Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Gör mer ont att bli lämnad än att lämna.. ett slags säkerhetsbeteende

Jaha, men ensam blir man ju likt förbannat ändå.

Nu drog du iofs exempel där du är offret eller att du drar dig undan !

Jag menar när du blir den aggressiva som splittrar en människa och dömer denna vän/partner stenhårt för något den personen sagt eller gjort !

Alltså där du låter svärdet ljuda för DU tycker personer gör fel ..

Borderline blir ensam i en kvart, sen har dom otroligt nog en ny person som dom älskar över allt annat

Så sant
När jag splittar så gör jag det oftast på mig själv, och splittar jag på andra brukar jag dra mig undan.

Säkert

Det vanliga är ju att borderline splittrar andra och att dom faktiskt får människor i sin närhet att börja gå på äggskal

Det är väldigt vanlig att det är här borderline får sina borderline-rage mot personer

Ja det stämmer nog. Det är hemskt.

Jätteintressant att läsa i den här tråden, få höra perspektiven från er som lever med diagnosen. Min pojkvän har borderline och det kan vara svårt att få insyn i hans upplevelser, men det är värt allt när han delar med sig så jag kan försöka förstå honom bättre. Många med borderline tror jag har liknande upplevelser, även om alla såklart är unika.

Oftast när man läser om olika diagnoser så blir det så kliniskt, den faktiska förståelsen kommer ju från att höra berättelser av de som faktiskt lever med diagnoserna och borderline tycker jag det är lite man hör om från just de som lever med det, oftast kommer berättelserna från närstående eller före detta närstående, vars upplevelser såklart också är viktiga, men det har gjort att narrativet kring borderline styrts mycket av endast ett perspektiv.

Jag tror många inlägg i den här tråden är jätteviktiga, just för att ni som lever med borderline vågar dela med er av era upplevelser. Det är inte bara viktigt för att andra med samma diagnos ska kunna känna igen sig och känna samhörighet och bekräftelse, utan också för att utomstående ska kunna få ökad förståelse för er. För ni förtjänar att bli förstådda. ❤️

Nice med den responsen
En sak som jag tror många icke-eipsare kan tänkas vara intresserade av att läsa på om är ”object permanence”:



Ett väldigt stort problem som du och din partner säkert har fått kämpa mycket med?

Det här är väldigt intressant och något jag absolut har erfarenheter av, vill gärna läsa på mer om det. Har du några tips eller erfarenheter kring hur man kan hantera problemen som uppstår till följd av detta som har hjälpt dig? Hans bild av mig kan svänga väldigt snabbt, vilket gör mig hypervaksam på mitt beteende för att inte trigga honom, vilket jag gärna gör till viss del av respekt för honom för att jag vill att han ska må bra och känna sig trygg, men ibland känns det otroligt krävande. Vi har också haft svårt för att vara isär från varandra för att det ibland rämnar hans bild av mig, ibland till den grad att vi bråkat när vi träffats igen. Avstånd är liksom naturligt och till viss del nödvändigt i ett förhållande, så det finns stunder när det känns lite kvävande att behöva ha kontakt med honom så frekvent.

För oss har det hjälpt lite att han bara görs medveten om att saker är nyanserade, även om han inte känner det, så kan han ibland liksom förstå det på ett teoretiskt plan. Samtidigt vill jag såklart inte ogiltigförklara hans känslor. Vi pratar väldigt mycket med varandra för att försöka skapa förståelse för varandras perspektiv, vilket hjälper, men det gäller att vi pratar vid rätt tillfällen för det blir sällan givande samtal när han är i affekt. Ibland blir jag så upprörd i hetsiga samtal att jag vill dra mig undan för att lugna ner mig, detta för att undvika att säga eller göra saker som gör situationen värre, men han mår inte bra av att jag drar mig undan så det gäller att kompromissa och försöka lugna ner situationen, men tycker det ställer höga krav på mig. Nu har vi varit tillsammans i över ett och ett halvt år och jag tycker att vissa saker har blivit lite bättre med tiden också.

Hur har ni fått det att hålla?

Att vi genuint älskar varandra tror jag gör att vi orkar stå ut med mycket och fortsätter försöka. Sen är det mycket kommunikation, att försöka förstå varandra. Har lärt mig hans triggers (till stor del för att han pratat med mig och berättat) och försöker vara proaktiv för att förhindra att trigga honom. Mycket bekräftelse för att lugna och trygga honom. Försöker skapa situationer och en miljö där han känner sig trygg nog för att dela med sig av sina tankar och känslor utan rädsla för att jag ska döma eller uppfatta honom som jobbig. Är väldigt försiktig med att inte ogiltigförklara eller avfärda hans känslor eller uppfattningar, även om jag ibland kan ha svårt att förstå hans starka känslor kring något som jag upplever som litet; jag förstår att det han känner är verkligt för honom. Försöker vara konsekvent i mitt agerande för att bygga trygghet och tillit hos honom. Jag strävar alltid efter att ge honom det utrymme han behöver för att tänka efter och känna efter, för ibland kan han vara impulsiv och gå mer på vad han tror andra vill att han ska säga/göra än vad han egentligen själv vill.

