Lektorn framstår också som helt orotad i verkligheten. Detaljer står i journaler och uppenbarligen stod det om sådant i senare journaler. (Att han stack sig i fosterhemmet t ex)
Det tycks vara ett hot när en journalist har tillgång till fakta och då ska förståsigpåare hänvisa tillbaka till den subjektiva verkligheten där ingen nånsin ljuger. Men allt kan inte vara sant samtidigt. Det blir väldigt tydligt i dokumentären.
Citat:
Ursprungligen postat av
MRallround
Att detta är en återigen en person som låter känslosvall styra över rationalitet å ena sidan. Bo Göran Bodins poäng är att Joakim, i vuxen ålder, har sagt att bevisen finns i journalerna. Att det som har hänt honom kan ingen säga inte stämmer för det står där. När tex Bodin i dokumentärern påstår det om monsterblod, att det inte står i journalen säger Joakim "jo", två gånger.
Den här lektorn har säkert mycket rätt i det hon säger men hon gör en halmgubbe. En halmgubbe är att påstå något annat om motparten och sen argumentera mot det i stället. Jag tror inte hon gör det medvetet. Hon är bara förblindad av sitt perspektiv som sakkunig i socialt arbete. Hela texten går ut på att metoden att undersöka journaler inte är en stabil grund för att påstå att någons minne inte stämmer. Det har som sagt Bodin inte påstått ens. Bodin säger till och med i dokumentären att att Joakim av allt att döma har haft en otroligt tuff uppväxt och vad som stämmer eller inte kan vi inte veta.
DET ÄR HANS EGNA ORD, I VUXEN ÅLDER, ATT DET SOM HÄNT STÅR I JOURNALERNA DET HANDLAR OM. Hur kan det vara så inni-bomben svårt för folk att förstå att Bodin synar bluffen och när korten visas ser alla lögnen!
Å andra sidan är hon också insnöad i sitt lektorperspektiv i socialt arbete och skriver om Joakim som ett offer inom socialens väggar. Absolut, är man en del av socialen ska de givetvis skydda sina "patienter". Men det är han inte i dokumentären. Han granskas som en av landets största makthavare som via sin makt och sina kanaler startar drev och driver på hat mot andra människor.
Hon missar dokumentärens huvudpoäng och hon har inte förstått media och journalistikens roll gentemot makthavare. Lektorn skriver om Joakim som om han fortfarande är ett barn i socialens förvar. Det här är resultatet av ett gulligull-sossevänster-samhälle som byggts. Vi ska vara så goda och ta hand om alla, hur jävligt de än beteer sig. Medberoende så klockorna stannar. Tyvär alldeles för mycket medberoende - klappa medhårs - arbetare inom svenska socialtjänsten.
