ställde en massa frågor om det som hänt. Jag berättade om morfar och att han dött där på sjukhuset, och psykologen sa att att hon kunde ta reda på om jag kunde få se honom. Sedan frågade hon om jag trodde attt jag skulle försöka ta livet av mig igen. "Nä det tänker jag inte göra". Hon nickade eftertänksamt. Sedan sa hon att jag skulle få åka hem nästa dag.
Men innan jag gjorde det fick jag se morfar en sista gång. De lät mig ensam ta hissen ner till källarvåningen på sjukhuset, och där gick jag i mitt fula sjukhusnattlinne genom kulvertar tills jag kom till rummet som han låg i. De hade gjort det riktigt fint med levande ljus och klätt honom i kavaj och sminkat hans ansikte vitt.
Nästa dag åkte jag hem till lägenheten i Skänninge. Jag saknade Morfar så djupt att jag inte visse vad jag skulle ta mig till. Det som plägade mig mest var att jag inte hade fått säga till honom hur mycket jag älskade honom.
Så av i boken antyder han det som han antingen var hemma i lägenhet i Skänninge, eller drog runt på stan.
Jag hoppas folk kan se igenom den stora mängden manipulationer och direkta lögner som den här texten innehåller.
T.ex. en psykolog som utvärderar en suicidbenägen patients kondition och återfallsrisk kommer
absolut inte självmant erbjuda patienten att bevittna det cancer-nedbrutna nedkylda liket av sin släkting, objektet för självmordsförsöket.
Det går inte bara emot sunt förnuft utan är direkt tjänstefel mot en hel rad vårdprinciper och förordningar. Jocke skriver det som att psykologen erbjöd honom se liket först, och SEN frågar 'kommer du ta livet av dig igen'? DUH!
Psykologer brukar aldrig fråga om man kommer ta livet av sig igen. Psykologer utvärderar den risken genom en sammantagen bedömning av lång rad observationer, förlopp och detaljsammanhang.
Där lik förvaras är låsta säkerhetsutrymmen på sjukhus. Lik kyls normalt ner rejält ganska omgående efter dödens inträde, och förvaras kvar bara timmar på sjukhus. Dom kläs för fan inte upp i kostym, smink, levande ljus i ceremoniell miljö nere i mörka källarmiljöer under sjukhus ... dit sen en obehörig, självmordsbenägen patient skulle släppas in helt ensam utan uppsikt!
Sjukhus är kliniska, funktionella, sterila, strikt reglerade miljöer.
Det är bara ett par lögner man kan konstatera som står i texten ovan.
I övrigt är Joakim känd för att ha förklarat sin frånvaro vid morfars begravning på många olika sätt genom många olika år. Han skiftar ständigt även med täta mellanrum. Joakims familj och släkt alltid har förklarat Joakims frånvaro på samma sätt: Han sa han skulle komma till begravningen, han dök inte upp. That's it.