Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

När man är mitt i det så ser man inte så klart..

Man blir också traumabunden när man ff är kvar i djävulsdansen

Jag vet att det här är en personlig fråga, så du behöver såklart inte svara om du inte vill. Men jag undrar om du har några erfarenheter av att något i ett förhållande faktiskt har fungerat någorlunda bra för dig och i så fall vad det var som gjorde det? Till exempel om vissa egenskaper eller beteenden hos en partner har fått dig att må bra, känts positiva eller underlättat för dig på något sätt? Jag är lite nyfiken på andras upplevelser.

Ja, det är ett förhållande som det var stor skillnad på. Jag har dock svårt att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde skillnad, eller om det bara var en stor blandning av saker. Jag vet heller inte om det fungerar lika för alla med borderline, så jag vågar inte säga "gör såhär så fungerar det".

Men det förhållandet iaf, fick mig att inse vilket monster jag var. För första gången kände jag inte att det var min partner som hade sönder mig, utan jag kände verkligen att det var jag som hade sönder min partner. Men det kom väl succesivt att jag kände det mer och mer, bitar trillade på plats liksom. Jag har som sagt svårt att sätta fingret på exakt vad det var som fick mig inse det. Jag fick bara så ofta så mycket olika inre upplevelser om att jag inte ville vara såhär mer, att jag såg verkligheten på ett helt annat sätt. Jag försökte sluta med att försvara mitt eget beteende och min egen sjuka hjärna, och sträva efter att hantera saker som normala människor gör. Min dåvarande partner fick mig nog att inse att vi inte är fiender när vi bråkar, vi är i samma lag, och det är min borderline som är vår gemensamma fiende.

Ber om ursäkt för rörig text. Jag förstår om det inte var mycket till svar. Det var nog flera pusselbitar som tillsammans skapade något annorlunda för mig.

Tack för svar, jag tycker inte det var rörigt, förstår nog vad du menar med att det kan ha varit flera saker som samspelade och så bara blev det som det blev i den situationen. Det låter som att du fick en väldigt jobbig, men säkert viktig, insikt. Många gånger verkar det som att personer med borderline saknar den självinsikten och jag tror att det är då det blir lite vad folk brukar benämna ett "hopplöst fall", finns inte så mycket att jobba med när personen själv inte ser något problematiskt i sitt beteende.

Hur tyckte du att det gick, eller går, att försöka hantera saker som "normala" människor gör? Tänker att det är väldigt mycket lättare sagt än gjort när man har en hjärna som inte fungerar som andras, men det kanske underlättar om man har förmåga till självreflektion, som du ändå verkar ha. Återigen väldigt privat, men vad hände med det här förhållandet då (om du vill dela)?

Har han visat tecken på rädsla att du ska överge honom? Om han har det gör han sig bilder av dig som inte eller väldigt lite har med dig att göra utan de erfarenheter som skapade diagnosen. Hur som, när rädslan att bli övergiven triggas, det är då det blir kritiskt men inte omöjligt att hantera om kommunikationen är bra. En del med borderline är dock hopplösa, det hela rör sig ju på ett spektrum där visa är mer elakartat drabbade än andra. Är din kille intelligent tillhör han nog troligen inte de elakartade casen.

Det är ju korrekt att alla med borderline är inte lika jobbiga , dock ska man säga att partnern till en med den diagnosen mer eller mindre börjar kliva på äggskal oavsett..

Alltså är det värt att leva med en person där man måste mer eller mindre gå på äggskal för att inte trigga ?

Jag tycker att det går bättre och bättre att hantera saker som "normala" människor gör. Det börjar komma lite automatiskt, men innan det började göra det så var det riktigt tufft att stå emot att skrika och gapa och vara elak osv. Men när man fått till det några gånger så blir det lättare och lättare med tiden.

Något jag tycker är svårt är dock när det är min borderline och när det är "jag". Ibland känns det inte som att jag tillåts bli arg eller ledsen över någonting, för då tolkas det av alla som att jag reagerar för att jag har borderline. När man får höra att "splittar du nu igen?", men egentligen är jag bara normalt förbannad över ord som sårade mig som jag tror alla människor hade reagerat på....

Det förhållandet höll inte för att jag kan inte förhålla mig till en annan person och skapa ett liv och en framtid med någon samtidigt som jag utvecklas som jag gör. Jag vet inte vart jag kommer hamna, hur bra jag kommer att bli osv. Det blev svårt att försöka skapa ett liv med någon samtidigt som jag behöver ha 100% fokus på att jobba med mig själv. Jag hade inget fokus över till att utvecklas i en relation med någon helt enkelt, all tid och energi behövde gå till mig själv

Jo men det har han absolut gjort, så i de fallen får man försöka hantera det bäst man kan och kommunikation blir ju en viktig del i det. Sen tror jag att de mest hopplösa fallen är de som saknar sjukdomsinsikt, det är så svårt att hjälpa människor som inte ser sin egen problematik. Min pojkvän är absolut inte elak, han är världens snällaste människa och bryr sig otroligt mycket om andra och han tycker att det är jättejobbigt när hans beteende inte speglar det. Men han har också god sjukdomsinsikt och har tagit emot den hjälp han erbjudits, både professionellt och privat, så han kan hantera sin borderline-personlighet mycket bättre idag än vad han gjorde för ett decennium sedan när han diagnostiserades.

Skönt att du tycker att det blir lite lättare med tiden, det känns ju ändå hoppfullt.

Jätteviktigt att du tillåts känna hela spektrumet av känslor. Jag har hört och läst om det på andra håll också, att människor med borderline inte upplever sig tillåtas få känna vissa känslor, som ilska eller ledsamhet, men det är ju fullkomligt orealistiskt att förvänta sig av någon att man inte ska känna vissa känslor. Jag är skyldig till att omedvetet tänka så också, min pojkvän blir jättearg eller jätteledsen över någonting och jag har av oförståelse eller utmattning avfärdat hans upplevelse som ogrundad och överdriven, men har sedan insett att jag med stor sannolikhet också hade reagerat på det han reagerat på, det är bara intensiteten i känslorna och reaktionerna som skiljer sig och dessa kan han ju inte styra.

Jag tycker det låter som ett moget beteende av dig i det förhållandet, det krävs självinsikt att fatta beslutet du gjorde och det var säkert det schysstaste du kunde göra både för dig själv och den andra personen. Min pojkvän gjorde något liknande för några år sedan, gick från att ha hoppat från förhållande till förhållande, till att aktivt välja att inte vara med någon, för vare sig han eller personerna han var med mådde bra. Han hade varit singel i lite över två år när vi träffades och vågade då prova igen och såhär långt har det ju gått bättre. Kanske beror både på att han utvecklats under tiden han var singel och för att han är kompatibel med mig. Skulle du vilja och/eller våga prova dig på ett romantiskt förhållande igen i framtiden? Eller känner du dig nöjd utan? Fungerar det bättre för dig i vänskapsrelationer så att du har vänner som fyller de sociala behoven?

Om man känner att man måste gå på äggskal runt sin partner så ska man såklart lämna, det kommer ju aldrig vara hållbart långsiktigt.

Du kommer alltid vara lite på din "vakt" om du har en partner som har diagnosen Borderline, om inte det är att gå på äggskal så vad är då att gå på äggskal ?

Hatar den här sjukdomen. Jag blir verkligen jättesjuk av att vara i en relation.. det blir väldigt ensamt.