Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Hur ser ert liv med EIPS ut?

Är nyfiken på hur ni andra med EIPS lever. Vad är era svårigheter? Vad är era största problem i livet? Hur mår ni?

I go first.

…jag passar aldrig in någonstans. Måste upprätthålla en fasad för att folk inte ska kolla snett på mig.

…överpresterar på jobb tills jag tröttnar eller börjar bli för utmattad, och byter då. Never ending circle

…har lätt att skaffa nya vänner eller bekantskaper men svårt att behålla dem pga mitt mående med återkommande isoleringsfaser samt att jag speglar personer och ”tappar” mig själv och har svårt att fortsätta vänskapen då när jag känner att jag blivit en annan person än mig själv, och det tar för mycket energi att upprätthålla

…jag känner en ilande smärta i min kropp av att leva i ett samhälle där jag inte passar in eller är accepterad

…jag vågar inte vara öppen med mitt mående till 100% då jag är rädd att belasta det på någon annan eller oroa människor. Jag är också rädd för att folk ska tro att jag hotar, ljuger, överdriver eller manipulerar.

….jag blir ofta knäpp av att inte veta vad som är verklighet och inte. Jag har min syn på vad som är min sanning och min verklighet, men den är oftast inte samma som andra människors. Och eftersom jag är den sjuka så är det självklart att jag inte kan gå på det mitt huvud säger. Men hur stänger man av sitt huvud? Hur ska jag använda min hjärnfunktion utan att använda den? Det är helt omöjligt känns det som…

…jag kan inte ha en relation då jag är alldeles för känslig för humörförändringar. Min största trigger är när någon är arg eller sur på mig eller när jag känner mig oälskad. Och mitt känslosystem är inte logiskt, och går inte att lita på. Men det känns så starkt ändå.

…jag brottas med sjuhelvetes ångest. Både övertänkande men också existentiell ångest. Tänker ofta på livets stora frågor. Är väldigt ifrågasättande i mitt huvud till allting. Har svårt att bara acceptera att saker är som det är bara för att det är så.

Summering så består mitt liv av ensamhet, existentiell smärta och ett ständigt sökande efter svar och hjälp.

Ja. Du är skadat gods och skall låta bli att försöka ha relationer.

Bra att du är medveten och diagnosticerad. För det är du väl? Då borde du också ha fått förslag på behandling, behandling som inte botar, men som ev kan göra dig bättre på att utåt visa en mer kontrollerad sida och inte ditt sanna jag. I ditt inre kommer du alltid ha kvar dessa känslor.

Jag är medveten och diagnosticerad. Snart färdig med min DBT vilket varit till stor hjälp för att få bort alla mina destruktiva beteenden. Nu är det ensamheten kvar. Inte värt att leva såhär. Borde finnas dödshjälp.

Jag känner igen allt.
Jag har bytt jobb 20 gånger, bostad lika många, har haft få - kortvariga - relationer och har ingen / dålig relation till min "familj".
Två kompisar.

Det sägs att borderlinepersoner saknar självinsikt, vilket Du inte gör.

Har du också borderline?

Vet ej / odiagnosticerad.
Finns klinisk misstanke åt det hållet.

Att leva med borderline känns som att gå genom livet med huden bortskrapad. Varje blick, ord, tystnad, meddelande – allt gör ont. Inte lite obehagligt, utan på riktigt. Det bränner i själen. Du vet att det du känner kanske är “för mycket”, men det gör det inte mindre verkligt. Känslorna tar över kroppen som stormar – plötsliga, brutala, utan förvarning. Du kan gå från lycka till avgrund på en sekund. För andra kanske sorg är som ett gråmulet regn – tungt men stillsamt. För någon med borderline är sorg som att kastas i iskallt vatten utan att kunna andas. Det är inte bara en känsla, det är en kroppslig chock. Hjärtat skriker. Du kan inte tänka klart. Det känns som att du förlorat någon – även om det bara handlade om ett ord, en blick, ett uteblivet svar. Som att sitta ensam som barn på ett tåg som just lämnat stationen – och ingen kommer tillbaka.