Jag tror att jag har en personlighet som är fördelaktig för honom och hans borderline. Jag är en väldigt lugn person, så jag blir sällan hetsig i diskussioner. Jag är väldigt tydlig och rak i min kommunikation, vilket till viss del undviker att jag skapar osäkerhet eller förvirring hos honom. Han är också en väldigt rak och ärlig person, så jag vet oftast vad han känner, vilket gör det enklare för mig att anpassa mitt bemötande. Jag är också bra på att lyfta fram det som är bra, fungerande och positivt, och lägger ofta stor vikt vid det. Jag tror det är för att jag allmänt är väldigt positiv som person, men det är en bra motvikt då han ofta fokuserar på det negativa.

Jag talar utifrån hur jag känner i olika situationer och vad jag skulle behöva då, så försöker börja meningar med “jag känner” eller “jag vill”, istället för “du är” eller liknande du-påståenden, då jag inte vill låta anklagande eller sabba hans självkänsla. Jag vet att han gör sitt bästa. Jag vet att han jobbar mycket på hur han kommunicerar också, ibland går det bra och ibland mindre bra. Jag försöker att inte bli så påverkad av saker som jag märker att han säger i affekt, men vissa saker rinner av lättare än andra. Något han gör som är helt ovärderligt är att han ger mig feedback och visar uppskattning när jag gör något som hjälper honom eller får honom att må bra. Det hjälper mig veta vad som funkar och inte, vad jag kan göra igen i framtiden och vad jag ska undvika, samtidigt som det motiverar mycket att få höra att han faktiskt uppmärksammar och uppskattar mina ansträngningar. Oftast tar han även stort ansvar för sitt eget mående och sina triggers, han förstår att det inte är mitt jobb att “fixa” honom eller anpassa mig helt efter honom.

Han har också helt fantastiska vänner som är så förstående och tålmodiga med honom, så de är en enorm trygghet för honom. Många av dem har han varit vän med i flera år, så de ska ha mycket cred för att ha stått vid honom genom mycket, hjälpt honom lära sig prata om sina känslor och för att alltid ha fungerat som ett bra bollplank där han kan få feedback på sina känslor och beteenden. De har haft hans rygg igenom mycket och han vänder sig ofta till dem, exempelvis om det händer något mellan oss, så det känns tryggt för mig också att han har dem. Sen har han gått DBT, vilket är en enorm prestation från hans sida och han upplever att det har hjälpt honom mycket. Han går fortfarande kontinuerligt till en psykolog, så han har även professionellt stöd utifrån. Han har ett jobb och intressen som han ägnar sig åt, så han har olika saker som händer i livet och som han lägger tid och energi på, vilket jag tror är viktigt för att undvika att han bygger hela sitt liv och sin identitet kring förhållandet med mig.

Men det är inte alltid lätt, vi har såklart också en hel del svårigheter som vi jobbar på. Jag känner ofta att det krävs mer av mig än vad det gör av partners till människor som inte har borderline, jag kan känna mig utmattad och tycker det kan vara frustrerande att balansera mellan att tillgodose hans och mina behov. Han kan uppvisa destruktiva beteenden som han efteråt ångrar och genuint mår jättedåligt över, men som ändå verkligen inte är okej, så där tycker jag det är jobbigt med gränssättning för jag vet inte alltid vad jag ska tolerera och inte. Men han har god insikt i sig själv och kämpar mycket med sig själv för att försöka vara en så bra människa som möjligt. Jag har familj och vänner som står mig nära, jag är trygg i mig själv som person och jag har ett jobb jag älskar, så jag tror att jag har bra förutsättningar för att orka med ett förhållande som kanske kräver lite extra.

Det jag tycker är absolut smärtsammast med att älska honom är att se hur oälskbar han tror att han är. Han är så osäker, med så skört självförtroende, har svårt att tro en när man säger fina saker om honom eller uttrycker hur mycket han betyder för en. Det gör ont att se en så fantastisk människa helt oförmögen att se sitt eget värde. Hur jobbigt vi än har det ibland så är det alltid 100% värt det, jag kan inte föreställa mig mitt liv utan honom. Jag känner mig så levande med honom, han ger färg till min värd och jag beundrar hans styrka varje dag. Men det märks att han har så negativa tankar om sig själv. Jag och alla andra i hans närhet ser en omtänksam, rolig, kreativ, modig och spontan person som ger spänning och glädje i vardagen, som är fantastisk på att känna av andras behov och alltid finns där när man behöver honom. Ändå känns det som att hans uppfattning av sig själv är att han är utbytbar, trots att han i själva verket är helt oersättlig. Han är så mycket mer än han själv ser. Min största önskan är att han kunde se sig själv genom mina ögon, för då hade han älskat sig själv lika mycket som jag älskar honom.