Citat:
Ursprungligen postat av
Sturuf
Dokumentären i tre delar visade ju inte att Joakim har ljugit om sin barndom. Det framfördes lite löst då och då utan att egentligen utreda det hela. Faktum är dock att barn kan få traumatiska minnesluckor som sen släpper och de minns. Det tycker jag skulle ha betonats. Det här pratet om nålar hit och dit gav ju ingenting, fanns inget som sa att mamman inte sagt att det var monsterblod i honom. Hon kan ha kläckt ur sig det som vilken förälder som helst som tappar omdömet och Joakim är neurologiskt överkänslig kan ha blivit dödsförskräckt. Jag vet inte, men dokumentären visade ju ingenting vettigt om någonting.
En massa människor som gnällde om det ena och andra. Och inga frågor om Linnea själv kan vara orsaken att hennes 14-årige bror inte kunde gå till skolan. Hon lägger ut bilder på sitt rövhål, har lagt ut saker när hon säger hemska saker till lilla C. Att hon anmälde Chrippa för misshandel och sen tog tillbaka det är också något som drar negativ uppmärksamhet till familjemedlemmarna.
Anjo som kallar henne för hinken och horpsykopat kommer att få äta upp det, eller hans stackars barn i ett senare skede.
Jocke kanske tar familjen och flyttar till Dubai för att komma undan alltför mycket uppmärksamhet. Men stannar de så får de barnen också äta upp vad föräldrarna har gjort. Det finns ingen hänsyn till några barn någonstans.
Varför fick inte Linnea frågor om hennes eget beteende och om det kunde drabba familjen? Nu har de riktat mer ljus på familjen och de borde ju ha begripit hur det blir. Samma som Antonio som kunde ha undkommit att ha kvar våldtäkten mot barn i folks minne men nu är det framdragit i ljuset.
Anjosefsson trodde att han skulle kunna göra seriösa dokumentärer efter Våldtäktsdokumentären där han läckte ut målsägandes namn. Men det där var också så dåligt. Och efter det här när han tror att han är Pontus och Anjo så verkar hans psyke ha gått sönder. Mer än förut.
Håller med. Kollade precis igenom alla delar utan nån tidigare kunskap. Och dokumentären är verkligen tendentiös.
Att Jocke cyniskt skrivit boken som en jättelik lögn, är helt orimligt. För det första, stämmer det inte med hur utstuderade lögnare normalt beter sig. Då skulle han förarbeta, massera in lögnerna bland anhöriga, försöka få några på sin sida, plantera små frön... Speciellt Chrille. Finns dock inga tecken på att Jocke aktivt försökt manipulera honom att tro sin version, eller hålla honom "allierad". Tvärtom.
För det andra, skulle han sträva efter att isolera mamman och urholka hennes trovärdighet, eftersom han vet att hennes version är sann och enda hotet mot hans egen. Då skulle han inte låta henne bygga förtroendekapital, genom att t.ex. låta henne träffa folk på bröllopet eller umgås med styvfamiljen.
Och detta skulle han jobbat på innan boken skrevs. Just för att förhindra exakt denna situation: att alla anhörigas vittnesmål säger emot honom.
Kort sagt saknas tecken på att Jocke medvetet vela konstruera invecklade lögner. Dessutom är frågan om en snubbe som runkar med ketchup verkligen ljuger så metodiskt.
Jocke känns som en dampunge i kombo med trauma och mammakomplex från sin uppväxt. Och från en typisk svenneknegar-bakgrund där man inte bearbetar sånt, utan bara "kör på".
Som barn internaliserade Jocke negativa fantasier om mamman som försvarsmekanism, arg över att hon övergivit honom. Han övertygade sig själv att fantasierna verkligen hänt, och åren går.
Dessutom råkade han bli kändis på vägen. Någon får idén att skriva en självbiografi. Så han träffar en spökskrivare, som mjölkar honom på varenda minne (igen, utan kritik från nån inblandad) och berättelserna blir mer detaljerade och kryddade - de som sammanställer boken ifrågasätter såklart inget, de vill ha en bra story.
Boken släpps. Jocke tror nu ännu mer på sina minnen och har inget skäl att överväga något annat. Pengarna rullar in, han får bekräftelse och sympati så fort han upprepar alltihop.
När sedan bakslaget kommer och han blir ifrågasätt, befinner han sig i en rävsax: även om han tvekar, finns det inget snyggt sätt att tumma på berättelsen nu.
Dels är självinsikten svår: skulle han burit på inbillade minnen och agg mot sin mamma i över 30 år? Dels skulle det såra egot: medge att han haft fel. Och kanske viktigast, han skulle framstå som en cynisk lögnare som gjort personlig vinning på alltihopa.
Så vid detta laget, oavsett om Jocke fortfarande tror 100% på sin version, eller inser att det kan finnas fantasier/övedrifter, är hans enda rationella alternativ att stå fast vid sin version, "double down". För minsta lilla han rubbar på, framstår allt som tveksamt. Han klamrar sig fast vid sina "journaler" som neutrala bevis, och lever kvar i självbedrägeriet.
När "Bo Göran" (eller vad han heter) dessutom gör dokumentär, och folk börjar diskutera det, gräver han sig bara djupare. Och det blir enklare att kliva in i "ett spel", ett drama med karaktärer, antagonister och publik. Då kan han bara spela sin roll och göra videos om det, behöver inte ens känna dåligt samvete kring mamman. Det passar hans kändisskadade hjärna bättre än introspektion och hantera allt som privatperson Jocke.