Relationer är det finaste du vet – och det mest fruktansvärda. Du älskar med hela ditt hjärta. Du klamrar dig fast för livet, för innerst inne är du livrädd att bli lämnad. Och varje liten distans känns som ett bevis på att du snart kommer bli övergiven. Igen. Det är att gråta över ett “okej” i ett sms. Att känna fysisk smärta när någon inte ringer tillbaka. Du scannar alla signaler, tonlägen, tystnader. Du känner att om någon går ifrån dig, kommer du inte överleva. Det är inte logik – det är en primalskräck.

Det är att skämmas efter ett utbrott du inte ville ha. Att be om förlåtelse för hundrade gången, fast du inte ens vet exakt vad du gjort – bara att du förstörde allt. Igen. Andra människor kan känna sig lite osäkra ibland. Men med borderline är det en ständig inre katastrofberedskap. Vanlig ilska är som en eld du kan släcka.
BPD-ilska är som en explosion – snabb, oförutsägbar och helt utom din kontroll. Du blir rädd för dig själv. Du säger saker du inte menar. Du vill slå, skrika, springa – inte för att du är elak, utan för att du är livrädd. Som att hela ditt nervsystem brinner och ingen vet hur man släcker det – inte ens du.

Det är att känna:
“Jag är för mycket för alla – men ändå inte tillräcklig för någon.” Det är en konstant kamp mellan att skrika efter närhet och att stöta bort den du älskar – för att skydda dig själv från smärtan av att bli sårad först. Vanliga människor kanske skäms om de gör bort sig. Med borderline är skam som att vara hudlös i ett rum fullt av dömande ögon, även om ingen faktiskt dömer dig. Varje gång du “tappar det”, säger fel, gråter för mycket, skickar för många meddelanden – kommer skammen som en lavin. Du vill krypa ur din egen kropp. Som att du är ett fel, inte bara att du gjorde ett.

Det är att gå till sängs med ångest över allt du sagt. Att stirra i taket och känna en tomhet så djup att det känns som du inte existerar. Och ibland… då kommer mörkret. Den där rösten som viskar att ingen ändå bryr sig. Att du är ett problem. Att världen vore lättare utan dig. Men du kämpar. Varenda dag. Vanlig ångest är som att vara lite orolig. BPD-ångest är som att falla fritt utan att veta om marken kommer. Hjärtat rusar, tankarna går i 300 km/h, kroppen skriker men ingen ser det. Och ofta vet du inte ens exakt varför – du bara känner att något hemskt är på väg. Som att du är mitt i en katastrof som ingen annan märker.

Att leva med borderline är att konstant känna allt – samtidigt som du försöker överleva varje känsla. Det är som ett inre krig.

Ibland känner sig alla lite tomma.
Men för många med borderline är det som att inget ens finns där inne. Inga känslor. Ingen mening. Bara vakuum. Som att man tappat kontakten med sig själv.
Du kan sitta i ett rum med människor du älskar – och känna dig helt död inuti. Som att du är ett skal. Ett eko. En kropp utan själ.

Och det värsta? Du vet ofta att det är “för mycket”, att du “inte borde känna så här”, men det spelar ingen roll – för det gör ont på riktigt.

Att leva med borderline är inte bara att vara känslig. Det är att stå i känslomässigt krig varje dag – och ändå gå upp, ändå älska, ändå försöka.

Känner du igen dig?

Som svar på din sista mening:
Det sägs mycket om personer med borderline. Jag är väldigt öppen med att jag har det, men möts alltid av personer att de antingen inte vet vad det är eller så tror dom inte på mig att jag har det för de har en bild av hur borderline människor är.

Dels tror jag att många slänger med diagnosen borderline. Folk som beter sig som psykfall drar man en egen slutsats att de har borderline. Dels tror jag också att andra faktorer spelar in gällande hur din borderline ser ut utåt. Som du säger, självinsikt. Men också intelligent och mognad. I min DBT grupp så ser jag att åldern spelar ingen roll, vissa kan intellektuellt inte greppa eller sätta ihop deras beteenden med orsak och åtgärd. Jag märker på dem att de genuint inte fattar eller förstår, eller kan se samt analysera sina beteendemönster utifrån situationer. Det gör det väldigt svårt för dem att jobba på sig själva om de vet att de gör fel, men inte kan sätta fingret på vart det blir fel och vart de ska gå in och jobba med det.

Vad är ditt förslag på vad vi borderlines ska göra med vårt liv då? Avlägsna oss från samhället?

Ja.
Mycket smärtsamt att läsa.
Försökte skicka PM men det gick inte då Du är för nyregistrerad här.

Testa imorgon, det borde fungera då.

Tänkte jag skriver här vad jag plitade ner rörande ämnet och min egen hmm,

Jag letade också efter en väg ut från döden. dead end, återvändsgränd.
Mha droger. Fann ingen ro. Med drogerna tog jag ett steg fram till något sällskap iaf. En kult. Av ödslighet. Ovisshet. Det blev än värre terror. Lögner. Hyckleri. Falskhet.

Men det var skönt i början där att hitta ett lufthål om än ett falskt höljet i dunkel ibland. Fyfan det var värdelöst. Men kunde inte se längre än näsan. Våga inte.

Jag hade ingen egentlig sann vila nånstans. Vad ska man kalla det? How to put it best. Demonisk vila fanns inte för mig. Jag var inte bra nog. Kunde bara bli bruten. Och det gjorde inte saken bättre att jag drog mig undan. Nån prata om svälta räv. Hur kunde han ha koll. Han hade sån utsikt där. Kan kännas som en förbannelse att ha sån överblick på människor. Jag visste varken ut eller in. Fast jag visste. Det fanns ingen annan väg. Fast det fanns det. Den enda. Jesus. Vägen sanningen och Livet.

Jag kände mig så futtig sjuk svag och värdelös. Som en bedragare. Det eller en som inte är nåt alls.
Jag kunde inte vara nån. Bli nån. Jag stod inte ut. Men jag såg ingen väg ut. Det var kört.
Där började Jesus sen hitta mig i mina spillror. Mitt nederlag. Min förödmjukelse. Min skam. Neder. Vilket misslyckande! Jgvtrodee jag förtjäna nåt. Att jag var bra. Men jag kunde inte bättre. Jag ville att vi skulle ha det så bra. Ville så mycket. Vara bra. Leva bra. Ville mycket. Men det gick inte. Så jag kunde göra folk illa. Det gick inte på mitt sätt.
Uselhet. Äckel. Det gick inte, men det gick. Jag ville inte dö ändå. Men det gjorde jag. Många gånger om. Men det fanns inget där. Bara lögner. Död. Hårdhet.

Det finns en väg ut. Att lägga ner. Bli tyst inför Gud. Ge Gud rätt.

Jag börjar få ett liv jag inte trodde kunde finnas för mig. För jag var för sårad. Skadad. Kränkt. Förorättad. Felad.

Gud gör den här dagen nu. Jesus gör min dag. Amen!

Markusevangeliet 10:27 SFB98

Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."
(Med Gud. Gudsgemenskap. Genom Sonen Jesus. )

Jag trodde jag kunde närma mig Gud men människan var i vägen.
Det hårda hjärtat.
Sveket. Hur skulle jag komma över de här människorna med deras grinande tänder? Som de spärra upp mot mig. De är inte så märkvärdiga. Men de hade makt över mig. De hade skadat mig. Förbannat. Men det var jag som skada mig. Det fanns ingen lätt väg ut.

Sök Guds rike och Hans rättfärdighet. Genom Jesus. Frälsaren.